En chokladkaka kan vara lösningen…

… på en halvtrist, förvisso feberfri men trist dag!

Vi hade en halvtrist, feberfri men hängig och trist dag igår, lilla H och jag.
Ja, jag har ju inte varit sjuk så jag var inte hängig men jag hade trist. Det hade vi båda.
Det blir trist att vara hemma, inne, inte ha ork att leka och spela spel. När man ändå bestämmer sig för att försöka orka leka blir det med ens ännu tristare då man känner att det inte funkar riktigt ännu.

Precis så hade Hedvig det igår!
Viljan att leka fanns där men orken fanns där inte…

Då bakade vi en chokladkaka!
Chokladkaka kan vara som balsam för själen…

Cykelutflykten med dagis missade hon och när hon i måndags kom på det blev hon ledsen…
Jag gladdes inombords åt reaktionen!
Det låter ju inte klokt men det gjorde jag.
Inte åt att hon missade cykelutflykten naturligtvis men åt hennes reaktion.
Jag har inte sett den reaktionen i sådant sammanhang tidigare.

Hedvig har nog mer reagerat rationellt och konstaterat att hon missat händelsen på grund av t ex att hon är sjuk eller vad nu orsaken kan vara. I måndags frågade hon mig om cykelutflykten och jag förklarade att hon inte kan vara med på den när hon är sjuk. Då tittade lilla H på mig och stora tårar började rinna medan hon hulkade fram:

– Ja´ ville cykla med mina kompisal mamma… ja´ ville de´…

Åh, det skar lite i hjärtat och jag skyndade mig att lova att vi själva gör en cykelutflykt så fort hon är frisk.
Men att hon tänkte på det viset, att hon tänkte ytterligare ett led, att hon kände efter och att hon visade vad hon tänkte/tyckte/kände om att missa den efterlängtade cykelutflykten – det gladde mig!

Det vittnar om klokhet och det vittnar om eftertanke!

Hon är bäst lilla H…

♥

baka

Att vara sjuk är tråkigt…

… men har helt klart sina fördelar!

Man får ligga i soffan med kudde och täcke och titta på film hela dagen!
Man får äta hur många glassar man vill!
Man får dricka hur mycket saft man vill!
Man får sova på dagen om man vill
vilket per automatik gör att man får vara uppe hur länge (nästan) man vill på kvällen!

Man kan utnyttja det faktum att man är sjuk
och säga att man faktiskt inte orkar hämta Woody som ligger 1 1/2 meter bort, inte Emil-dockorna heller förresten…
Man kan säga att man inte måste äta mat för att man är sjuk, man klarar ju sig länge på glass…
Man kan säga att man plötsligt är frisk (med 39,2 i temp!!!) för att man inte vill ta medicin…
Man kan säga att man är frisk när man vill gå ut och flyga drake som grannbarnen gör,
eller när man vill plaska i de roliga vattenpölarna…
Man kan säga att man igen är ”tättehiuk” (jättesjuk) när man plötsligt måste duscha…

Fast mest av allt är det nog tråkigt ändå att vara sjuk…

Vi andra i familjen gör vårt yttersta för att pigga upp lilla H men ingen av oss vet hur vi skall toppa Ebbas söndagskreativitet!!!

 I söndags, efter inköp av nya löparskor till Ebba, kom vi hem och liten febrig H låg och sov i soffan.
Så liten och feberrosig var hon och både Ebba och jag överväldigades av en stor och innerlig värme i hjärtat. Sådär som man gör mest hela tiden när man tittar på sina barn…
Ebba plockar upp sina nya skor och med en tom skokartong i handen får hon plötsligt ett infall att göra en bur till ”lilla pojken”.

”Lilla pojken” är en ”mamster” (hamster) nyligen inköpt till Hedvigs stora förtjusning. Ja, det är en leksaksmamster alltså och hon har själv sparat pengar till den.

Ebba utbrast något om att ”det hinner jag säkert göra innan hon vaknar och då blir hon nog jätteglad!”
Visst blir hon jätteglad menade jag och blev själv jätteglad över att Ebba ens tänkte tanken på att göra en mamsterbur istället för att gå ut springa en runda i sina nya skor. Överhuvudtaget blev jag glad att hon ens ville göra en sådan sak till lilla H. En 16-åring kan ju naturligtvis ha tusen mycket viktigare saker för sig än att göra en mamsterbur!

Jag tror att Ebba tog sig lite vatten över huvudet!
Projektet som hon trodde skulle vara klart på tja, tio minuter – på sin höjd en kvart – växte och utvecklades i tanken till något mer avancerat än vad som säkert var tänkt.
Det blev fint papper att klä in kartongen och det fina pappret skulle inte vikas i kanterna utan skäras så att det passade kartongen precis – bara det tog tid!
Sedan blev det ett glittrigt tyg ifrån mina tyggömmor att klä innerväggarna med – limma, limma, limma.
Därefter blev det ulligt tyg ifrån tyggömmorna till botten, sandfärgat för att det skulle likna spån.
Också det skulle limmas fast för att liten H inte skulle kunna demolera buren så lätt.

En matskål fattades!

Efter lite rotande i Hedvigs dockskåp hittade Ebba något som vi tror har varit en plaskpool till dockorna i docksskåpet – nu är det en skål för mamstermat!
Mat ja, ”lilla pojken” måste ju ha mat så klart – leta, rota och till sist fick det bli några russin i skålen.

Till sist var det dags för mamstern att flytta in i sin bur!

Buren blev jättefin och ”lilla pojken” såg ut att trivas!
Vi var lika spända och förväntansfulla både Ebba och jag när Ebba skulle ge den till lilla H!

– Åh, tänk vad glad hon kommer att bli, sade vi båda två.

Ebba ropade på Hedvig, sade att hon skulle få en present, att Ebba gjort något till henne och en liten febrig, trött och rödrosig liten H kom ut till oss i köket, satte sig på sin stol och väntade på sin överraskning.
Ebba ställde ner buren på bordet framför Hedvig och vi väntade oss ett stort leende…

… leendet uteblev…

Istället möttes vi av en liten H som lojt tittade ner i buren, mumlade:

– Tack Ebba…

för att sedan lunka tillbaka till soffan och somna om!

Snopna stod vi kvar, den fina kreativa Ebba och jag, och kunde inte annat än att brista ut i gapskratt!
Med drygt 39,2 i temp var lilla H förlåten och lite senare på kvällen visade hon äkta och tacksam glädje över ”lilla pojkens” bur som Ebba slitit med i minst en timme.
Nu bärs buren med ”lilla pojken” runt i huset, där lilla H är – där är ”lilla pojken” och hans bur…

♥

– Tack Ebba…

göra/tillverka

Mitt lilla, lilla hjärta…

… längtar efter sin mamma…

Lilla H har alltid varit så enkel att lämna!

Oavsett det har varit till storasyskon, mormor och morfar eller till dagis…
Oavsett om det gällt tio minuter eller ett dygn…

Aldrig en tår!
Bara en nogrann förvissning om att jag kommer sedan.
Det har räckt och mina steg har varit lätta efter att ha lämnat till skillnad från då jag lämnade Ebba och Ludde när de var små. 

Aldrig att de ville jag skulle gå om än att de hade det aldrig så bra. De grät (och jag grät) och tidigt verbala som de båda varit fick jag, framförallt av Ebba, ifrågasättanden om varför jag hade två barn om jag ”bara skulle lämna dem” etc etc. En fullständigt obefogad kritik, det vet alla som känner mig, eftersom jag snudd på dygnet runt varit vid deras sida! Ändå träffade Ebbas ord mig som ett knytnävsslag i magen och en ledsenhet och en skuld infann sig hos mig.

(Eftersom just Ebba är otroligt lik mig i sitt sätt vet jag att när hon läser dessa rader så får hon en klump i magen och känner dåligt samvete gentemot mig. Till Ebba vill jag säga; Känn inget dåligt samvete! Du var fyra år när du uttryckte dessa lite hårda – men kloka – ord och jag älskar dig för det också ♥)

Med lilla H har jag aldrig varit tyngd då jag lämnat henne någonstans och för mig har det varit lyx!
Ett lyckligt barn ger per automatik en lycklig mamma!

Jag har märkt en tendens sista halvåret att Hedvig gärna vill att jag är hemma på kvällen, framför allt när hon skall sova. Även om jag nattar blir hon lite orolig om jag säger att jag skall träna, gå en promenad eller något annat utanför husets väggar. Ingen katastrof dock men ja, lite orolig.

För några veckor sedan sov Hedvig över hos mormor och morfar. Det är något hon ser fram emot och gärna gör, där har aldrig varit några problem. Den gången dock hade mormor sett att hon var lite ledsen på kvällen men försökte ”skärpa sig” och inte visa… När mormor sade att man får vara ledsen kom tårarna och lilla H sade:

– Ja´ längal föl min mamma…

Det blev ingen stor grej av det hela, Hedvig grät klart och var sedan glad och somnade.

En oroskänsla började gnaga i min mage…

I lördags sov Hedvig igen hos mormor och morfar.
Hon var glad och laddad för det. Packade väskan full med leksaker, filmer och andra ”nödvändiga” prylar.

På kvällen inträffade samma sak som sist.
Hon blev ledsen men försökte ”skärpa sig” och när mormor frågade om hon var ledsen så kom tårarna och:

– Ja´ längal föl min mamma…

Ludvig var en stund hos mormor också och hon fick tröst av både honom, mormor och morfar.
Även denna gången gick det snabbt över och hon stod i fönstret en stund, kikade upp mot himlen och sade att hon tittar efter mamma – precis som Pippi Långstrump gör ni vet…

Oroskänslan i min mage förstärktes…

I tisdags skulle mormor hämta lilla H på dagis och där skulle hon vara någon dryg timme. För första gången säger Hedvig:

– Nej, molmol ska inte hämta mig! DU ska hämta mig… klockan tle…

Det blev ingen stor sak av detta heller, jag berättade vad jag skulle göra och varför mormor skulle hämta och att jag hämtar hos mormor istället. Då var det helt ok för lilla H.

På tisdagskvällen var Hedvig själv hemma med Ludde en stund. Ludde skulle läsa saga och lägga henne och hon var så förvantansfull och glad över detta. De två… själva… ♥

Det gick jättebra!
Hon är annars ganska tuff mot just honom, lite monsteraktig kan hon vara mot Ludde, men inte då de var själva. Det var pussar, kramar och bus. Hon bestämde saga, han läste, han gick ut från hennes rum och hon låg kvar…

En stund låg hon kvar… sedan kom hon upp.
Det är inget ovanligt att hon kommer upp och det är oftast bara att gå med tillbaka till sängen en eller ett par gånger.
Med oroskänslan i magen hade jag sagt till Ludde att kan hon inte sova är det bättre hon kommer upp än att hon ligger ensam och är ledsen.

När jag kom hem hade de hur mysigt som helst med täcke och kudde i soffan, Hedvig spelade WoW (jo, det är sant, hemska tanke) och var lycklig.

Hon kom rusande och tjoade:

– Min mamma!!!! Åh, ja´ längtal föl dig…

Det är ju mysigt alltså!
De där små runda armarna om min hals och dessa kärleksfulla ord!

Men orosklumpen finns där! Typiskt mig, jag vet…

Varför är hon lite ledsen när jag inte är med?
Varför längtar hon plötsligt mer än tidigare?
Varför vill hon att jag bara skall vara hemma? Även när hon sover…
Varför bekommer det ens henne när det inte gjort det tidigare?

Jag överanalyser säkert nu, det hör jag ju själv att jag gör, men hjärtat och hjärnan har hamnat i konflikt hos mig…

Hjärtat säger att oj, nu vill jag aldrig lämna henne en sekund…
Hjärnan säger att oj, nu är det bäst att fortsätta lämna bort då och då, att sova borta någon gång ibland etc…
(Tilläggas skall att lilla H inte är bortlämnad särskilt ofta)

Hjärnan säger också till mig att det är mitt ansvar som mamma att smyga in viss grad av självständighet under uppväxten. Den säger också till mig att med lilla H kan det vara extra viktigt eftersom vi i viss utsträckning kommer behöva tillrättalägga aktiviter med möjlighet till kompisumgänge etc.

Åh, vad jag verkligen ogillar dessa konflikter mellan hjärta och hjärna!

Man ska ju följa sitt hjärta!

Men om det på lång sikt inte är att göra någon en tjänst, vad gör man då…?

♥

längta

Så föll den mycket ilskna mamman till föga…

… Yes!
tycktes den lilla solstrålen tänka…

Dagen efter vår minst sagt kaosartade eftermiddag då solstrålen blev ett monster och den annars ganska snälla mamman blev en tokilsken mamma, tog lilla H upp ämnet om springskorna igen.
Redan vid frukost faktiskt och för en kort sekund hann jag tänka:

Att hon bara törs…

Dagen innan hade jag en fast förvissning om att just lilla H kommer att få vara utan springskor i vår och istället traska omkring i alldeles för varma vinterkängor. Ämnet springskor var för mig mycket laddat, även dagen efter…

Jag skärpte till mig och fick återigen inse att jag är den vuxne av hos. Lägg sedan till att lilla H är en fulländad expert på att leva här och nu – hon besitter en avundsvärd förmåga vad gäller här och nu – och jag kände att jag istället skulle stanna upp en sekund och lära av detta älskade lilla barn.

Den lilla solstrålen jag hade bredvid mig vid frukostbordet konstaterade att det faktiskt var vår den morgonen också och kunde vi kanske köpa ”spling-skol” nu…? Med Spiderman på…?

– Hmm… kanske det…
blev mitt något svävande svar och jag frågade sedan:

– Kommer du ihåg varför vi inte köpte springskor igår då vi var i affären?

– Ja, föl ja´ ville inte ha skool igål…

– Vad?! Ville du inte ha skor igår???

– Nepp! Ja´ ville gå hem ja´… utan skool…

Men ok… jag funderade lite på om det var så hon såg på ”saken”…?
Kunde det vara så enkelt i hennes värld…?

Men nej, hon är för smart för det!
Jag tror helt enkelt det var ett sätt för henne att på ett simpelt sätt vinna hela ”diskussionen” utan att för en sekund erkänna att hon själv hade del i orsaken till varför vi kom hem utan skor!

♥

Och vann… det gjorde hon ju:

vinna

Jag lämnade en solstråle…

… och kom hem med ett monster!!!

Hur gick det till…?

Den lilla solstrålen försökte imorse övertyga mig om att vi måste köpa ”spling-skol” efter dagis idag.
Med Spiderman på…

Jag tänkte att visst kan vi åka och köpa springskor efter dagis idag.
Med Spiderman på…

Det är ju vår i luften och då är springskor något man längtar efter, det förstår man ju!

På dagisgården möts jag av den lilla ljuvliga solstrålen som kommer springande med öppna armar och utbrister:

– MAMMA!!!!

Sand och snor i hela ansiktet, men jag smälter…
Hon är underbar!

Medan jag spänner fast bältet på henne i bilen händer något!
Sådär plötsligt som alltid, utan förvarning och verkligen utan att jag förstår någonting.

Den lilla solstrålen är som förbytt och istället har jag framför mig ett litet monster!

Ett monster som skriker och räcker ut tungan åt mig
Ett monster som spottar och slår mig
Ett monster som inte vill köpa ”spling-skol”
Ett monster som vill köpa ”spling-skol”

Jag försöker locka det lilla monstret med att kanske, kanske har de fått in springskor med Spiderman på (jag har lite dåligt samvete för att jag inte gav med mig på just springskor med Spiderman på förra året… jag var lite less på just Spiderman då – det är jag nu också men känner att jag som god mor bör se till min dotters intresse, det är ju ändå hon som skall ha dem på sig).

Det lilla monstret är dock lätt ohanterligt och utbrister, nej förresten hon skriker att hon minsann vill ha ”spling-skol med Staj Wåås på. Ok, mumlar jag (eller höjde jag kanske rösten lite…?) kanske det finns springskor med Star Wars på?!

Väl framme på parkeringen tänker det lilla monstret inte gå med in i skoaffären.
En sekund senare ska hon absolut gå med in i skoaffären.

Jag räknar till tio och försöker behålla mitt lugn, vi går in i affären och för ett ögonblick får jag för mig att solstrålen är tillbaka. I skoaffären finns nämligen ett roligt skepp att leka i och klättra på och det kommer solstrålen visavi monstret på vilket gör henne lite mer tillfreds. Inte glad, inte alls glad faktiskt, men ja, tillfreds i alla fall.

Solstrålen visavi monstret (jag är ännu inte säker på vem av karaktärerna hon är i denna stund) klättrar upp i skeppet, tjoar, leker och bestämmer lite över de andra barnen. Jag kilar snabbt runt bland hyllorna och hittar dem! De svarta springskorna med Spiderman på och de blinkar ilsket rött för varje steg! Det kan inte bli bättre och som med triumf på hand skyndar jag mig bort till den lilla gasten i skeppet.

– Oh ja! De vill ja´ ha! skriker hon förnöjt.

Så kommer själva provandet…

Man måste ta av vinterkängan, mäta foten, prova skon etc och som i ett huj är monstret tillbaka!
Hon låter expediten mäta foten förvisso men monstret vill inte prova, Spiderman och blink till trots. 
Jag sätter mig på skeppet och monstret klättrar högt.

Jag skulle inte ha satt mig…

Monstret är högre upp en mig.
Innan jag hinner blinka måttar det lilla monstret en spark rakt mot mig med sin vinterkängade fot!
Den träffar mig i huvudet…

Det gör ont, folk tittar på oss och jag känner en klump i magen och en klump i halsen.
Jag blinkar bort lite tårar, sväljer klumpen i halsen, tar ett ilsket tag i monstrets arm och väser något om att nu får det vara bra. Monstret tittar på mig som om jag vore från en annan planet och sedan, blixtsnabbt, åker monstrets lilla arm ut och hon slår mig i ansiktet. Jag hinner inte värja mig och jag känner att min blick flackar runt i butiken som för att pejla hur många som stirrar på oss…

Jag skäms…

Jag försöker uppbåda en sista droppe lugn och frågar igen om vi skall köpa de coola svarta springskorna men får ett:

– Neeeej! Ja´ ville ha lååååsaaaaa…

tillbaka, plus en ilsken blick skall tilläggas.

Jag blev lite paff för just rosa springskor har vi inte ens diskuterat. Jag fann mig dock och sade med ganska len stämma, jo faktiskt – lite tillgjord kanske men len, att jag går ett varv till i affären och kikar efter rosa springskor.

Väl tillbaka vid skeppet är monstret kvar, tyvärr…
Och tyvärr skriker monstret ännu på sin mamma och som grädden på moset spottar monstret på sin mamma!!!

Det blev liksom droppen!
Än en gång pejlade jag av folket i butiken, registrerade blickarna jag fullkomligt avskyr, deklarerade med mycket arg stämma att nu får det vara nog, det blir inga springskor idag, monstret får vara utan springskor och monstret ska åka hem NU!

Monstret fortsätter att sätta sig på tvären när vi kommer till bilen. Jag spänner fast bältet på ett ilsket vis – vet ni att man kan spänna ett bilbälte ilsket?! Jag kan i alla fall!

Tysta åker vi hemåt.

Jag försöker leva upp till den grejen att det är jag som är den vuxna av oss och frågar med lite neutral röst om monstret verkligen inte förstår att jag blir både ledsen och arg när hon spottar, skriker, gapar och slår på mig…?
Jag vänder mig om mot baksätet och hoppas att där sitter en solstråle som skall ge mig svar.

Där sitter ingen solstråle.
Där sitter ett monster som räcker ut tungan åt mig samtidigt som hon sätter de små tummarna i öronen och viftar med resten av handen.
Så oerhört provocerande!

Väl hemma i garaget gör jag allting på ett ilsket vis.
Jag öppnar bildörren till monstret ilsket.
Jag ber ilsket monstret att hoppa ur bilen.
Jag stänger bildörren på ett ilsket vis.
Jag svarar monstret ilsket att jag inte alls tänker gå ut och leka med henne.
Etc.

När jag hjälper monstret att få av sig sin overall dyker plötsligt solstrålen upp igen.
Solstrålen stryker mig ömt över kinden.
Solstrålen pussar mig innerligt på kinden.
Solstrålen ger mig en lång, varm kram.

Då börjar jag gråta!
Tårarna rinner nerför kinderna och jag kan inte, tänker inte, vill inte skärpa mig…

Jag gråter för att jag är arg…

Jag gråter för att jag blir galen på detta monster som dyker upp i ett kör…

Jag gråter för att jag får dåligt samvete som tycker att solstrålen förvandlas till ett monster i ett kör…

Jag gråter för att monstret har dykt upp hos oss var och varannan dag i flera år och för att det ibland känns som om monstret aldrig tänker lämna oss till förmån för solstrålen…

Jag gråter för att jag inte ser någon ände på det ilskna humöret…

Jag gråter för att jag låter mig bli provocerad…

Jag gråter för att folk tittar för de tittar på fel sätt – de tittar lite medlidsamt på mig som om de tycker synd om mig som har ett barn med Downs syndrom…
(det är inte synd om mig, jag känner mig lyckligt lottad som faktiskt har ett barn med Downs syndrom)

Då gråter jag ännu mer för att jag tycker det blir en orättvis uppfattning om lilla H som faktiskt inte alls alltid är ett monster utan faktiskt allra mest är som en solstråle…

När tårarna rann som mest över mina kinder tittade den lilla solstrålen ömt på mig och sade:

– Stackas lilla mamma som äl lessen…

Så gav den lilla solstrålen sin mamma en mjuk, blöt puss på munnen och sade:

– Så, nu mamma inte lessen mela…?

Mamman torkade sina tårar och svarade:

– Nej, nu är mamma inte ledsen mera…

♥

kärlek

Nöjd liten H som traskade till dagis imorse…

… med ny ”Fjällen-bok” i handen!

Stolt och glad över att få komma tillbaka och berätta om en fantastisk skidvecka i Sälen!

Det är härligt att vara ute i frisk luft hela dagen, oavsett man åker skidor, snowracer, gör en snögubbe, fikar eller något annat roligt!

De framsteg lilla H gjort på skidorna från förra året är över förväntan!
Återigen blir jag lite besviken på mig själv och undrar varför jag inte förväntat mig så stora framsteg…?
Jag tror ju på lilla H – hon har överbevisat oss alla SÅ många gånger vid det här laget – hon kan minsann det mesta!

Vi försöker att hela tiden lägga ribban lite högre än vad vi egentligen tror på här och nu liksom – hur skall man annars kunna lära sig tänker jag?! Alla måste ha mål här i livet, stora som små, och är det ingen utmaning att nå målen, ja då tror jag att det är lätt att resignera…

Lilla H skall inte resignera!

Lika svårt som det är att lära lilla H något hon inte vill, lika snabb får man vara att utnyttja envisheten då det är något hon verkligen vill!

Från att ha åkt rullband i minsta barnbacken första dagen övergick vi dag två till knapplift i den större barnbacken för att i slutet av veckan även åka ankarlift många backar bort med Snögubbeborg som slutmål!

Lycklig är lilla H för sina bedrifter och lika lyckliga, om inte mer, är vi andra fem i familjen!

Jag delar med mig av en liten film på vårt yngsta lilla hjärta…

♥

hela dagen

Idag firar vi!!!

Lilla H åker med sele!!!

Det är tredje året Hedvig ”åker” skidor och det har gått de andra åren också.
Det har till och med gått bra som vi sett det!
Hedvig är positiv, hon är ”på”, hon är envis och hon vill så visst har det gått bra!

Förra året köpte vi ett sele och tänkte i vår positiva iver att ”Japp, nu är det klart” men icke…
Det blev bakslag på selet…
Lilla H kämpade på men valde att försöka sätta sig ner på selet och ville liksom ”hänga” och helt förlita sig på att selet (vi) skulle hålla henne uppe.
Selet var bara att packa ner igen…

Besvikna…?
Ja, jo lite faktiskt men jag tror vi gjorde det rätta.
Vi packade ner selet igen och fortsatte att hålla under armarna, ”skicka iväg” lilla H korta sträckor mellan oss, provade att låta henne hålla i en stav etc etc och hon gjorde framsteg!
Hon gjorde stora framsteg och vi var varma i hjärtat!

I år då vi packade inför resan diskuterade vi om vi ens skulle ta med selen…

Vilken tur att vi tog med den!!!

På förmiddagen idag gav vi oss ut, lilla H oerhört positiv, och efter ett par åk bestämde vi oss för att prova selen igen. Dämpade varandras förväntningar lite, det kanske inte går, det gör ju inget i så fall, det är nog ett par år kvar tills dess etc…

Det gick!

Lilla H åkte med sele som om hon aldrig gjort annat!

Händerna på de böjda små knäna, blicken framåtriktad och hon stod upp, åk efter åk efter åk!

Vilken liten tjej vi har!

Alldeles varma i hjärtat av stolthet fick vi liksom lust att basunera ut för hela backen att även Hedvig kan!
Jo, men jag vet ju att alla föräldrar är lika stolta över sina små knattar som plötsligt kan, jag har givetvis känt samma stolthet och glädje med de andra barnen när de ”knäckte koden”.

Med lilla H blir det ändå lite annorlunda på något vis; vi vet ju aldrig vad vi kan vänta oss och framförallt inte när vi kan vänta oss alla dessa framsteg – men de kommer i ett kör och vi spricker av stolthet varje gång!

♥

Idag är det också Internationella dagen för Downs syndrom så vi fick anledning att fira lite till.
Vi brukar uppmärksamma dagen med tårta, glass eller något annat smarrigt.

Dagen uppmärksammas den 21/3 och anledningen till det är att människor med ”det lilla extra” har en extra kromosom (dvs 3) på det 21:a kromosomparet.

Jag tror att dagen uppmärksammades för första gången år 2007. Då var lilla H 2 1/2 år och var med i ett reportage i ST-tidningen. Hedvig brukar också bjuda på glass på dagis denna dagen, mest för att jag vill att andra skall känna till att dagen ens finns!

Idag ville lilla hjärtat ha glass (Piggelin) och Coca-Cola – det fick hon – och hon rabblar gärna upp de utav alla hennes kompisar som också har Downs syndrom när det kommer på tal.

Ingen, ingen kan säga att lilla H inte har koll…

♥

skidor

 Hedvig & Ebba

After ski på lite olika vis

Klockan är strax efter sju och vi drar till fjällen…

… med en superpigg laddad liten H…

… och med…

… tre supertrötta tonåringar…

De två föräldrarna med alldeles för lite sömn i kroppen får inte vara med på bild…

När lilla H föddes fick jag för mig att hela mitt liv skulle ändras…
Det gjorde det ju i och för sig, men jag trodde att den extra lilla kromosomen skulle inskränka vårt liv. Att vi inte längre skulle kunna göra samma saker som tidigare, t ex trodde jag inte att hela familjen längre skulle ha behållning av en skidsemester. Eller jo, behållning visst, men på så olika villkor…
Jag fick för mig saker som att lilla H aldrig skulle kunna lära sig åka skidor t ex.

Så dumt!
Så urbota dumt tänkt!

Klart att Hedvig kan åka skidor!
Hon är dessutom duktig!
Det tar längre tid för henne att lära sig än vad det gjorde för hennes syskon, visst, men vad gör det?!
Hela lilla H:s uppenbarelse har lärt oss att skynda långsamt och det är ingen nackdel som jag ser det.
Att skynda långsamt i livet är något jag intensivt försöker tänka på, jag tror nämligen att det är bra att dra ner på tempot i livet, att stanna upp och njuta av här och nu…
Jag är lite dålig på just det!

Förra året åkte Hedvig skidor i såväl barnbacken som i de större backarna.
Mellan våra ben, ”hängande” över en stav – men hon gjorde det!
Liften gick galant, också den ståendes mellan våra ben – men hon gjorde det!

Det skall bli spännande att se hennes utveckling i skidbacken i år jämfört med förra året!
Vad överraskar hon oss med i år?

Hela familjen, pigg eller trött, ser fram emot en härlig vecka i Sälen.
Vi hoppas på lagom kyla, mycket snö, bra skidåkning, blå himmel och sol!

Jag själv ser nog allra mest fram emot att vara tillsammans hela familjen!
Tillsammans sådär på riktigt ni vet; gemensamma måltider, mys i soffan på kvällarna, sällskapsspel, skratt…

♥

tillsammans

Två systrar…

… i likadana Pippi-tröjor…

Storasyster som hittills i livet varit mer som lilla Annika – sanslöst skötsam och ständigt orolig för att något skall gå fel, att någon skall bli arg, att någon blir trampad på, att något inte sköts på rätt sätt etc.
Jag anar en likhet med hennes mor, hon som ständigt bär på en klump i magen av oro för än det ena och än det andra… – det är jag i ett nötskal!

Det är oftast en styrka att ha dessa egenskaper, framför allt snällheten, godheten – den som vill alla väl.
Just de goda egenskaperna kan dock leda till att man själv blir lite trampad på, lite utnyttjad…
Jag har mött det själv och jag har sett det hos storasyster – det gör mig ont och jag får erkänna att jag fylls av glädje när just hon någon gång ibland rycker på axlarna och säger:

– Äh! Skit i…

Så har vi lillayster…
Lillasyster som är Pippi Långstrump personifierad!
Lillasyster som hela tiden är helt galet busig, hittar på helt crazy saker och säger tokroliga saker mest hela tiden.
Lillasyster couldn´t care less om mamma eller pappa skulle råka bli arg för något bus.
Ingen klump i magen här inte!!!

Men även lilla Pippi Långstrump besitter en storsint godhet – när hon själv vill förstås.
Hon slår liksom inte knut på sig själv för att göra någon annan till lags, om ni förstår vad jag menar, men hon gör oss alltsom oftast till lags ändå – bara för att hon är sådan…

Bröderna då… är de som Tommy då?

Tja, jo men lite åt det hållet faktiskt!
Duktiga, skötsamma, fina, vill väl men tycker också det är helt ok att tänja på gränserna lite…
De kan helt enkelt inte låta bli att testa lite…

Vi då?
Mamma och pappa i den här lite crazy Pippi-familjen…
Inte är vi riktigt som Annikas och Tommys prudentliga föräldrar inte!
Inte är vi riktigt som Dunder-Karlsson & Blom heller…
… eller Kling & Klang…
… inte heller kan jag se likheterna med sjörövarna…
… eller kung Efraim…

Ja, jag hamnar nog mer åt Annika-hållet jag också!
Gillar helt och rent, ordning och reda…

Fast de sidorna – utan klump i magen – kan tillskrivas min man också!
Han är mycket för ordning och reda – men kan kanske, likt Tommy, bli lite våghalsig emellanåt…

Vad blir ovan?

En analys av en helt galet vanlig familj!

Bor det inte en liten Pippi Långstrump i oss alla…?

♥

syster

Ja må han leva…

I lördags hade vi födelsedag i familjen!
Gustav fyllde 14 år!

Gustav var hos sin mamma på dagen D så vi packade in oss i bilen och åkte de 7,5 milen till honom för att gratulera på morgonkvisten.
Lilla H hade sett fram emot uppvaktningen i flera dagar och av flera anledningar.
Dels längtar hon naturligtvis efter Gustav då han inte är hemma hos oss, dels tycker hon att det är fantastiskt roligt med födelsedagar, sång, paket, tårta etc oavsett det är hon själv eller någon annan som uppmärksammas och dels har Gustav en lillasyster hos sin mamma som Hedvig gärna, gärna leker med.
Vilken himla tur att Gustavs födelsedag inträffade just på en lördag så vi kunde åka allihop!

Nej, han sov inte räv!
Försök väcka en 14-åring… de sover inte räv, de sover på riktigt, verkligen på riktigt!
Att väcka en 14-åring med sång, paket och småsystrar är i alla fall betydligt mer uppskattat än att väcka av annan anledning en ledig lördag. En yrvaken men glad Gustav fick snabbt två söta systrar i sängen, ivrigt påskyndades paketöppningen.

Bonus för lilla H var att få vara ensam med Thea i hennes rum!
Thea är ett år äldre än Hedvig och någon hon ser upp till.

Lycka är att få sitta tillsammans med Thea i hennes säng och spela DS
– då känner man sig som en stor tjej…

♥

födelsedag