104 cm ilska…. Lilla H är som jag tidigare nämnt en dam med otrolig vilja och ett himla humör. Liten som hon är, endast 104 cm lång/kort så är hon ett viljepaket i särklass! De senaste årens semestrar har till stor del varit dominerade av ilskna utbrott riktade främst emot mig. Trist men sant! Lyckligtvis svänger humöret fort och två sekunder (oftast) efter utbrottet är hon som ett solsken igen! Dock är inte jag det… Jag har svårt att plötsligt bli glad igen om jag fått några slag eller sparkar av liten H, om hon provocerat mig till leda, om hon skrikit och gapat på mig etc etc MEN jag jobbar på den sidan av mig själv :-)) Semestern i år har varit annorlunda!!! Jag har knappt vågat säga det högt men liten H har varit så nöjd med tillvaron och så nöjd med sin mamma – oftast i alla fall men ingen är ju nöjd jämt så… Så plötsligt igår visade sig monstret en aning, men bara en aning. Hedvigs pappa och jag pratade lite snabbt och ”nervöst” om att tja, det är nog tur det är dagisdags på måndag och vi övertygade varandra om att det lilla monstret egentligen nog  bara längtar efter dagis och att detta ju inte var så farligt etc etc… Så, i morse var lilla monstret här till fullo!!! ”Huk er i bänkarna…” liksom! Grejer flyger och far, hugg, slag och sparkar viner i luften – allt varvat med solskensleenden förvisso men vem hänger med i svängarna liksom?! Ingen här i båten i alla fall! Precis allt som kan vara fel har varit fel i Hedvigs ögon, och förresten har allt som inte varit fel ändå varit fel i Hedvigs små bruna ögon och vad gör man då…? Man försöker att inte provoceras (jag jobbar intensivt på just den grejen), man försöker lugna sig med att det bara är fem dagar kvar till dagisstart, man försöker se det oerhört positiva i att liten H med liten extra kromosom är viljestark och inte ett dugg passiv så som fördomar säger MEN man försöker framförallt se den ljuvliga lilla människan bakom monstret! Ibland lyckas jag, ibland inte…. Hur som helst har det under eftermiddagen plötsligt vänt! Humöret alltså! Hedvig har efter lek och stoj med storebror, efter fika med chokladboll, efter varm skön dusch och efter nya favoritfilmen Chicken Little åter blivit som en solstråle – och jag också!!! Tanken på att ställa in kvällens restaurangbesök har slagit mig ett flertal gånger under dagens prövningar men nu så!  Nu satsar vi på Petterssons Krog med lilla solstrålen ♥

Paradiset på jorden för mina tre barn har alltid varit hos min syster i Sörmland. Hon bor med sin familj sådär otroligt vackert, fint, typiskt svenskt och aldrig känner jag mig så patriotisk som när jag äntligen kommer ut ur den mörka granskogen, åkrar öppnar sig på båda sidor om den smala grusvägen och där, precis vid en sjö, där ligger den röda gården med vita knutar, grusgångar, flaggstång och ja, you name it! Vilket ställe! Underbart! Nu är jag iofs ”stadsunge” och kan lätt drabbas av lappsjuka om det blir för ensligt, men så här, några dagar, då är det rena rekreationen! Tror barnen älskar det just tack vare kontrasten mot  det vanliga hemma-livet! Barnen och jag snörvlar o nyser, tar ögondroppar o piller, för ”stadsungar” som vi är är vi naturligtvis allergiska också… Det blir en kort visit den här gången, vi har snudd på bjudit in oss själva för vi vill se de pyttesmå valparna min systers hund har fått. Gudomliga, ljuvliga, underbara… Orden räcker liksom inte till och fast jag verkligen INTE vill ha en hund i mitt liv EGENTLIGEN så hör jag en röst inom mig som klart och tydligt säger att ”Tja… men EN enda liten valp kanske…?” och jag känner dessutom hur jag inom mig redan har valt valp!!! Det är ju så galet det kan bli!!! Skickar till och med ett sms till maken och frågar, liksom i förbigående, ”Tik eller hane?” varvid han blixtsnabbt svarar ”Ingen!” Märkligt med sms hur man liksom kan känna kraften bakom ett ord! Jag ger mig inte utan skriver igen, likt en femåring, ”Men åh!!! Du skulle se dem!!!” Vad han svarade då? Ingenting! Blev helt tyst!! Lite senare, när jag tog ögondroppar för fjärde gången samma dag, så bestämmer jag mig för att minsann bete mig vuxet, behärskat OCH klokt. Herre Gud, jag kan ju tycka att de är bedårande fast jag inte vill/kan/ska/bör ha en egen. Ytterligare ett problem är att Ebba, Ludvig och jag inte fastnat för samma lilla valp vilket naturligtvis skulle leda till krossat modershjärta OM jag tvingades välja valp, någon blir ju ledsen hur jag än gör… såvida jag inte bestämde mig för tre…?! Lilla H vill inte ha någon valp alls!!! Hon är inte särskilt intresserad av djur, jo skulle vara katter då kanske, med betoning på kanske. Hon är tämligen hårdhänt så ett extra öga på henne tillsammans med djur är en nödvändighet. Katastrof kan dessutom inträffa om hon dessutom blir arg på sin mamma då ett djur är i närheten; tänkbart är att djuret, t ex en liten valp, kan få sig en rejäl stamp av arga lilla foten alternativt slungas iväg en bit… Det var med andra ord lite med hjärtat i halsgropen jag visade henne de här små valparna. Döm om min förvåning och stolthet då jag känner att lilla H nog blivit ”stor & klok” i sitt resonemang kring valparna! Hon gosar och gullar med dem, hon klappar och pussar på dem, hon låter dem vara i fred när de dias, hon är kort och gott väldigt försiktig med dem och kanske att hon faktiskt är lika förälskade i dem som Ebba, Ludde och jag är!? Denna känsla håller i sig även idag, eller halva dagen i alla fall för någonstans under dagen idag började någon sorts svartsjuka infinna sig hos liten H… Plötsligt satte hon sig snabbt i mosters knä om en liten valp närmade sig samma knä, hon började krypa på alla fyra och försökte bita sin mamma (mig) i tårna etc etc. Som den kycklingmamma jag är började jag då bedyra för Hedvig hur söt och gullig hon är och varje gång jag pussade en valp pussade jag liten H än mer! Något som bara gjorde henne irriterad eftersom hon inte är särskilt mycket för att pussas!  Största beviset för svartsjukan var nog ändå när jag höll en liten favvo-valp mellan mina händer, pussade den på nosen och pratade så där löjligt ni vet, då sa Hedvig plötsligt: – Mamma! Den är ful!!!! Jag kontrade naturligtvis på en gång med att den är söt och gullig och att det där var ju inte snällt sagt av Hedvig varvid hon tittar på mig igen och säger: – Tätteful e den!!! Jag poängterade igen att det faktiskt finns andra sätt att uttrycka sig på sedan släppte jag diskussionen. Nämnas ska att Hedvig fortsatt var lika snäll emot valparna även om jag nog kände att jag fick vara lite extra vaksam efter dessa ”hårda” ord. Så, nu ikväll när liten H skulle sova, vi hade läst saga och låg och småpratade lite, då sa hon igen att ALLA valparna är tättefula… Men neeej, sa jag, de är JÄTTESÖTA! Näpp, svarade H och sedan kom det: -Mamma! Hedvig vill inte ha en valp med hem!!! -Nej Hedvig, vi ska ha inte ha någon valp med hem, jag lovar! -Bra! Mamma, skoja bara! Valparna är tättesöta… ♥

Liten H har skadat tån!!! Ingen vet hur det gick till, plötsligt hördes ett ill-tjut; – Mamma!!!! Det kommer blod på lilla tån!!!! Förskräckelse i hennes röst, liten H är fruktansvärt rädd för blod och blir nästintill otröstlig oavsett smärtgrad. Jag kan ju inte säga att detta inte gjorde ont naturligtvis men av såret att döma samt av hur det skedde ( i alla fall upptäcktes) nämligen när Hedvig lugnt och stilla tittade på film, har jag svårt att tro att det gjorde så ont som det lät! Lilla H är dessutom en mycket smärt-tålig liten tjej… Nåväl, jag tröstade och fick till slut titta på lilla tån (som är lilltån) och jo, där fanns lite blod, med betoning på lite men ändock bloooood… Då kommer vi till nästa katastrof, nämligen plåster! Hedvig är livrädd för plåster också! Min teori är att plåster för henne (och oss andra med för den delen) är synonymt med blod och eftersom blod skrämmer så skrämmer även plåster…? Jag har köpt massvis med plåster; vanliga, blommiga, med Hello Kitty, med Spiderman med ja, you name it men dessa kommer inte ens i närheten av liten H!!! – Åh, vad fint! säger hon beundrande när hon ser dem men på frågan om vi kan sätta på ett plåster på Hedvig blir svaret ett snabbt och bestämt NEJ TACK! Hur löste vi då detta problem med skräckslagen Hedvig? Vi gjorde som så många gånger tidigare: vi satte på en strumpa, då ser Hedvig inte blodet mer och friden infinner sig! Detta var igår kväll, strumpan var på i natt och den är på idag… Frågade om hon inte kunde tänka sig att ta på en strumpa till idag, på andra foten…? Men nej, det kunde hon inte tänka sig alls, hon är så nöjd med en strumpa på och vi andra är också nöjda då. Nästa katastrof kommer antagligen ikväll då det är dags för duschen, då måste vi ju ta av strumpan….  ♥

Ebba & Ludvig hade köpt en present till Hedvig på sin semester; en uppblåsbar spindelmannen ”docka” och lyckan var gjord! Ibland avundas jag Hedvigs enkla väg till lycka måste jag säga!!! Nej, jag är inte en person som har särskilt svårt att känna glädje och lycka – om än att min lycka inte hade varit total över en Spindelmannen-docka ;-)) , men med Hedvig är det lite annorlunda… igen… hon är så omedelbar, så direkt och så 100% ärlig och uppriktig i alla sina känslor och det, just det, kan jag avundas! Jag hoppas hon kommer kunna bibehålla den förmågan under livets väg ♥♥♥

Äntligen hemma!!! Efter två veckor på havet tyckte liten H att det var toppen att komma hem! Så toppen att hon höll på att glömma ta av flytvästen när hon kom hem. Det tog ungefär fyra minuter så var hennes rum helt upp och ner, as usual liksom och ja, Hedvig gillar ju när allt är som vanligt ♥. Efter en stunds röjande har hon nu landat med tv-spel och lugnet infinner sig här hemma… 😉

Kärt återseende!!!! Idag kom Hedvigs nyfunna bästa kompis Viktor på besök! Med ett klingande – Hei, her kommer jeg!!! hoppade Viktor iland i Skärhamn och Lilla H och han kramades. Viktor fast förvissad om att Hedvig är hans ”käresta” och Hedvig lika fast förvissad om att Viktor är hennes bästa vän! Vi fick några mysiga timmar tillsammans på en uteservering på bryggan, i gummibåten samt på Viktors föräldrars båt. När Ludvig dök upp kämpade Hedvig och Viktor ikapp om hans uppmärksamhet  ♥. God som Ludvig är hängde han på och lekte och lekte med dessa båda vildingar. Gränsen gick vid att de försökte ta hans mobiltelefon och hans nyinköpta keps ;-)) Tack Viktor, Torunn & Geir för mysig eftermiddag tillsammans! Hedvig kunde inte alls förstå att ni inte var med under kvällen… ♥

Minigolf är kul! En grå, lite regntung dag på Knippla har vi bl a ägnat oss åt minigolf! Lilla H:s livs första runda och det gick bra!!! Hon har bollkänsla, vilket vi iofs noterat genom vårens fotbollsträningar. Nu är det lite annorlunda att bemästra en klubba dessutom och de av er som känner Hedvig vet ju att hennes humör inte är att leka med 😉 Både Ludde och jag höll på att få en klubba i huvudet ett par gånger då Hedvig av helt oförklarlig anledning fick ett smärre raseriutbrott! Raseriutbrotten var inte, som vi vinnarskallar kan tro, relaterade till dåliga slag, missar etc utan ja, faktiskt helt oförklarliga och utan relevant anledning.. Lyckan i hennes blick när hon gjorde ”mål” var helt obetalbar! Vi, och resten av folket på banan, skrattade gott då hon höjde armarna i skyn och tjoade – Jag vann!!! Jag vann!!!! Värre blev det dock vid sista banan… Den var svår och liten H kämpade länge, länge. Gav upp ibland och tog en annan bana för att sedan åter pröva lyckan på sista banan. Lyckan då hon äntligen fick i bollen blev dock kortvarig; bollen försvann ju!!! Jag lovar, Hedvig förstod först ingenting och NÄR hon förstod blev hon helt bestört, grät, skrek, slet i hänglåset till luckan där bollarna fanns och vägrade helt sonika lämna tillbaka klubban och gå därifrån!!!  Vad vi gjorde? Tja…. efter flera övertalningsförsök gav vi upp och lockade med… glass…. Vad hände? Lyckan infann sig ögonblickligen och summan av kardemumman är att man ibland får köpa sig fri från konflikter  ♥