Att packa och packa…
… och packa ännu mer…Och samtidigt inte se något slut på det.
Det är ganska trist och tröttsamt.
Men även det trista och tröttsamma kan ha sina moments. Som att tillbringa en kväll på golvet i Luddes rum, packandes alla hans saker och hittandes alla möjliga roliga och gubbar, teckningar och annat som gör mig alldeles kollrig av nostalgi.
Så plockar han plötsligt fram två stenar han hittat. Stenarna ser ut som hjärtan!
– Åh! Jag älskar hjärtan!
utbrister jag.
– Jag vet mamma! Därför är dem till dig…
❤️
Herre Gud vad jag älskar den pojken…