… är så otroligt värdefullt…

Jag återkommer ofta till det.

Jag slås ofta av det.

Vi tar vänner för givet. Ofta.

Men om man inte per automatik har massor av vänner, om man inte alltid får vara med – då blir det där med vänner extra fantastiskt.

Som Viktor,

Fina, fina Viktor från Norge.

Som man kan leka med, skratta med, busa med, fiska med, läsa för, bli osams med, bli sams med, spela spel med och äta glass med…

… midsommar önskar vi er alla…

❤️

… för mödan…

Eller, trägen vinner om man så vill.

 

När man är snart tio år men faktiskt inte så himla lång, då kan det vara besvärligt emellanåt.

Särskilt om man har kommit på att man inte är så lång.

Det har lilla H gjort…

 

I flera dagar har hon suckat, sett ledsen ut och undrat varför hon inte är lång som jag.

Men, menar jag, inga tioåringar är lika långa som sin mamma. En vacker dag, tröstar jag, är du också lång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så har våra dialoger varit de senaste dagarna.

Det gör mig lite ont att hon känner så. Det är ingen katastrof, inte alls, men jag kan inte låta bli att fundera över varför hon vill vara lång, vad hon vill nå och vad det är hon vill klara av men inte tycker att hon gör?

 

En bit av svaret har jag fått. På lekplatsen.

Inte svaret på hela gåtan men en liten hint om vad som är så viktigt att nå och klara av.

I flera veckor har 125 centimeter Hedvig försökt att ta sig upp på en rund platta, likt en gunga, som sitter fäst i ett rep i marken och i toppen av klätterställningen. Det har tyckts stört omöjligt.’

Hon räcker inte till. Hon når helt enkelt inte.

 

Som hon har kämpat för att komma upp på denna ”grej”.

Ingen hjälp vill hon ha. Det är inte att sitta där som är själva grejen.

Det är att nå. Att kunna själv.

 

Så plötsligt kunde hon!

Plötsligt bara satt hon där.

Jag vet inte vem som såg mest snopen ut, Hedvig eller jag.

Istället för att jubla log hon lite, hoppade ner och gjorde ett nytt försök.

Som för att förvissa sig om att det verkligen var sant, att hon verkligen klarade det. Äntligen liksom.

Hon klarade det igen och igen och igen…

 

 

 

 

♥

 

 

… en storebror att göra coola grejer med…

Det är för himla bra faktiskt.

 

Som att lyssna på musik med.

Som att spela Fifa med.

Som att spela andra hemska-spel-mamman-inte-vill-höra-talas-om med.

 

Som att åka moppe med.

Eller, noppe som lilla H envisas med att säga.

 

♥

 

 

 

… har vi haft idag…

Lite blåsigt, ja visst, men ljumma vindar.

 

Himmel vad jag älskar sol och värme!

Att hämta en lycklig liten H efter seglarskola, strosa ner på stranden och bara vara.

Det känns som vardagslyx utan dess like.

Att upptäcka att volleybollplan är ledig och då spela länge, länge medan Hedivg känner sig som värsta elitspelaren – det är också vardagslyx. Jag kände mig väl inte fullt så elitspelaraktig men i alla fall…

 

Att fika lite, spela lite fotboll på gräset, fika lite till och sedan bada i havet känns också som vardagslyx.

Hedvig har badat många gånger i år, men för mig var det årets premiärdopp. Svinkallt dessutom så jag var inte i länge. Inte alls. Hedvig var i så länge att det räckte för oss båda.

 

Middag i solskenet.

En sparkcykeltur på det.

Kurragömma på lekplatsen där det minsann är en utmaning att faktiskt hitta ett gömställe.

Några varv runt kvarteret på tvåhjulingen för att träna lite på det. Idag funkade även start och stopp och det var nästan det lyxigaste på hela dagen.

 

För att toppa den faktiskt rakt igenom glada dagen (som ve och fasa började hemskt med migränanfall de luxe på mamman) bestämde vi oss för ett fotbad på altanen i kvällssolen. Tiden tickade på och mamman började känna sig lite stressad över att läggdags för länge sedan var passerat. Så hon frågade lilla H om hon kunde tänka sig att skippa godnatt-sagan för att istället bada fotbad som hon ju också så gärna ville. Nja… det ville hon inte riktigt, men hon är på det klara med att man faktiskt inte kan få göra allt och vara uppe hur länge som helst en vardagkväll. Men så kom hon på det!

 

 

 

Så fick det bli!

Att sitta där med fötterna i blöt, på altanen, i kvällssolen och lyssna till högläsning av Bamse, lyx…

 

♥

 

 

 

… en presentlåda till Tilda…

Som är fyra år och älskar Hello Kitty, rosa och glitter.

Hedvig känner inte Tilda. Inte jag heller. 

Men Tildas mamma läser bloggen flitigt och genom den har vi fått kontakt. Och snart får Tilda ett paket från lilla H. Det är mysigt med relationer av alla de slag tycker jag.

Hedvig har vuxit iftån Helllo Kitty höll jag på att säga, men det är fel. Hedvig har aldrig ens varit i någon Hello Kitty period. Det är bara vi andra, vi runt omkring, som trott att hon haft en sådan period. Hedvig själv har aldrig varit förtjust i Hello Kitty, rosa, glitter och annat som många tycker är vackert. Istället har hon grönt som favoritfärg, Barcelona som favvolag, Messi som idol, FIFA och Minecraft som favoritspel och hon ser Spiderman och Star Wars som det coolaste i världen. 

I love it!

Så nu, äntligen i Hedvigs ögon, ryker allt det rosa och glittriga. Nu satsar vi fullt ut på ett fotbollsrum minsann.

Så lilla Tilda, vi hoppas du blir glad över ditt alldeles egna paket fyllt till bredden av vackra saker som du tycker om…

❤️

… ända från Berlin…

Från min nya vän Katta och hennes dotter Aila.

 

I paket låg en en t-shirt med texten

 

 

Ett buskap som är mer sant än vad man först kan förstå.

 

 

♥

 

 

… och första dagen på seglarskolan har avverkats…

 

Glad liten H blev ännu gladare när Ebba var med och hämtade.

Ebba som inte varit hemma på en vecka. Ebba som ständigt är efterlängtad.

 

Att locks med Ebba på ett iskallt dopp i havet var ingen match för Hedvig.

Länge, länge badade de. Själv stod jag på bryggan och frös då vinden var iskall.

Det gör inte så mycket tänker jag, att jag stod och frös. Hedvig påtalar ofta hur ”vackra knottror” jag får på armar och ben då jag fryser. Tur att de är vackra tänker jag, så ofta som jag fryser.

 

Lycklig över Ebba, lycklig över sol och lycklig över fika.

Men allra, allra lyckligast ändå, blev nog lilla H över att få frågan av två okända pojkar om hon ville vara med dem och spela fotboll. Om hon ville! Och som hon briljerade!

 

 

♥