Så sade en mamma till mig. En mamma som idag är förälder till ett barn med Downs syndrom. Hon sade till mig att hon kunde varit ett av de barn som stöter ut, som inte tycker att alla får vara med. Hon kunde varit en av dem av den anledningen att de hemma hos henne då hon var liten aldrig pratade om olikheter, om alla människors lika värde. För henne var olika okänt, och det okända skrämmer många gånger. Det kan skrämma både när man är liten och när man är stor.

Hennes mycket öppna och ärliga kommentar har fått mig att fundera – igen – över vikten av att man pratar med sina barn om att olika berikar. Vi är ju alla olika, funktionsnedsättning eller inte. Olikheterna blir naturligtvis mer tydliga och synliga om där finns en funktionsnedsättning, visst är det så. Kanske ”krävs” det att du har någon i din närhet som anses olik för att du ska förstå? Verkligen förstå menar jag. De flesta människor säger sig förstå, säger sig ha en värdegrund där alla är lika mycket värda. När det kommer till kritan blir jag dock ibland osäker…

Jag vill ändå tro att de flesta föräldrar inte behöver sätta sig ner och ha ett stort snack med sina barn kring detta. Jag vill gärna tro att det räcker med en känsla som genomsyrar hemmet. En värdegrund som slår rot i det lilla barnet. Alla barn, vuxna också för den delen, gör och säger elaka saker. Ingen är snäll jämt och ingen är felfri. Men det finns olika sätt att vara dum på, dessa går kanske inte att rangordna? Det handlar mycket, kanske mest, om hur den som blir utsatt uppfattar elakheterna. Men att på något sätt slå på den som redan ligger känns lite extra elakt för mig. Det kanske inte ett barn kan förstå, inte av sig själv i alla fall. Det krävs en vuxens förklaring. En vägledning om vad som är rätt och vad som är fel.

Mammans kommentar om att det faktiskt kunde ha varit hon, vittnar om vikten av att vi lär våra barn empati, godhet och respekt för varandra. Inte bara våra egna barn, men alla barn. Jag är inte aktivt troende. Visst tillhör jag Svenska Kyrkan och visst tycker jag att de står för mycket gott, men aktiv… nej, det är jag inte. Då och då tänker jag dock att om människor levde efter tio Guds budord skulle vår vardag kanske inte vara så fylld av dumheter av olika slag?

 

♥

 

… människan har är kärlek tänker jag…

Min familj är en stor familj. En familj med barn från tidigare, med gemensam liten dotter, med nya småsyskon i barnens ”andra” familjer, med extrasyskon. Kanske kärnfamiljen är den bästa i mångt och mycket. Men om kärnfamiljen inte fungerar utan blir en lite trasig familj kanske det kan vara bättre att göra om och göra rätt. I den mån ”rätt” går att förutse…

I min familj bär vi alla på lite trasigheter inombords, som i de flesta familjer kan jag tänka mig. Men vi är många som tycker om varandra och när jag betänker att älskade lilla H kanske än mer än oss andra behöver ett närverk av kärlek kring sig, så känner jag att hon är lyckligt lottad som kommit till just vår familj.

 

 

 

 

… över alla kloka och tänkvärda ord…

Jag är så glad att så många tagit sig tid att läsa, tänka till och kommentera mitt inlägg häromdagen. Glad för att det bevisar att det finns en genuin vilja att förändra attityder hos människor och i vårt samhälle. Glad för att det bevisar att vi är många som anser att mångfald berikar.

Många, många ord och tankar har gått rakt in i mitt hjärta. Dem förvarar jag som i en skattkammare och lutar mig på när ledsenheten slår till igen.

Lilla H fick fina ord skrivna till sig av Kristina. Ord som jag kommer att boozta henne med så länge jag lever…

 

 

… känner igen sig i situationen jag beskrev igår…

Tyvärr, tänker jag. Det betyder ju att det är så här det är och det är ledsamt.

Jag förstår också att många som inte känner igen sig i blivit bestörta då de läst. Det tänker jag är bra. Det betyder att de kanske hittills varit omedvetna om hur saker och ting går till och plötsligt blir de varse och tar illa vid sig. Tar man illa vid sig kan man välja att blunda eller förändra. Jag hoppas och tror att de flesta vill förändra. Jag lever i tron att människor i grund och botten är goda och jag vill inte heller ha någon annan människosyn än den.

 

Jag förstår också av alla kommentarer att folk undrar vart alla föräldrar var på kalaset. Varför gjorde de inget? Min upplevelse på kalaset handlade inte om att de vuxna, de andra föräldrarna gjorde något fel. Det var 16 sjuåringar och lilla H på kalaset. 16 barn bodde nära och snudd på samtliga av de barnens föräldrar lämnade naturligtvis sina barn där och gick sedan hem. Ett par föräldrar var kvar av olika skäl. Ebba och Ludvig vägrade till exempel att lämnas på kalas då de var sju, då var jag kvar. Så var det de båda jubilarernas föräldrar naturligtvis. Av dem känner jag det ena föräldraparet och de båda älskar Hedvig högt. Jubilarernas föräldrar befann sig på mittenvåningen där de fixade med mat och dryck för de små gästerna. På våning tre befann sig 17 barn. 16 av dem härjade vilt, en liten H härjade inte. På våning tre befann även jag mig.

Man kan tänka och fundera kring varför ingen vuxen såg att några inte var snälla mot lilla H. För egen del funderar jag inte så mycket på just det. Finfina kompis F:s nästan-mamma som älskar Hedvig var uppe hos oss flera gånger och bad Hedvig vara med, frågade om hon inte vill komma och äta etc. Men det var lite för sent. Hedvig var redan sårad, ledsen och stukad.

Nästan-mamman har idag frågat mig varför jag inte berättade för henne att Hedvig var ledsen. Hon trodde att Hedvig bara inte ville. Jag har svarat den älskvärda nästan-mamman att om jag hade öppnat munnen där och då och berättat hur det gick till så hade jag brustit ut i gråt och jag orkar inte, vill inte gråta jämt och samt bland folk jag inte känner. Jag som så ofta får höra att jag är så stark känner mig mer skör än någonsin i dessa lägen. Nästan-mamman förstår mig för vi känner varandra inifrån och ut.

Sedan kan man visst fundera på varför de föräldrar som var kvar inte klev en trappa upp emellanåt för att se hur saker och ting avlöpte, för att se att så att alla var med, att alla var snälla och så vidare. Men det är inte där min ledsenhet ligger. Jag var ju där. Min ledsenhet ligger i lilla H:s ledsenhet. Hela lilla Hedvig som blev så ledsen.

Det som tynger mig, som får mig att grubbla, som får mina ögon att tåras är hur världen ser ut. Det är en kall och hård värld vi ska skicka våra barn ut i, och det ger mig en klump i magen. Jag försöker rusta mina barn, ge dem självkänsla och en stark tro på sig själva. Vad mer kan man som förälder göra?

Som alltid tror jag vi måste börja med oss vuxna. Barn gör inte som vi säger åt dem att göra, barn gör som vi vuxna gör. Var och en av oss vuxna måste ta sitt ansvar och tänka över sina ordval, fundera över hur snacket går hemma vid köksbordet. Det är där allting börjar, det är där barnen och deras värderingar formas.

 

Ludvig, som är 16 år och väldigt klok, sade då jag berättade om kalaset för honom:

 

 

Och precis så är det med mig. De finaste egenskaperna jag vet hos en människa är snällhet och empati. Med det kommer man så långt. Vi har aldrig haft stora diskussioner om alla människors lika värde här hemma, det har inte känts nödvändigt eftersom det varit så självklart. Ludvigs ord blev för mig som ett slags kvitto på att mina värderingar slagit rot i honom. Det känns bra. Jag har tre mycket snälla och empatiska barn och det är det viktigaste jag har kunnat ge dem.

Så jo, jag tror att föräldrar har del i hur deras barn uttrycker sig, hur de behandlar sin omgivning och hur deras acceptans för olikheter är. Ingen föds elak, få vill vara elaka men många är elaka utan att förstå det själva och det är där jag tänker att föräldrar har ett otroligt ansvar. Genom att vara goda empatiska förebilder som guidar sina barn genom rätt och fel kanske vi så småningom kan förändra en cynisk människosyn?

Jag har i skrivande stund haft 4957 läsare på bloggen bara idag, jag har fått många värmande, kloka, igenkännande och uppmuntrande ord både här och via Facebook. Några vackra ord kommer jag bära med mig för resten av livet och jag kommer att förmedla dem till alla mina barn.

 

Här hemma fortsätter vi att pussa på lilla H, bedyra vår enorma kärlek till henne och var och en av oss viskar mest hela tiden i hennes öra att hon är bäst. Älsklingsungen ler med hela ansiktet och säger:

 

 

 

 

… att jag är på väg att begränsa lilla H och hennes liv…

 

Numer känner jag så. Inte tidigare. Men nu.

Jag känner att jag ibland vill välja bort kommande händelser i lilla H:s liv för att jag är så förtvivlat rädd att hon ska behöva utstå elakheter. Galet, jag vet. Men det grundar sig naturligtvis i att hon varit utsatt för just elakheter då och då. Alla råkar ut för det, jag vet. I synnerhet barn. Men ändå, det känns mer elakt, mer förgörande, om någon liten krake som redan – i mångas ögon – är olik drabbas av elakheter. Det blir en stor knäck i självkänslan och det är verkligen inte vad Hedvig behöver. Inte någon annan heller naturligtvis. Särskilt inte någon som redan anses olik…

 

Lilla H har en finfin kompis F. F är inte olik. Han är unik som alla andra som trampar omkring på denna jord, men han är inte olik. Finfina kompis F har fyllt sju år och hade nyligen kalas tillsammans med sin klasskamrat. Från början var tanken ett fotbollskalas och finfina kompis F ville gärna bjuda lilla H. Glad och varm i hjärtat blev jag. Hedvig tycker mycket om finfina kompis F som inte bor där vi bor. Därför känner lilla H inte någon av hans kompisar.

Inbjudan kom och jag gömde den för lilla H! Tokigt av mig, jag vet, men så gjorde jag. Inte för att Hedvig inte skulle få gå, inte alls. Jag gömde den för att jag behövde tänka lite på det. Skall jag vara helt ärlig ville jag nog inte visa den alls, ville inte att Hedvig skulle gå på kalaset. Av rädsla för att bli utsatt, hånad och kanske skrattad åt. Men det är ju fel. Då begränsar jag Hedvig, och inte har jag rätt att begränsa min dotters liv?! Hedvig älskar att spela fotboll. Hedvig tycker mycket om finfina kompis F. Hedvig är duktig, till och med ”tättedukti´” på fotboll, men hon skjuter ibland åt ”fel” håll, hon gör ibland mål i ”fel” mål men är lika glad för det eftersom ett mål ändå är ett mål. Jag kände mig rädd för hur de andra skulle reagera då. Rädd för att de skulle bli arga på lilla H vars lycka över ett eventuellt mål skulle tas ifrån henne på studs.

Så jag gömde inbjudan. Tänkte lite. Pratade med pappan lite. Ville att han skulle ha ett svar. Pappan hade inget svar för så klart känner pappan som jag. Man vill liksom minimera alla risker för elakheter för de är så förjordat orättvisa. Men det går ju inte att minimera riskerna för elakheter. De dyker ju upp när man minst anar det. Kanske har elakheterna hittills gjort allra mest ont hos mamman, pappan och syskonen. Tills nu…

Först dagen innan kalaset visade jag Hedvig inbjudan. Jag fick skärpa till mig lite tänkte jag, och inte begränsa hennes liv. Hon måste ju få bestämma själv i all sin da´r om hon vill gå på kalas eller inte.

Hedvig blev jätteglad över inbjudan och ville hemskt gärna gå på fotbollskalas hos finfina kompis F och hans klasskamrat. Med lite kluvenhet tackade vi så ja till kalaset.

Dagen kom och regnet öste ner. Att ha ett fotbollskalas var inte att tänka på och någon timme innan vi skulle åka hemifrån fick vi veta att kalaset istället skulle vara hos finfina kompis F:s klasskamrat. Hedvig fick ett bryt! Hon ville spela fotboll och om det nu inte gick ville hon vara hemma hos finfina kompis F. Där känner hon sig hemma och trygg. Det blev inget enormt bryt och hon fick själv välja om hon ville byta fotbollskläderna mot kalasklänning. Det ville hon. Jag peppade och det gick hem. Vi susade iväg och landade hemma hos finfina kompis F:s klasskamrat som också fyllde år. Med varsitt paket till de båda födelsedagsbarnen.

Utan tvekan smet lilla H in, lämnade paket och fortsatte raskt två våningar upp där alla barn var. Jag, som inte heller kände någon mer än finfina kompis F och hans familj, hejdade mig på våning två för att hälsa, presentera mig, klura ut i vilkas hem jag var och så vidare. Med en illa molande känsla i magen gick jag sedan ytterligare en våning upp för att se vart mitt lilla hjärta var. Jag hittade henne i jubilarens fantastiska Star Wars rum, i full färd med att inspektera allt coolt. Ett barn till var där inne, en liten pojke på sju år.

 

säger den lilla pojken med ett mycket otrevlig tonfall.

Det ilar till i magen av obehag. Hedvig står bredvid och möter snabbt min blick.

 

– Tjaa… säger jag medan jag möter Hedvigs vädjande undrande blick. Hedvig känner ju inte dig så kanske hon känner sig lite blyg. Så är det kanske Hedvig? säger jag och försöker le uppmuntrande mot Hedvig.

 

Då vänder lilla H och går ut ur rummet och in i nästa. Ett flickrum. Ett fantastiskt flickrum med älvor på väggarna och kanske fem, sex flickor sittandes på golvet. Jag vet att Hedvig hellre leker med Star Wars men vet också varför hon valde att gå därifrån. Flickorna leker med små låtsashamstrar som springer omkring i diverse hjul, banor och karuseller. Hedvig har en sådan hamster men inga hjul, banor och karuseller och jag ser att hon skiner upp då hon ser allt fantastiskt. Hon vill vara med! Jag hinner hoppas på lite mer vänlighet i det här rummet innan nästa katastrof slår till. Tre av flickorna tittar på Hedvig, tittar sedan på varandra och brister sedan ut i skratt.

Lilla H vänder och går ut… igen…

Hedvig går in i föräldrasovrummet där inga barn är. Vi hittar coola Skylanderfigurer och leker med dem, Hedvig och jag. Jag har egentligen ingen aning om hur man leker med Skylanderfigurer men jag gör det ändå. För Hedvigs skull. Det är nog första gången jag ser hur hon blir sårad av elakheterna, mitt lilla hjärta…

Finfina kompis F kommer och säger att det är dags för korv och bröd. Hedvig svarar att hon kommer om en stund. Finfina kompis F tycker det är helt okej och lovar att spara korv till Hedvig. Strax därefter kommer pojken som inte tror att Hedvig kan prata och säger med en fruktansvärt överlägsen ton:

 

 

Lilla H säger ingenting till pojken men viskar till mig att hon inte vill ha. Åh, jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Hungrig vet jag att Hedvig är eftersom jag faktiskt nekade henne mellanmål då jag visste att hon skulle få mat på kalaset. När alla barn är en våning ner och äter korv med bröd går Hedvig och jag in i det coola Star Wars rummet igen och tittar på alla fina, coola grejer. Vi är mycket försiktiga och rör inget som skulle kunna gå sönder. Plötsligt kommer en hel hord små pojkar upprusande och in i det mycket coola Star Wars rummet.

 

 

Frågorna haglar, Hedvig blir tyst och jag försöker så gott jag kan svara att just den ficklampan hittade hon i leksakslådan och nej, vi rör inte särskilt mycket utan tittar mest på alla coola grejer och jo, hon lade sig lite ovanpå sängen eftersom hon tyckte att den var bäddad med så fantastiskt coola Star Wars lakan. Jag ber en stilla bön till Gud att Hedvig skulle säga allt detta själv. Hon kan ju det, jag vet det. Åh, tänk om hon kunde ge svar på tal här och nu! Men nej. Lilla H reser sig från sängen och går mot flickrummet, ser blickarna, vänder i dörröppningen och går mot det tomma föräldrasovrummet.

Igen leker vi med Skylanderfigurerna, mitt lilla hjärta och jag. Jag bara önskade att kalaset kunde ta slut och jag frågar Hedvig om vi inte ska åka hem istället. Hedvig vill stanna. Så vi stannar.

 

Någon ropar att det är glass och Hedvig reser på sig och går mot trappen. Hon är sugen på glass. Strax innan vi kommer fram till trappen kommer raden av små flickor ut från flickrummet med de superfina hamstrarna. Flickan i täten stannar, tittar på Hedvig och säger:

 

 

– Varför skulle inte Hedvig få glass? frågar jag medan jag både kokar och går sönder inombords.

 

Jag får inget svar och när jag sträcker ut handen för att fatta Hedvigs knubbiga, vackra lilla hand är hon inte där. Hon har vänt och gått tillbaka till föräldrasovrummet…

När barnen har gått ner en våning för att äta glass vill Hedvig gärna titta på hamstrarna och deras banor, hjul och karuseller så det gör vi. Vi tittar och provar och vi är väldigt försiktiga. För första gången sedan vi kom till kalaset skrattar och pratar Hedvig, berättar att hon önskar sig banor, hjul och karuseller då hon fyller år. För ett ögonblick glömmer vi båda att vi sitter själva på ett kalas där Hedvig bara tycks vara välkommen av finfina kompis F och de vuxna som befinner sig i huset.

Det rasslar till i trappen. Glassen är uppäten och plötsligt vandrar vanilj-, kola-, choklad- och hallondoftande små flickor in på rad. Den första flickan, hon som ifrågasatte om Hedvig verkligen skulle ha glass, tittar sig omkring och utbrister mycket förargat:

 

 

Hon blänger på Hedvig som slår ner blicken och reser sig för att gå ut ur rummet. Då var det som om hin håle själv tog fäste i mig och jag sade, mycket kallt och mycket hårt, till flickan:

 

 

Jag kunde inte låta bli att utdela onda ögat mot nämnda flicka och säkert fick sig resten av gänget också en släng av sleven. Återigen hittade jag lilla H i föräldrasovrummet…

 

Återigen lekte vi med Skylanderfigurerna. En stund. Tills pojkarna kom in i föräldrasovrummet och den ena högt deklarerade att Hedvig minsann inte fick leka med just Skylanderfigurerna. Mitt älskade lilla hjärta satte sig då i ett hörn i hallen utanför det coola Star Wars rummet, utanför det fantastiska flickrummet och utanför föräldrasovrummet. Då fick jag nog och sade till Hedvig att vi struntar i det här och åker hem. Då kom finfina kompis F:s nästan-mamma upp och såg oss sittandes där i hörnet. Hedvig frågade henne om hon kunde få en kexchoklad och självklart fick hon det om hon ville. Vi gick ner en våning och Hedvig fick en kexchoklad, hon fick saft och en gul ballong och hon slukade två korvar i ett nafs. Ett litet leende smög sig fram på de små smultrunröda läpparna i det vackra fräkninga ansiktet. Jag svalde klumpen i halsen och blinkade tårar mest hela tiden. Tackade nej till kaffe och säkert alldeles underbar kladdkaka. Förbannade mig själv för att vi åkte på ett kalas där Hedvig endast kände en finfin kompis. Det jag var rädd för skedde och det skedde rakt framför näsan på mig.

Kalaset led mot sitt slut och barnen började droppa av. Med sig fick de varsin godispåse. Ingen gav Hedvig någon. Istället fick jag den med orden:

 

 

I det läget undrade jag varför ingen förälder sade något. Det hade känts skönt för mig men framförallt för lilla H, om någon stod upp för hennes skull. Jag vet ju att säkert de flesta vuxna i det huset egentligen skulle stå upp för hennes skull, men det är som att de inte ser. De ser inte vad som sker rakt framför näsan på dem.

 

På väg hem försökte jag hålla bort gråten. Jag försökte tänka att kanske det inte har satt så djupa spår hos lilla H ändå, inte som hos mig. Jag kan leva med smärtan men jag vill inte att Hedvig ska behöva fundera på smärtan av det här slaget. Jag tror att jag försökte trösta mig själv med det mycket ologiska resonemanget. Kanske, kanske Hedvig ändå hade haft kul tänkte jag.

Hur kunde jag tänka så idiotiskt?! Så klart hon inte hade haft kul! Hon var ledsen och sårad inifrån och ut. Hon var inte välkommen av så många mer än av finfina kompis F, hon fick till slut inte leka i något av de tre rummen…

 

En tyst och lite lågmäld flicka hade vi resten av kvällen. När det var dags att ta på pyjamasen rann tårarna i en stilla tyst gråt nerför de fräkniga solbrända kinderna. Jag tog mitt lilla hjärta i famnen och frågade varför hon var ledsen. Efter en liten stund hulkade hon fram: