… och flyttkartonger…

Börjar känna mig trött på dem nu.

Men så kan plötsligt en flyttkartong bli till en rymdfarkost och lilla H kryper ner och mamman får skaka och svänga och låta som hela rymden själv. Så kan mamman veckla ihop sig på något märkligt vis och faktiskt få plats i en flyttkartong, förlåt jag menar rymdfarkost. Då skakar och svänger och låter lilla H så mycket att mamman nästan känner sig åksjuk. Eller rymdsjuk kanske det heter.  Att åka ut i rymden med lilla H blev ett välkommet avbrott i packandet.

När man så har packat lite till kom ett sms från jobbande storasyster som tyckte att lillasyster och jag skulle susa till henne, skaffa ett förmånskort och sedan köpa kaffe och bakelse för 20 kronor. Lilla H vill nog ha en prinsessbakelse, trodde hon. Det trodde jag också och eftersom jag längtar så himla, himla mycket efter storasyster som inte är hemma denna veckan, tyckte jag att det lär otroligt trevligt att åka flera mil till City Gross för att skaffa förmånskort och dricka kaffe och äta bakelse för 20 kronor. Fast det är strålande solsken.

Lilla H ville inte. Hon bröt ihop!

Helmärkligt tyckte jag som väntade mig jubel för att kombon Ebba & prinsessbakelse.

Men nej…

Tyst gråt och stilla tårar som trillade ner för hennes solkyssta fräkniga kinder. Den lilla munnen som darrade och inte riktigt kunde sätta ord på varför hon inte ville åka. Mamman som blev så oerhört besviken men inte kunde förmå sig till att tvinga med sig lilla fröken som inte kunde sätta ord på alla känslor. Det var ju inte kaffet och bakelsen jag var besviken över, men möjligheten att träffa Ebba helt otippat en stund.

Storebror räddade situationen genom att be Hedvig leka med honom. De hoppade studsmatta och spelade fotboll. Skrattade och brottades.

Hedvig var nöjd och mamman fortsatte längta efter storasyster. Vänjer mig aldrig vid att hon inte är hemma tror jag.

Smultronen är färdiga och Hedvig plockar och mumsar ivrigt. 

Det där lilla solskensansiktet med smultronkladd runt hela munnen får mitt hjärta att smälta när hon säger:

❤️

… en fredag som denna…

Mötas av grannflickan Anna som undrar om de ska leka.

 

Anna som är den bästa kompis Hedvig vet.

Anna som vi nog ska tjuva med oss när vi flyttar.

Eller i alla fall låna hem ofta, jätteofta, och säkert ha som bästa barnvakten då och då.

 

När Hedvig och Anna hämtar två böcker, slänger sig i skuggan under päronträdet och har underbar högläsning för varandra – då smälter mamman här i huset. Där ligger de båda, småsvettiga efter allt fotbollstrixande, Hedvig med smutsiga sommarfötter och Anna med utomhussmutsiga vita strumpor fast hon inte alls får gå utomhus med vita strumpor och utan skor för sin mamma.

 

Mamman här i huset både smälter och öppnar fönstret lite till för att kunna tjuvlyssna på dem båda.

Hur de läser, hur de fnissar, hur de skrattar och på hur de bara är…

 

♥

 

 

… och packa ännu mer…

Och samtidigt inte se något slut på det.

 

Det är ganska trist och tröttsamt.

Men även det trista och tröttsamma kan  ha sina moments. Som att tillbringa en kväll på golvet i Luddes rum, packandes alla hans saker och hittandes alla möjliga roliga och gubbar, teckningar och annat som gör mig alldeles kollrig av nostalgi. 

 

Så plockar han plötsligt fram två stenar han hittat. Stenarna ser ut som hjärtan!

 

 

 

 

❤️

 

 

 

… nästan tio år…

Att tycka om youghurt.

 

Plötsligt en dag smakade hon och tyckte det var jättegott. Jo, visst har hon smakat förut, alla möjliga smaker. Men hon har liksom aldrig tyckt att det smakat särskilt bra. Ett par tre skedar har vid enstaka tillfällen slunkit ner, men alltid åtföljt av orden:

 

 

Men nu så!

Observera att detta endast gäller smaken Samoa och inget annat. 

 

 

 

❤️

 

 

 

… mamman här i huset…

Och säger helt otippade saker.

 

Som ikväll. 

Då sade hon något som till och med hon själv ansåg vara helt otippat.

 

Lilla H skulle precis gå över till Anna när Anna kom cyklandes på väg till fotbollsträning. Hedvig bröt ihop. Helt och alldeles. Så där som man kan göra när man själv tänkt sig något, och det istället blir helt tvärtom.

 

Med liten gråtande Hedvig i knät försökte jag febrilt förklara och trösta. Det gick inge’ bra. Och det är då det händer. Att jag slänger ur mig det där helt otippade.

 

… grannfamiljen vi har…

Dem tror jag att jag tar med mig då vi flyttar.

Kan man göra så?

Ta med sig bästa grannfamiljen.

Jag tror minsann att jag ska göra ett försök att få dem att flytta med oss.

Igår trodde jag nästan att lilla H flyttat hemifrån. Till dem. Bästa grannfamiljen.

Hon var där och spelade fotboll, åt en lunch nummer två, läste böcker för husets storasyster och åkte sedan med samma storasyster och husets mamma för att titta när Anna spelade match. 

Där såg hon också till att få sig en korv med bröd. Och en Festis. 

Hon vet hur en slipsten ska dras, tänker jag. Lilla H…

… vaknat…

Efter en minst sagt annorlunda natt.

Pappan gav upp snabbt. Redan efter Bamsesagan, med ficklampa och allt.

Det kan vara svårt att veckla ihop 190 centimeter pappa i trångt utrymme och dessutom försöka sova.

Sedan somnade lilla H med hela sen lilla kroppen fylld av spänning och förväntan. Själv låg jag vaken en bra stund och lyssnade på alla ljud som dagligen omger oss, men som jag annars inte lägger märke till.

Så somnade jag.

Och vaknade. Somnade igen. Och vaknade igen. Hedvig vaknade bara två gånger innan jag tyckte det var okej att gå upp. En gång kl 03 och en gång 05:17. Det var ljust vid båda tillfällena och fåglarna var extremt pigga får jag säga…

Med något ryggskottsliknande (överdrift) hos mamman ska vi nu ta oss an vår lediga söndag. Vi har tältat, jag har infriat mitt löfte och lilla H är lycklig…

❤️