Liten H...
okt 16 2016
”Jag trivs…
 
… jättebra här mamma…
… i kyrkan…”
 
Så säger hon.
Vår lilla kloka och mycket vackra lilla själ.
Hon säger det mitt under dagens gudstjänst.
Den första i raden av de som komma skall inför hennes konfirmation.
 
Hon lyssnar. Insuper varje ord prästen uttalar.
Skrattar när han jämför Jesus med Justin Bieber.
Sjunger högt och tydligt. Knäpper sina små vackra händer.
 
Hon skrynklar ihop hela ansiktet då  hon av prästen blir smord med olja symboliserande Den heliga Anden.
Säger att oljan verkligen luktar äckel-päckel och undrar varför prästen egentligen inte använder någon annan olja.
 
Vi tänder ett ljus för någon i vår närhet eller kanske för en situation i vårt eget liv.
Så säger prästen. Vi gör som han säger, lilla H och jag.
Vi tänder ett ljus, hon tänker på sitt, jag tänker på mitt.
Gemensamt tänker vi på Ebba och barnen på barnhemmet i Tanzania.
Vi bestämmer tillsammans att ljuset vi tänt är alldeles särskilt för dem. 
Det känns fint. Högtidligt.
 
Någon i församlingen har gått bort.
Prästen säger några väl valda ord, därefter tystnad.
Tystnad så när som på kyrkklockorna som ringer för den döda.
 
 
– Va´?! Varför ringer dom?!
Är det lunchrast nu eller…?
 
 
Undrar lilla H.
Jag säger att det inte är lunchrast.
 
 
– Vilken tur för ja´ gillar det här.
Vi tar kyrkkaffe se´n också va´?!
 
 
 
Vi stannade på kyrkkaffe…
 
♥
 
 
Och fortsatte prata om livet som är…
LitenH 0 Kommentarer
okt 14 2016
En fredag med…
 

… blandad kompott…

Livet?
 
Kanske är det livet?
En fredag med go´frukost för vissa – typ den lilla som gärna äter potatismos, korv och ketchup till frukost.
En fredag med hemmajobb kombinerat med myskläder.
En portion eftertanke vid känslosamt telefonsamtal från omtyckt kollega.
En portion eftertanke till före, under och efter annat samtal.
Som täckte samtliga känsloregister.
 
Ytterligare en portion eftertanke och ett hjärta som svämmade över när jag på Facebook ser bilden av älskad och saknad dotter som gör skillnad på riktigt genom sitt volontärarbete på ett barnhem i Tanzania.
Barnhemmet fyller tre år idag och de ska ha fest.
En fest som firas med kyckling, soda, frukt, dans och sång.
En fest vi alla är inbjudna till.
 
En fest vi alla kan delta i.
Inte fysiskt. Det är långt til Tanzania för en fest en fredagkväll.
Men ändå. Vi kan delta genom att swisha en summa pengar.
Vi swishade. Vi deltog. Åh, vad jag önskar att vi var där på riktigt.
Jag hoppas de i skrivande stund har jordens party.
För de är en familj. Kärlek och familj är mer än blodsband.
Det onda till trots har något gott uppstått. Hos dem.
Här är det annorlunda. Det är lite kallare här hemma.
De flesta är sig själv närmast. Var är kärleken människor emellan?
Till viss del har vi tappat den. Till viss del är vi fattigare än dem.
Och där är bland andra min dotter och gör skillnad. Stort
 
Denna på många vis kämpiga fredag kommer hon hem.
Familjens lilla yrväder. Den lilla stora. Den lilla mindfulnessupplevelsen.
Stormar lyckligt in i huset efter taxiresan hem.
Vi får inte längre möta utanför. Hon kan ju själv.
 
Hon stormar in.
Slänger sig i mammans famn, i pappans famn.
Knackar på badrumsdörren bakom vilken storebror duschar.
Knackar hårt så att han stänger av duschen bara för att ropa:
 
 
– Hej Ludde! Ja´ är hemma nu!!!!
 
För att tillbaka få höra:
 
 – Heeeej gumman! Va´ kul att du är hemma!!!!
Har du haft det bra?
 
 
Ordningen är återställd. Igen är vi här och nu.
Det som vi är så dåliga på, men som lilla H är så fenomenal på.
Vad vore världen utan henne och alla andra som besitter den förmågan?
Fattigare. Tror jag bestämt.
 
Mellis på bordet.
Det är ett måste när hon kommer hem med taxi.
För dagen jordgubbskräm och mjölk.
En liten chokladboll kan också vara på sin plats en fredag.
En hemgjord. Från frysen. Som hon vet att jag tar fram lagom till hon kommer hem.
Som hon låtsas vara överraskad av och som hon tycker att jag tokbusar med.
Liksom, en chokladboll ”bara så där” en fredagseftermiddag.
 
Hon vill vara ifred.
Efter mellis vill hon vara i fred.
Jag jobbar klart. Sorterar dagen i huvudet.
En fredag som innehållit så mycket.
Eftertänksamhet, sorg, ilska, glädje, frustration, längtan…
 
 
Nu landar jag…
 
♥
 
 
Här och nu landar jag…
 
 
LitenH 0 Kommentarer
okt 12 2016
Man vet vad man har…
 

… men inte vad man får…
Osäkert.

Skrämmande.
I alla fall för en fegis. Som jag.
Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Vilja våga göra. Men som stoppas av min feghet.

Men så finns det de sakerna man inte kan påverka, som man inte kan göra något åt. Alls. Man får finna sig helt enkelt. Acceptera läget. Punkt.

Som när lilla H skulle få en ny lärare. Igen skulle hon få det. Efter att ha haft flera fantastiska lärare under åren. Den senaste läraren Hedvig hade fick henne att ta elefantkliv i sin utveckling. Hon hade ett underbart roligt, illustrerande och pedagogiskt sätt att lära ut. Hur skulle det bli nu? Med ny lärare? Rekryterad i sista sekund? Inget kunde vi göra. På inget vis kunde vi påverka. Att komma in som ny lärare i den situationen kan kännas en aning orättvist för nya fröken M.

För nya fröken M kom.
Och nya fröken M är fantastisk hon också.
En varm och engagerad människa. Hon ser sina elever. Hon också. Lyhörd.

Nya fröken M lägger ett handskrivet brev i Hedvigs läxmapp. Som en överraskning. Hon frågar om Hedvig vill brevväxla med henne. Så att de kan lära känna varandra bättre. Nya fröken M berättar vad hon tycker om att göra på fritiden, och undrar vad Hedvig tycker om att göra.

Hedvig är mallig över sitt brev.
Tänk, nya fröken M är lika fantastisk som ”gamla” fröken.
Vilken tur vi har haft.

Ett handskrivet brev…

♥

 

Med så mycket värme…

LitenH 0 Kommentarer
okt 11 2016
Idag provade vi…
 
 
… något nytt…
Tillsammans.
 
En tillsammans-grej.
Vi åkte till gymmet och dansade afro.
25 minuter ren och skär glädje.
 
Och då är jag ingen dansmänniska.
Jo, på så vis att jag älskar att dansa på de numer ganska få festerna jag går på.
För att inte tala om hur roligt det var att dansa då man var ”ute”.
Ni vet då för länge, länge sedan när man hängde en del på krogen. 
Men det där med att gå på danspass.
Nej, det är inte vad jag egentligen längtar efter.
Jag gillar combat, box, grit och sådan träning där jag nästan dör.
Det tycker jag är kul.
 
Men så är det där med lilla H och dansen.
När hon vuxit ur ena gruppen men inte vuxit in i nästa. 
Samtidigt har hon så mycket dans och rörelse i sin lilla kropp.
Den bara måste få komma ut på något vis.
 
Så nu provar vi att träna tillsammans.
På gymmet, dit hon så länge velat följa med.
Vi avstår combat, box och grit – det kan jag hålla på med själv.
Nej, håll i hatten, nu dansar vi tillsammans.
Vi dansar afro.
 
Och vi går all in och kör hela tillsammans-tjej-grejen som är ack så viktig.
Ni vet, varsitt skåp med varsitt hänglås. En lång dusch bredvid varandra där vi delar på både schampo, balsam och duschcreme. Och därefter en lång, skön och varm stund i bastun där vi sitter och tjej-små-pratar.
Vi tjej-små-pratar om allt viktigt som hänt under dagen. Hedvig berättar att hon spillde korv stroganoff på tre ställen på sin vita skjorta med svarta stjärnor på, att hon skrämde sin fröken M och att de ska gå till skogen imorgon fast Hedvig själv inte har en aning om vad de ska göra där, ”Men ja´ älskar att gå i skogen ändå…”.
 
Vi fortsätter vår tillsammans-tjej-grej genom att låna ut bodylotion till varandra, och borsta varandras hår. Mamman tror nästan att huvudet ska trilla av när den lilla sliter och drar i alla tovor. Men man hjälps åt när man är tillsammans säger hon, och mamman håller god min.
 
Klädda i mjukiskläder susar vi hem, höga på endorfiner.
Vi tänder triljontals med ljus, någon dricker te, någon annan varm mjölk och en tredje som ännu inte ätit middag mumsar spaghetti och köttfärssås. Pratet, det livsviktiga pratet om ingenting och om allting och som jag värdesätter så högt, det fortsatte där och då. Vid köksbordet, mellan sörplande och ätande. Mamman berättade för pappan om hur grym lilla H var på afrodans, självsäkert höll hon med.
Mamman kände sig mest som en flodhäst. Men en lycklig flodhäst.
 
 
Pratet om ingenting…
 
♥
 
 
Det måste vara själva livet…
 
LitenH 0 Kommentarer
okt 10 2016
Var ska vi göra av…
 
… allt som far runt i den lilla kroppen…
Undrar jag.
 
Allt som plötsligt skapar kaos i känslolivet.
Som gör att tårar trillar för ”ingenting”.
 
Som när glassen är slut.
Eller när popcornen dröjer för länge.
 
När skolmaten visar sig vara spaghetti med köttfärssås istället för köttbullar med gräddsås. För att man tittat på nästa veckas måndag istället för dagens måndag i den för henne viktiga appen ”Skolmaten”. 
 
När kompisen inte vill prata på Skype längre och säger Hej då.
Fast man själv så gärna ville prata längre.
 
När locket på burken med den egna jordgubbsdoftande krämen krånglar efter duschen. 
När man yrvaket en tidig morgon får för sig att det är en ledig söndag, fast det i själva verket är en regntung och ganska grå ”bara-måndag”.
 
Då rasar världen och tårar trillar längs de ännu sommarfräkniga kinderna.
Då räddar vi upp så gott vi kan, fast vi inte riktigt förstår. Inte vet vad vi ska göra.
Mamman vaggar, pussar, torkar tårar och pussar lite till.
Pappan tröstar med köttbullar och gräddsås till frukost.
Storebror spelar Minecraft tillsammans och på hans rum.
Bara de två.
 
Sedan plötsligt och från ingenstans är vårt glada yrväder tillbaka.
Lycklig för ”ingenting”. Det är en konst hon behärskar.
Det är ett av hennes främsta skills och som vi försöker lära av.
 
Vi gör så gott vi kan.
Men det räcker inte riktigt till.
Det är svårt att sätta ord på hur det känns.
 
Tänker på Karin Boyes Det gör ont när knoppar brister och visst är det så.
Hur ska man förklara att hormoner som inte är i balans, de är helt utan vett och sans.
Kan man ens förklara…?
 
 
Vi gör så gott vi kan…
 
♥
 
 
Mest med pussar och kramar och tröstande famnar…
LitenH 0 Kommentarer
okt 9 2016
– Åh Gud…

 

 

… vad här är glitter & glamour…
Säger hon.

Jag känner mig en aning stressad över vad hon tittar på.

Att det är youtube vet jag, men det finns ju vääääldigt mycket på just youtube.

Det visar sig att lilla H kikar på en film ifrån Leos Lekland.

Harmlöst.

Puh… Jag andas ut…

❤️

Glitter & glamour på Leos lekland känns okej…

LitenH 0 Kommentarer
okt 8 2016
En särdeles…
 
… bra lördag…
Annorlunda.
 
Väldigt annorulunda mot hur jag är van.
Pappan och jag vaknar upp till ett alldeles tomt hus.
Inte ett endaste barn är hemma. Inte ett endaste barn pockar på uppmärksamhet.
Konstig känsla.
 
Konstig, annorlunda, aningen vemodig… men ändå skön på något vis.
När inget barn är hemma brukar jag vara extremt dålig på att njuta av lugnet, av den ensamma tiden. 
Jag som ändå tycker mycket om att vara ensam. Verkligen.
 
Jag blir som tom när de stora inte är hemma.
Jag blir som paralyserad när lilla H inte är hemma. 
Jag är inte van. Där jag är, där är lilla H. På något vis.
De stora barnen har ändå kommit och gått genom åren.
Till och från kompisar. Sovit här och sovit där.
Nu är de stora och jag dealar med en annan typ av saknad.
 
Imorse brottades jag med att å´ ena sidan vilja dricka kaffekopp efter kaffekopp i sängen, helst med både nyhetsmorgon och tidning. Så där galet lång tid. Eller skulle jag passa på att träna när ingen pockade på min uppmärksamhet, frukost eller flätande av hår? Jag blir ju så glad av att träna.
Men att åka och träna en lördag- eller söndagmorgon är inget jag prioriterar.
 
Jag blir glad av träning men också så glad av tid med familjen och värdesätter högt de långfrukostar vi brukar ha.
Tiden. Det är tiden tillsammans jag vill åt och som jag känner att jag delvis får genom långfrukostar, pyjamasar på fram till lunchdags, nyhetsmorgon, kaffekopp efter kaffekopp och så vidare. 
VI jobbar så mycket, alldeles för mycket, och jag saknar ofta tid. Som så många andra.
Jag har genom åren haft förmånen att inte behöva jobba fulltid då barnen varit små.
Och jag älskar att ha tid med barnen. Älskar.
 
Just nu har vi det inte så.
Lilla H är 12 år. Inte liten. Men ändå liten.
Tid är vad hon behöver och nu kan jag plötsligt inte ge henne det.
Mer deltid åt folket tänker jag. Kvinnofälla tänker en del.
Men hur kan några hundra mer i pension en vacker dag uppväga den i så fall förlorade tiden med barnen?
För mig kan det inte det. Jag dömer ingen. Vissa vill jobba heltid och mer än så. Gott så. Vissa behöver göra det.
Vissa vill jobba deltid för att få tid med barnen och därigenom må bra. Gott så det också tänker jag.
Var och en ska göra det som är bäst utifrån sig och sin situation.
 
Det visade sig att även pappan skulle iväg i morse.
Arbetsdag i båthamnen. Jag vet att han uppskattar det.
Så jo, vi ställde klockan, hann med en kopp kaffe i sängen och åt sedan frukost.
Sedan åkte han åt sitt håll och jag åt mitt. Utan stress ändå. Skönt.
 
Två pass på raken.
BAM!
 
Full av endorfiner och lycklig kände jag mig.
Dusch och ensasm lång bastu på gymmet.
När tänker jag ens tanken annars?

Och, det bästa av allt, allt skedde utan stress.
I full förvissning om att alla har det bra på sitt håll.
Så även jag.
 
Lilla H är hemma igen.
Som alltid då hon varit på vift vill hon vara i fred.
I sitt soffhörn, med lurar på och youtube på iPaden.
Ett par meter längre bort sitter jag. Med nyinköpt garn och stickprojekt på gång.
Ordningen är återställd.
 
 
Jag måste träna på att kunna njuta…
 
♥
 
 
På att hitta tid…
 
LitenH 0 Kommentarer
okt 7 2016
I torsdags…
 

 
… var jag på middagsdate…
Härligt.
 
På date med en av männen i mitt liv.
Med den unga, kloka, vackra som är min son.
Som utan att jag förstått plötsligt blivit en ung man.
 
En vacker ung man jag stolt går bredvid.
En vacker ung man som öppnar dörrar för sitt sällskap, drar ut stolar.
En vacker ung man som ivrigt berättar om sina tankar och idéer.
Som gestikulerar vilt för att förstärka det han säger.
I ivrigheten och i gesterna ser jag mig själv.
 
Vi äter Moules frites och pratar. Och skrattar.
Den vackra unga mannen pratar om framtidsdrömmar.
Han är glad att jag tror på honom.
Hur skulle jag kunna annat?
I mina ögon är han den bästa unga mannen som finns.
För honom finns jag alltid.
För honom och hans systrar.
Dem tror jag stenhårt på.
 
En vacker ung man som med kärlek så stark att det lyser ur hans ögon berättar om sin fina, fina flickvän som gör honom så lycklig som han aldrig trott att han skulle kunna känna sig.
Hans ögon glittrar och mitt hjärta svämmar över.
Jag unnar honom all kärlek och glädje i världen.
Åh, vad jag unnar honom.
 
 
En vacker ung man…
 
♥
 
 
Och jag spricker av stolthet över att få vara hans mamma…
LitenH 0 Kommentarer
okt 6 2016
Ibland blir det…
 
… ont om tid…
Minsann.
 
Det är då nödlösningar är så bra.
Som när man efter fritids och innan simskolan inte hinner hem och både laga och äta mat.
Och klurar på om vi ska ta svängen om Mc Donalds, vägen förbi korvmojjen eller knalla in på Ica och plocka varsin sallad som man skulle kunna äta sittandes på en bänk i solskenet. I den andra staden, där simskolan är.
 
Nödlösningar är extra bra när båda är överens om vilket alternativ som är bäst.
Av ovan tre helt klart och utan diskussion en plocksallad från Ica.
Vi plockar väldigt olika i salladsdisken, lilla H och jag.
Men vi blir ju båda nöjda och det är det bästa.
Vi åker mil efter mil till den andra staden.
 
Pratar om skoldagen som innehållit torsdagsmys men också en svenskalektion där Hedvig fått vara hjälplärare. Det är stort och det är malligt och fröken M har sagt att lilla H är duktig. Det är också stort och malligt.
Vi pratar om pokémonjakten som ska äga rum imorgon. Och om att Hedvig numer får gå med tjejerna i 7-9 och simma på fredagarna. För att hon nästan är så stor nu. För att hon faktiskt och egentligen är riktigt stor tjej nu.
Vi pratar också om Jesus och Gud, korset och blodet, konfirmationsläsning och begravningar.
Man hinner avhandla så mycket viktigt under en bilfärd.
Särskilt när lilla H:s telefon är urladdad.
 
När milen tar slut och bilen är parkerad känns det kallt. Soligt förvisso, men kallt. 
Kanske är det ”svinkallt” även på en solig bänk? tänker Hedvig och undrar om vi inte kan ha plocksallad-picknick i i bilen iställen. Den är ju ändå varm av solen.
 
Och det kan man ju ha.
Ha en plocksallad-picknick i bilen.
En god och rolig plocksallad-picknick där Hedvig fick en fnissattack eftersom det ändå mitt i allt kändes helt crazy att sitta där i bilen, på parkeringen vid simhallen, och ha picknick.
 
 
En sällsamt trevlig torsdag…
 
 
♥
 
 
Och en sällsamt trevlig nödlösningsmiddag…
LitenH 0 Kommentarer
okt 4 2016
Studsmattan…
 
… som Gud glömde…
Eller nå´t.
 
Hon, familjens lilla kyrkliga, hon är lycklig idag.
Uppstart för efterlängtad konfirmationsläsning tillsammans med härliga kompisar.
Intresset för Jesus, Gud, skapelsen och allt annat bibliskt håller i sig.
Vi ser hur hon lyser när hon med stor inlevelse sjunger i församlingshemmet.
 
Hon, som idag har fått Frälsarkransen i form av ett armband, känner sig stolt.
Hon känner sig stolt, viktig och som en del av en gemenskap.
Det är stort. Och viktigt. Och nödvändigt för att må bra.
 
Med stort allvar och apropå ingenting sade hon ikväll då jag drog ner persiennerna i hennes rum:
 
 
– Gud skapade gräset mamma. Det kommer du ihåg va´?
 
– Jag kommer ihåg Hedvig.
 
– Och studsmattan.
 
 – Studsmattan?
 
– Ja. Eller nä. Det gjorde han inte. Det gjorde fabriken.
Det kunde faktiskt inte Gud.
 
 
 
♥
 
 
Lilla H, den grubblande lilla själen…
LitenH 0 Kommentarer