I torsdags….
… träffade lilla H kommunens skolpedagog…
Varför? Jo, tänker man grundsärskola är psykologtest numer ett måste… Från att tidigare varit en rekommendation till kommunerna är det nu spikat! Tanken med det är säkert god, det handlar antagligen om att inga barn skall placeras i grundsärskolan som inte till fullo har behov av det. Vi är nog många som sett tv-programmen som sändes om de elever som felaktigt placerats i särskolan och det är naturligtvis en katastrof för dem. Många dörrar stängs vad gäller fortbildning och arbete då man genomgått grundsärskola i stället för så kallad ”vanlig” grundskola…
Jag känner ibland att jag knappt törs säga högt att vi tänker särskola för lilla H… Debatten är livlig och ivrig rörande en skola för alla, alla människors lika rättigheter etc och jag är benägen att hålla med! Särskolan är i de flesta länder avskaffad och till fullo integrerad i den s k ”vanliga” skolan. Sverige bör inte slå sig för bröstet i den frågan utan borde istället skämmas över hur det ser ut idag, år 2010! Sverige har långt kvar för att komma ikapp övriga världen! Det borde ges rätt och tillräckligt med förutsättningar för alla elever som behöver stöd för att klara sin skolgång!
Men det är så mycket som borde vara annorlunda…
Jag tänker i alla fall särskola för liten H… Varför? Därför att jag inte är beredd att ”offra” Hedvigs skolgång, Hedvigs lycka, Hedvigs möjlighet till ett gott självförtroende och en god självkänsla för att få Sverige dithän även jag önskar. Som det ser ut idag är jag tämligen övertygad om att hon får en bättre inlärning i särskolan…
Naturligtvis beror vårt val till stor del på att särskolan i vår kommun har ett mycket gott rykte, har mycket personal sett till antal elever och jobbar mycket integrerat med de s k ”vanliga” klasserna på den skolan. Det beror också på det bemötande vi fick av rektorn på vår närmsta skolan (som är en s k ”vanlig” skola och där två av Hedvigs syskon går). Rektorn där lät oss förstå att det kan vara svårt att få resurs på Hedvigs alla skol- och fritidstimmar, det kan vara svårt att få en resurs som kan använda tecken som stöd, det kan vara svårt…
Ja, ni hör ju själva hur svårt de skulle få det om Hedvig började där…
Hennes inställning sårade! Jag menar, hur svårt kan det vara…?
Kanske, jag säger kanske, hade vi valt annorlunda om vi kände att Hedvig skulle få det bra i ”hemma-skolan”…?
Jag vet faktiskt inte! Jag vet dock att efter ha suttit med då liten H genomförde testet i torsdags är jag än mer övertygad om att vi väljer rätt – jag säger det med risk att få tråkiga kommentarer ifrån ivriga förespråkare för ”en skola för alla”. Men, en sådan förespråkare är jag också – egentligen – men när det inte fungerar (där vi bor i alla fall) då känns det inte rätt mot lilla H. Jag känner att hon behöver utrustas med en stor portion självförtroende, en stor portion självkänsla och jag vill att hon emellanåt skall få känna sig bäst, duktigast, först etc!
För det vill hon!
Precis som alla andra barn och det tror jag inte att hon kommer att få uppleva i den s k ”vanliga” skolan… tyvärr…
Många delar av testet i torsdags genomförde Hedvig med bravur! Hon slog mig (som vanligt) med häpnad flera gånger! Sedan blev det svårt… och det var svårt att sitta och titta på då… Klumpen i halsen infann sig på en gång och jag skärpte mig, åh vad jag skärpte mig för att blinka bort tårarna för oj vad svårt hon tyckte att vissa delar var… Det som gjorde så ont i mamma-hjärtat var att se hur hennes mod sjönk, hur ledsen hon blev när hon inte förstod vad hon skulle göra/svara, hur hon tittade på mig och ville ha hjälp och hur hon gav upp och började kika i taket, prata om annat etc… som om hon skämdes… som om hon inte visste hur fort nog denna jobbiga situation skulle ta slut…
Där och då trillade den allra sista biten hos mig på plats, den lilla biten som ännu inte var övertygad om att särskolan kommer att vara det bästa för Hedvig… Det är ju precis så hon kommer att sitta i skolbänken otaliga gånger om hon går i den s k ”vanliga” skolan… när hon inte förstår… när det går för fort… hennes mod, självförtroende och självkänsla kommer att sjunka…
Jag står faktiskt inte ens ut med tanken…
Psykologen som gjorde testet var kanon! Han bröt alltihop när det var som svårast och tog med liten H och mig till kommunhusets personalcafé och bjöd på fika och vips var Hedvig en liten lycklig tjej med stort självförtroende igen!
♥
