Hon är en himla…
 
… rolig liten tjej, lilla H…
Det är ord och inga visor, det är ärlighet vare sig man bett om det eller inte och det är kloka funderingar om stort och smått som kommer över hennes små läppar. Jag blir ofta snopen, ofta mållös och brister ofta ut i gapskratt över hennes kommentarer.
 
I bilen på väg hem från Ica idag ber Hedvig mig att stänga av musiken för hon vill ha tyst. Jag gör så, stänger av musiken men börjar strax därpå gnola på några olika barnvisor jag vet att hon tycker om. Från baksätet hörs:
 
– Du mamma, ja´ tyckel inte om näl du sjungel…
 
Behöver jag säga att jag tystnade tvärt…? Jag vet ju att jag är snudd på tondöv, att jag inte kan hålla en enda ton och fast jag hör hur illa det låter vet jag inte ens hur jag ska rätta till det. Men ändå… Nu är jag inte säker på att det var just de falska tonerna hon vände sig emot. Det kan lika gärna vara så att hon bara ville ha det tyst i bilen helt enkelt. Med lite distans till det hela var det ju väldigt roligt sagt…
Alldeles nyss kom lilla H ut ur bastun och jag torkade hela den lilla kroppen och borstade det långa trollhåret när jag plötsligt såg att hon tittade på mig, så där med alldeles förälskade ögon.
– Du äl så himla söt mamma! Med två ögon, två ölon, en näsa, en mun o två almal o två ben…
 
 
Vilken himla tur då tänker jag, att jag har två ögon, två öron, en näsa, en mun, två armar och två ben…