Jag undrar lite…
… hur lilla H tänker och känner…
Jag tycker mig se att det många gånger gör ont i hennes lilla vackra själ och hjärta. Då gör det ont i hela mig. Det har gjort ont i hela mig många gånger sedan älskade lilla Hedvig föddes. Inte för att hon föddes med en extra liten kromosom vill jag understryka – jag känner mig alltid rädd för att det är så någon kan uppfatta mina ord. Ont på grund av kommentarer, ont på grund av människors fördomar, rädsla och vad det nu kan vara. Herre Gud, det är en liten ljuvlig människa vi pratar om. En människa som du och jag.
Under den vår och sommar som passerat har någon skett. Lilla H har blivit stor och med det har hennes medvetande och hennes insikt om livet ökat. Det är bra naturligtvis, men jag ser att insikten också gör sår i hennes själ. Sår som inte riktigt går att laga. Sår jag inte vill ska finnas hos henne. Jag vill att hennes vackra själ skall få vara orörd, lycklig och trygg. Det går ju inte år efter år. Det går inte för någon. Jag har naturligtvis önskat detsamma för Ebba och Ludvig, och önskar ännu. Det gör ont i mig om det gör ont i dem. Det är kanske föräldrars lott? Men det gör ont på ett annat vis med lilla H. Det är så fruktansvärt orättvist att hon skall behöva uppleva utanförskap och en känsla av otillräcklighet bara för att hon har en extra kromosom. En kromosom som gör Hedvig till precis den Hedvig är. Jag vill ha Hedvig precis som hon är. Vi har helt enkelt fått lite extra av hela ljuvliga lilla Hedvig. Vem vill inte ha lite extra av den de tycker om?
Hedvig älskar att leka med andra barn. Verkligen älskar. När hon flera gånger i sommar uttryckt en stark ovilja mot att träffa andra barn, av Hedvig okända barn, då blir jag orolig. Hon älskar till exempel att vara i lekrummet på Ikea. Då får hon vara själv, göra något kul utan oss. Hon växer av att göra saker utan oss. För några veckor sedan skulle vi åka till Ikea, Ebba, Hedvig och jag. Jag sade att hon då kunde få vara i lekrummet om hon ville och trodde jag skulle få jubel till svar. Istället vände hon sitt söta lilla fräkniga ansikte mot mig, de vackra bruna ögonen var allvarliga när hon sade:
– Nä tack! Ja´ hatal barn!!!
Först blev jag helt paff. Sedan spred sig en iskyla genom hela mig. Hedvig hatar inte barn. Hedvig älskar barn. Hedvig älskar att leka med barn. Varför, varför, varför sade hon då så? Hon var obeveklig, hon ville inte in i det eftertraktade leklandet. Hon ville det inte för att hon hatar barn, fast hon inte gör det. Hela mitt inre, hela jag förresten, var helt i uppror inombords. Vad har hon varit utsatt för i liknande situation som i ett lekrum? Vad har hon fått utstå? Fått höra? Så starkt uttrycker man sig inte om man inte upplevt något, det tror jag inte…
Samma uttryck har kommit vid ett par, tre tillfällen till i sommar. Två gånger har det varit lekplatser hon inte velat gå in på, och det av precis samma anledning som vid Ikeabesöket; hon säger att hon hatar barn. En gång sade hon så då vi skulle åka till stranden. Först sade hon att hon ville åka till en annan strand än den vi bor vid. Jag sade att det kan vi visst göra, men jag undrade varför. Hedvig svarade att hon ville åka till en strand utan barn, för hon hatar barn…
Hade Hedvig varit en ensamvarg kunde jag varit hobbypsykolog och ansett mig förstå. Men Hedvig är ingen ensamvarg. Hedvig älskar barn. Hedvig strävar efter att få lekkamrater hela tiden. Hon söker kontakt och inte sällan går hon fram till okända barn. Hon törs inte fråga om hon får vara med, det är hon för blyg för, men hon nappar oftast om de andra bjuder in henne till lek. Varför, varför, varför säger hon då som hon gör? Jag är inte så dramatisk av mig att jag tror att hon varit utsatt för direkta elakheter på Ikeas lekrum. Jag har upplevt att personalen där har bemött Hedvig med största respekt och jag har också upplevt att de finns där för barnen, bromsar för vilda lekar etc. Inte heller har Hedvig varit utsatt för elakheter på lekplatser. Det vet jag med bestämdhet eftersom jag alltid är med henne när hon är på lekplatser. Jag tror inte heller att någon varit elak mot henne i skolan. Hedvig går i en skola med en lång kultur av att olika är bra. På Hedvigs skola får alla vara med, och jag ser varje dag hur stora som små barn hejar och skojar med Hedvig på ett genuint schysst sätt.
Jag tror att Hedvig nu är så stor, så medveten, så insiktsfull att hon känner av blickar, viskningar och kanske fniss bakom hennes rygg. Jag tror att det gör ont i hennes vackra, lilla, sköra, inte längre oförstörda själ.
Hon uppfattar allt detta och blir sårad av det. Hon uppfattar men förstår inte varför andra barn tittar, viskar och till och med fnissar bakom hennes rygg. Hedvig gör inte skillnad på folk och folk, därför kan hon inte förstå. Hon har ju inte gjort något fel…
Jag är så otroligt glad för alla fina små kompisar som Hedvig har. Hon har många kompisar, framför allt klasskompisar och fotbollskompisar. Sedan har hon några andra riktigt fina kompisar som hon har roligt tillsammans med då vi ses. Kompisar som inte tittar, som inte viskar eller fnissar bakom hennes rygg. Kompisar som i Hedvig ser den fantastiskt busiga, roliga och fina lekkamraten som hon är. De andra, de som tittar, viskar och fnissar, de missar allt det roliga med Hedvig. Men i alla dessa steg kan hon naturligtvis inte tänka. Hon är liten ännu. Men hur känns det inuti hennes lilla vackra kropp undrar jag? Hur känns det att vara tittad på, viskad om och fnissad åt? När det enda hon vill är att bara leka på lika villkor som alla andra barn i lekland och på stränder. Leka utan att vara tittad på, viskad om och fnissad åt…
♥
Det gör faktiskt jävlig ont, om jag ska vara ärlig…
