… är över för i år…

Jag summerar den som fin, rolig, regnig och solig. En salig blandning av det mesta.

Jag konstaterar med glädje att lilla H blivit ännu lite mer kavat det senaste året. Hon hälsar och pratar med okända människor på ett sätt hon inte gjort tidigare. Inte på samma rättframma vis i alla fall. Mest kavat är hon i förhållande till vuxna, eller halvvuxna också för den delen. När det gäller andra barn blir Hedvig lite mer åt det reserverade hållet. Hon iakttar, härmar gärna och väljer att leka bredvid. Inget initiativ till gemensam lek från hennes håll. Jag funderar lite på vad det beror på, hur hon tänker kring det. Hon vill ju så gärna leka.

Är hon blyg? Nja, vi känner ju inte henne som särskilt blyg. Hon talar gärna om vart skåpet ska stå – på gott och ont.

Är hon rädd att inte få vara med? Att bli skrattad åt? Jag vet inte. Det har ju hänt och det har gjort henne illa men samtidigt får hon oftast vara med och hon är en uppskattad lekkamrat.

Kanske vill hon helt enkelt bara iaktta andra små barn precis som de ibland iakttar Hedvig?

Det spelar egentligen inte så stor roll, så länge Hedvig är glad och mår bra!

I helgen har Hedvig knallat omkring på bryggan och hälsat på de flesta, frågat om hon får klappa varenda hund hon sett och också frågat vad hundarna heter. Hedvig har också stannat vid varenda bebis vi mött och även här frågat om hon får klappa lite och frågat vad bebisarna heter.

Vi njuter av att se lilla H i dessa situationer. Hur hon får kontakt och skapar dialog med både människor och djur vi möter, hur hon själv ordnar och fixar det för sig när hon ska köpa mjukglass i bägare men inte kommer ihåg att det heter just bägare.

 

 

Vips så stod hon med en mjukglass i bägare i handen och sken som en fräknig liten sol.

Vi njöt också under midsommardansen då Hedvig sjöng högst och helst av alla samtidigt som dansen i de små benen liksom aldrig ville ta slut.