Var ska vi göra av…
 
… allt som far runt i den lilla kroppen…
Undrar jag.
 
Allt som plötsligt skapar kaos i känslolivet.
Som gör att tårar trillar för ”ingenting”.
 
Som när glassen är slut.
Eller när popcornen dröjer för länge.
 
När skolmaten visar sig vara spaghetti med köttfärssås istället för köttbullar med gräddsås. För att man tittat på nästa veckas måndag istället för dagens måndag i den för henne viktiga appen ”Skolmaten”. 
 
När kompisen inte vill prata på Skype längre och säger Hej då.
Fast man själv så gärna ville prata längre.
 
När locket på burken med den egna jordgubbsdoftande krämen krånglar efter duschen. 
När man yrvaket en tidig morgon får för sig att det är en ledig söndag, fast det i själva verket är en regntung och ganska grå ”bara-måndag”.
 
Då rasar världen och tårar trillar längs de ännu sommarfräkniga kinderna.
Då räddar vi upp så gott vi kan, fast vi inte riktigt förstår. Inte vet vad vi ska göra.
Mamman vaggar, pussar, torkar tårar och pussar lite till.
Pappan tröstar med köttbullar och gräddsås till frukost.
Storebror spelar Minecraft tillsammans och på hans rum.
Bara de två.
 
Sedan plötsligt och från ingenstans är vårt glada yrväder tillbaka.
Lycklig för ”ingenting”. Det är en konst hon behärskar.
Det är ett av hennes främsta skills och som vi försöker lära av.
 
Vi gör så gott vi kan.
Men det räcker inte riktigt till.
Det är svårt att sätta ord på hur det känns.
 
Tänker på Karin Boyes Det gör ont när knoppar brister och visst är det så.
Hur ska man förklara att hormoner som inte är i balans, de är helt utan vett och sans.
Kan man ens förklara…?
 
 
Vi gör så gott vi kan…
 
 
 
Mest med pussar och kramar och tröstande famnar…