Lämnat glad, lycklig och förväntansfull…

… liten H på dagis idag!

Hedvig har haft ett långt, skönt och säkerligen välbehövligt jullov!
Vi har hunnit med Kanarieöarna, Sörmland och Bålsta men idag var det allvar igen.
Allvar och allvar förresten, vilken mjukstart! Började med ledig måndag igår, dagis idag och på onsdag, ledig torsdag och på fredag vet jag inte riktigt hur det blir ännu… Lilla H är uppsatt för dagis men ja, jag får kanske kolla lite hur många barn som verkligen är där en klämdag som den!

Hur som helst gick morgonens bestyr hur lätt som helst idag! Gröt och smörgåsar (jo, i plural) försvann i ett huj, påklädning gick lika galant. Ny, självvald grön mjukis-klänning på (lilla H älskar grönt och gissa hur mycket grönt som finns att tillgå på flick-fronten… inte alls mycket tyvärr), frisyren eller rättare sagt hårsnodden med långa fina flätor är också vald av lilla fröken själv inför dagis-start!

Jag anar en spänd förväntan hos Hedvig hela morgonen…

Påklädning av overall etc gick också som en dans:

– Kan hälv…

Och det kan hon ju! Själv alltså!

Samtidigt som lilla H kämpade med overall, halsduk, mössa och allt som skall på frågade hon ivrigt om kanske bästa kompisen A skulle vara på dagis idag? Jag var osäker på om lilla A verkligen skulle vara där idag och hasplade väl ur mig något diplomatiskt om att tjaa, kanske det, om inte finns det ju andra små kompisar att leka med…

Med ny jullovsbok i ryggsäcken traskade vi så till dagis!

Lite blyg och lite tyst klev vi in och nej, lilla A:s kläder hängde inte där…
Modet sjönk lite men ja, där fanns ju M och F och flera andra små kompisar så ett leende smög sig fram ändå i Hedvigs runda lilla ansikte.

Så plötsligt när jag vinkar till Hedvig i fönstret (samma fönster som alltid givetvis) då kommer lilla A!
Jag tecknar till Hedvig genom fönstret att:

– Nu kommer A!!!

En snabb slängkyss till mig sedan försvann lilla H från fönstret!
Hon sprang ut i hallen för att möta efterlängtade lilla A och jag slår vad om jag var bortglömd i ett huj!

Det måste vara den absolut bästa anledningen att vara bortglömd som mamma?!

♥

Historien om den ”konstiga tjejen”…

Det hände sig en gång att liten H gjorde en fasansfull upptäckt hos sin äldre kompis Clara!

Den fasansfulla upptäckten var en ”konstig tjej” som befann sig i Claras bokhylla.
Den ”konstiga tjejen” hade ingen kropp men stora ögon och långt hår. Hår som var uppsatt med en mängd olika hårspännen och tofsar. Den ”konstiga tjejen” hade också otroligt mycket färg runt ögonen! Det var nog just färgen/kladdet som gjorde den allra mest fasansfull…

Det var smink och det var tusch på ögonlocken, runt hela ögonen och dessutom på stora delar av kinderna…

Då lilla H gjorde denna fasansfulla upptäckt kom hon rusande ut ur rummet, gallskrikandes och var verkligen totalt livrädd! Lilla hjärtat, vi försökte förklara att den ”konstiga tjejen” bara var en docka, en docka att sminka och frisera men nej, enligt Hedvig var det absolut ingen docka!

– Hal ingen klopp!! Äl ingen docka! Äl en konstig tjej…

Och rädslan, den höll i sig…

… och höll i sig…

I flera år höll den i sig!

Först i våras gick det att prata om den ”konstiga tjejen” utan att Hedvig blev rädd. Vi tittade på just en sådan i leksakskatalogen hela våren och rädslan hölls på avstånd samtidigt som lilla H ivrigt framhärdade att hon inte ville önska sig en sådan då hon fyllde sex år utan ville vänta tills hon ”ser lång ut” – vilket är Hedvigs egen omskrivning av begreppet ”när jag blir större”.

Så plötsligt när önskelistan till Tomten skulle skrivas tyckte Hedvig att hon såg så pass lång ut numer att hon kunde önska sig en ”konstig tjej”. Lite förvånad hjälpte jag till att klistra upp en bild på den”konstiga tjejen” på önskelistan till Tomten.

Mallig liten H har vi haft hela hösten som ”vågat” önska sig en ”konstig tjej”.
När julen så närmade sig säger lilla H en dag med förfäran i rösten:

– Mamma, ja måste ta min låsa Hallå Kitty telefon o skicka ett mess till Clala o flåga att den konstiga tjejen inte kan plata….

– Men, svarade jag, den kan inte prata, jag lovar!

Hedvig hon tryckte, blippade och ”skrev” på sin rosa Hello Kitty telefon och sade sedan i flera dagar att Clara inte hade svarat. Eftersom det faktiskt är svårt att få svar till en leksakstelefon sade jag att jag kunde skriva till Clara från min telefon och dubbelkolla att den ”konstiga tjejen” inte kan prata…

– Om konstig tjej kan plata mamma, då ville ja inte ha den…

Så fick jag då svar av fina Clara att den inte kan prata!

Hurra!!!

Så lilla H fortsatte att önska sig en ”konstig tjej” och hur det nu än är med Tomten så uppfyller han ju de flesta av små barns önskningar och så även denna gång.

Hedvig ”ser så lång ut” numer att hon inte alls är rädd för den ”konstiga tjejen! Hon kammar, borstar och sätter upp hårspännen för det vilda.

När vi nu reser till Clara för att fira nyår tillsammans med dem ville lilla H prompt ha med sin ”konstiga tjej” för att leka med Clara. Sagt och gjort, mitt bland all packning befinner sig nu även en ”konstig tjej”!

Sminket som hörde till…?

Nej, det har jag lagt undan för riktigt så lång ser inte lilla H ut ännu…

♥

Känner igen vinnarskallen…

… och den dåliga förloraren…

Vinnarskallen känner jag igen ifrån mig själv!
Jag är en sådan hemsk mamma som egentligen inte ska spela fotboll, badminton, crocket etc med mina barn! Jag vet inte hur det går till men plötsligt känner jag att vinnarskallen tar överhanden, jag anar en adrenalinkick och vips så är jag skoningslös – även för de barn som är små…

Hemskt!? Ja men visst! Bedrövligt faktiskt!
Jag har aldrig ”låtit” mina barn vinna i spel och dylikt, eller jo, kanske någon gång, kanske när de var riktigt små och inte riktigt förstått regler och så men sedan har det varit slut på sådant. Inte så att jag tycker det är ”trams” eller så men jag kan liksom inte hejda mig, även om jag bestämt mig innan att den här gången, den här gången ska jag skärpa mig… Lönlöst! Men, mina barn är ju starka, glada individer ändå så jag tror inte jag har skapat något trauma hos dem i alla fall…

Jag ser tydligt vinnarskallen hos lilla H!
Jag ser hur hon kämpar, hur hon bestämt sig för att hon ska vinna, jag ser hur hon koncentrerar sig och blir alltmer ointresserad av omgivningen och jag känner igen rubbet!

Jag har också upptäckt en extremt dålig förlorare i lilla H!
Något som blev väldigt tydligt då vi var på Kanarieöarna. Varenda kväll ville Hedvig spela pingis och varenda kväll ville hon spela Air-hockey. Helst med Ebba som tur var! Ebba besitter även hon en vinnarskalle men hon har mer kontroll på sin än vad jag har på min. Ebba kan besinna sig, se saken för vad det är och finner ingen tillfredsställelse i att bräcka sina motståndare om de är t ex 6 1/2 år…

Kanske just därför lilla H hellre vill spela med Ebba…?

Den dåliga förloraren känner jag också igen – dock inte hos mig själv.
Då lilla H ständigt bröt ihop, blev ledsen, fick raseriutbrott och liknande då hon missade bollen/pucken vid matcherna på Kanarieöarna kände jag hur min barndoms minnen dök upp och jag kunde inte annat än att gapskratta!

Likheten var/är slående!

Gapskratt är inget en dålig förlorare vill uppleva, det kan jag försäkra och som den goda mor jag är försökte jag naturligtvis tygla mitt bubblande skratt. Det klarar jag bättre än att tygla vinnarskallen…

Vem äger då genen till denna dåliga förlorare som visade sig i lilla H?

Åh, den ägs så vitt jag vet av min storebror!!!
Jag tror nästan han har ensamrätt på den!!!

Jag vågar säga det eftersom jag vet att han vet med sig detta och för att jag förstått att den dåliga förlorarens ande fortfarande har sina klor omkring honom 🙂

Likheten mellan liten Nickes temperament och liten Hedvigs temperament är så slående att jag önskar att han var med och upplevde detta vid pingis-bordet.

Med sina 105 cm har Hedvig tämligen svårt att nå upp tillräckligt över ett pingisbord för att få kanon-träffar på den lilla, lilla bollen och därför var ingen av oss förvånad över de missar hon hade mellan träffarna. Vi förvånades istället över den ilska hon visade – den lilla dåliga förloraren.

Jag fick mellan skrattanfallen berätta för make och barn om hur jag som lillasyster valde att låta storebror vinna i spel, framförallt spelade vi kort, jag fick berätta om hur han en gång ”jagade” mig för att jag vunnit, jagade mig så att jag halkade och slog huvudet i öppna spisen – det kom blod… Jag fick berätta för dem hur jag då jag vann på en enarmad bandit snabbt delade vinsten med honom för att förekomma ett förmodat uruselt humör tre dagar framöver.

Men jag gjorde ju allt av egen fri vilja och kände mig aldrig ledsen över det vad jag minns.

Jag ville ju ha en glad storebror!

Eftersom jag ”låtit” storebror vinna många gånger kanske det är därför min vinnarskalle är en sådan stark kraft hos mig idag?! Jag anar att Freud hade uttryckt sig åt det hållet…

Hur som helst vet jag ju att jag då galant klarade av att snirkla mig förbi den dåliga förloraren på olika vis så att han förblev glad. Jag känner mig därför övertygad om att jag lika galant kommer att hantera den dåliga förloraren som just gjort sig synlig i lilla H!

Jag får tacka storebror för de glada skratten vid pingis- och airhockeyborden…

♥

Det låter som ljuv musik i mina öron…

… när lilla H helt galant uttrycker sig med grammatiskt korrekta meningar!

Precis nyss stod hon och kikade ut genom fönstret en stund, vände sig till mig och sade:

– Kan vi, du och jag, gå ut och leka kanske…?

Inget anmärkningsvärt för många föräldrar, jag vet, men för mig är det högst anmärkningsvärt!
Det är som ett kvitto på att alla övningar, all repetition och allt nötande faktiskt ger resultat och det är ett kvitto som värmer, glädjer och ger ny energi…

♥

Julafton hos ”LenaMoaLars”

Äntligen var vi då på plats hos högt älskade LenaMoaLars, långt in i de sörmländska skogarna…

Det är nästan så att jag tror att lilla H väntat lika mycket på att få åka hit som hon har väntat på själva tomten och klapparna han skulle ha med sig! Liten H:s önskelista har inför julen varit enorm och allra högst upp har ”hårda Buzz och hårda Woody” stått, tätt följda av ett ”hölövalhepp” (sjörövarskepp) med skattkista, sjörövare, kanoner och grejer. Hårda Buzz och hårda Woody är naturligtvis Buzz Lightyear och Woody ifrån Toy Story 3. Hedvig fick i somras en mjuk Buzz-docka och en mjuk Woody-docka men hon kom snabbt på att de inte kan prata och att mjuka Buzz ju inte har någon hjälm… En rymdjägare utan hjälm, ja men det går ju inte, det förstår ju varenda människa… eller…?

Väntan på tomten var lång naturligtvis men så kom han då äntligen och han hade såväl hölövalhepp som hårda Buzz och hårda Woody med sig! Total lycka! Efter att ha öppnat paketet med Buzz och Woody var liten H helt ointresserad av den enorma hög med paket som fanns kvar att öppna. På frågan om hon inte skulle öppna nästa paket svarade hon:

– Om en liten stund, jag måste leka först…

Så vi andra, tonåringar och vuxna, öppnade våra paket i lugn och ro och i tur och ordning medan Hedvig lekte med sin rymdjägare (med hjälm) och sin cowboy.

En lugn, skön julafton hos bästa LenaMoaLars har vi haft och vi är alla nöjda. Enda smolket i bägaren var att Ebba vaknade natten till julafton och var magsjuk! Ledsamt eftersom även hon längtat som en tok efter att få fira jul hos moster, morbror och kusin. Dock repade hon sig sakteliga under dagen och kunde i alla fall vara med då tomten kom, för visst vill alla träffa tomten vare sig man tror på honom eller inte…?!

Lilla H ställde ut en tallrik gröt till tomten på julaftonskväll och se, den var uppäten i morse!!! Lycklig är Hedvig för att tomten också har fått smaka gröt medan jag undrar om kanske någon katt hunnit före tomten…?

♥

I väntan på…

… tomten!!!

Och här är de:

         
Lena                              Moa                                  Lars

Kananaölalna

Så har vi då flugit ”pissplan” till ”Kananaölalna” – äntligen!

För Lilla H har dock resan tidigare framstått som en liten detalj, en liten parantes, innan hon äntligen får åka till ”LenaMoaLars” för att fira jul. Väl på väg till flygplatsen flyttades som tur var fokus från ”LenaMoaLars” till ”Kananaölalna”. Skönt tyckte jag som litegrann undrat om resan till sol och värme inte riktigt skulle uppskattas av Hedvig…

DET gjorde den! Oj, vad hon haft roligt hela veckan! Ja, inte bara hon så klart, veckan har varit toppen för oss andra fem i familjen också. Möjligt är väl att vi alla i familjen har uppskattat olika saker som toppen men i alla fall! På Lilla H:s topp 5 lista finner vi Bamse (och hans vänner), bad med hopp från poolkanten, obegränsat med glass, obegränsat med läsk samt en – i Hedvigs ögon- fantastisk popcornmaskin! Den sistnämnda fungerade så att ”man” bara behövde be sin pappa om 2 €, stoppa myntet i maskinen , vänta en liten stund och vips så ”fick” lilla fröken varma, nypoppade popcorn…

–          Snällaaaa pappa, jag skulle flåga dig att jag fål en peng och söpa popcorn, snälla pappa…?

Gemensamt för alla fyra barn var att den härliga känslan över fri tillgång till glass, läsk och pommes frites litegrann dämpades vartefter dagarna gick. Märkligt som förälder att se att intaget av dessa godsaker minskade – utan några som helst förmaningar ifrån oss vuxna!

Lilla H är ett vattendjur utan dess like och veckan på ”Kananaölalna” har spätt på hennes våghalsighet rejält! Nu hoppar hon utan tvivel ifrån poolkanten och stannar frivilligt kvar under ytan en stund. Hon har också lärt sig ”dunka” som hon säger. Det är lite svårt att skilja på orden ”dyka” och ”sjunka” så hon drar helt sonika ihop dem till ”dunka” – smart liten tjej. När Hedvig ”dunker” lägger hon sig platt ner på magen så att ansiktet kommer under ytan OCH hon tar fyra/fem simtag! Riktiga simtag! Vi upptäckte också, då vi själva ”dunkade” att hon tittar under vattnet, ler stort och vinkar glatt till oss ”där nere”.  Vi är imponerade allihop! Allt tjat om att stänga munnen under vattnet visar sig dock vara helt onödigt, det går ju bra att le stort utan att få en kallsup.

Det bästa med att komma hem…? Att få åka till ”LenaMoaLars” så klart…

♥

     
Liten H på stort flygplan, lycklig över flygplansmaten!

    
Liten H solar ansiktet och Liten H solar hela sig – under handduken…

Ute är mörkt o kallt…

… i alla husen…
lyser nu överallt…
de tända ljusen…

I morse var vi på dagis för att titta på jordens sötaste Luciatåg!
Lilla H var laddad till max och har haft svårt ända in i det sista för att bestämma sig för om hon skulle ha ljus i handen eller om hon skulle hålla händerna på traditionellt Luciavis. Igår då jag klädde Luciakronan med lingonris, strök Lucialinnet och det röda bandet bestämde sig lilla fröken för att ett ljus i handen nog är det vackraste.

Förra året gick det sådär med lilla H och Luciatåget…
Då alla barnen kom in där vi föräldrar satt sökte hon intensivt med blicken efter sin mamma och pappa, hon hittade oss och kämpade tappert en stund till, egentligen kämpade hon nog mest med att hålla gråten borta men sedan blev det lite för jobbigt! Hon klev ur Luciatåget och satte sig i knät istället och var nöjd med det.

I år var det annorlunda!

Igen!

Jag slås ideligen av hur ”annorlunda” mycket har varit i år jämfört med tidigare år!
Liten har blivit stor på något vis, stor i sitt sätt och stor i sitt resonerande!

I morse, iklädd nystruket Lucialinne och tänd krona tyckte Hedvig själv att hon var sååå vacker! Vi kunde naturligtvis inte annat än att hålla med henne ♥

Så kom då det långa, långa Luciatåget med barn från fyra avdelningar. Liten H ganska långt fram i tåget, ivrigt sökande med blicken efter oss. Det tog en stund innan hon såg oss och jag tänkte att då hon ser oss kliver hon nog ur tåget och sätter sig med oss istället.

Icke!

Lilla H fick syn på oss, sken upp som en liten sol och fortsatte ivrigt att sjunga!
Hon kollade noga mest hela tiden så att vi verkligen tittade på just henne och varje gång våra blickar möttes log hon så jag trodde hon skulle spricka!

Ibland, ofta, är det svårt för Hedvig att hålla samma tempo på prat och sång som många andra barn men idag gick det lysande! Jag förstår inte riktigt hur men hon hängde med bra i sångernas tempo och så många sånger hon kunde texten på! Jag är djupt imponerad!

Klumpen i halsen?

Ja, naturligtvis infann sig både klumpen i halsen och tårarna bakom ögonlocken!
Men det hör ju till vid sådana här tillfällen…

♥

     
I

Jultider, mystider, minnestider…

Julen är en tid som, förutom hysterisk konsumtion och hysterisk stress, ger många mysiga stunder.
Mysiga stunder såväl under förberedelserna som under själva julhelgen.
Den innebär för mig, och säkert för många andra, också stunder av minnen. Minnen av jular som varit, minnen av nära och kära som kanske inte längre finns kvar hos oss och ja, minnen av själva livet…

Ikväll har Ebba och jag haft mysigt!
Vi har slagit in julklappar, mumsat på saffransbröd och pepparkakor, jag har smuttat på glögg – Ebba ”ogillar” glögg – vi har småpratat och vi har lyssnat på julmusik.

Vi hör Carolas vackra stämma som sjunger ”Himlen i min famn” och då, då träffar minnet mig som en blixt från en klar himmel! Ett lite sorgset minne men framförallt ett minne av kärlek som bara svämmar över hos mig!

En varm känsla spred sig i hela mig då jag hörde sången igen…

Trots att Carola har Sveriges kanske vackraste röst är hennes musik/sång inget jag brukar lyssna till, därför vet jag inte hur det kom sig att jag lyssnade då?

Då, det var när lilla H var alldeles nyfödd…

Liten, liten låg hon i min famn, hjärtsjuk och utan riktig ork att äta…
Liten, liten låg hon i min famn med sin extra lilla kromosom som vi inte var beredda på…
Liten, liten låg hon i min famn medan jag undrade hur i all världen jag skulle kunna räcka till för henne… 
Liten, liten låg hon i min famn och jag kände instinktivt att det fanns en stor mening i livet att just hon, lilla H, skulle komma till just oss…

Medan jag vandrade och vaggade, pussade och gosade, var livrädd att hon inte skulle klara sig, slets mellan hopp och förtvivlan då gick texten rakt in i mitt hjärta.
Det var som om texten var skriven till Hedvig och mig, där och då.

Det blev så självklart, så tydligt, att det var just himlen jag gungade i min famn…

♥