Att låta sig sköljas över…

… av omättlig kärlek till sin barn är varje förälders privlegium…

Jag gör det hela tiden!
Drabbas av kärlek så stark att den är obeskrivlig!

Mitt hjärta svämmar över när jag väcker mina sovande och extremt trötta tonåringar…
…när jag hör mina barns skratt klinga i hela huset…
…när jag lyssnar på deras ofta så kloka resonemang…
…när jag får en varm kram och de säger att de älskar mig…
…när jag förstår att jag skapat traditioner som de uppskattar…
…när de tycker att jag är löjlig, verkligen löjlig, som är så lättrörd när det kommer till just dem…
…när Ludde som är extremt snabb i sina repliker får mig att vika mig dubbel av skratt…
…när Ebba och jag tillsammans skrattar så tårarna rinner och ingen runt omkring förstår vad som är så roligt…
…när Hedvig med sin omättliga optimism bara strålar över ett aldrig så simpelt förslag på aktivitet…
…när Ludde skypar med sina polare och jag hör deras ”märkliga” sätt att prata med varandra på…
…när Ebba pratar om livet med mig över en kopp te på kvällskvisten…
…när Hedvig lägger sin knubbiga hand mot min kind och säger att hon älskar mig ”tättemycket”…
…när Ludde lite fint insinuerar att jag är av en äldre generation som kanske inte alltid förstår…
…när jag ser hur Ebba kämpar med skola, handboll och extrajobb…
…när Hedvig i helgen vilt och lyckligt dansar till ”Skaka rumpa” med Sean Banan…

…när…

…ja, hela tiden…

Mitt hjärta svämmar fullkomligt över av kärlek till mina barn mest hela tiden – och jag ser det som ett privilegium.

Ett ljuvligt privilegium…

♥

”Skaka rumpa”

dansa

Tänker att bio kan ses…

… som både ”tätteloligt” och som social träning…

Lilla H är inte bekväm med höga ljud…
Lilla H är inte alltid bekväm med stora folksamlingar…

Då kan bio, teater etc bli ett problem.
Det finns så många roliga barnteatrar att se, allt från något litet lokalt till Emil, Pippi etc på Lorensbergsteatern.

Vi har avstått ifrån sådant.
Bio och teater skall vara kul, det skall inte vara fyllt med rädsla och ångest tänker jag.
I takt med att lilla H blivit äldre har tanken infunnit sig att tja… vi kanske ska försöka ändå…?
Det är ju inte värre än att man går därifrån…

Dagis har försökt några gånger.
Dessa gånger har samtliga gånger slutat med att lilla H (oftast innan evenemanget börjat) har valt att gå därifrån.
Fast då vet hon ju vad hon vill och känner sig själv tänker jag…

Då dagis för ganska precis ett år sedan började fixa inför vårens cirkusföreställning, ja då valde Hedvig vid första tillfället att gå till småbarnsavdelningen och ”passa de små barnen” istället…
Cirkus är nämligen också en skräck!
 Vid andra repetitionstillfället var hon med, lilla H!
Med ett halvårs repetitioner i bagaget var hon en briljant ballerina i maj då cirkusföreställningen ägde rum!

Det trodde jag faktiskt inte skulle ske!

I våras gjorde vi också första försöket med biobesök.
Det gick bra!
Då valde vi ”Spöket Laban med lilla Anna och Långa farbrorn”.
På biografen där vi bor, som ligger nära biblioteket, och det trevliga caféet som Hedvig känner till.
Hur skrämmande kan ”Spöket Laban” vara tänker ni…

Mycket säger jag!

Men det gick bra!
Popcorn och festis i all ära men viktigast var den medhavda dubbelmackan med kalvkorv!

Vilken seger det var!
Att vi kunde gå på bio, fika med dubbelmacka och ha kul!

Sommaren har gått, lilla H har blivit stor, verkligen stor tycker vi bara under de två veckorna hon gått i skolan. Hela hennes sätt har ändrats, ja, hon är stor alltsom oftast helt enkelt!

Varken Hedvig eller jag är särskilt spontana av oss.
Vi gillar det planerade, strukturerade – jo, faktiskt!
Jag för min del jobbar på att bli mer spontan men lyckas sällan.

Idag kunde jag vara lite planerat spontan – det gillar jag!
Ludde var sjuk idag och fick följaktligen inte träna ikväll vilket i sin tur ledde till en kväll utan körning.
Vädret var ap-trist med kyla och hård blåst och jag kände mig plötsligt lite sugen på att mysa till det lite med ett biobesök.

Stor bio i stan kanske är att skynda för fort men lilla bion här hemma skulle visa ”Smurfarna” idag.
Jag bokade biljetter till Lilla H och mig, inte helt säker på att det skulle tas emot positivt så spontant men ja, jag chansade helt enkelt!

Och jag kom ihåg att packa ner dubbelmackan!

På fritids möttes jag av en mycket upptagen men glädjestrålande Hedvig!
Jag berättade hur jag tänkt mig eftermiddagen och jo, hon blev ”tätteglad”.
Hon till och med ryckte en fröken i armen för att berätta

– Ja o mamma ska gå å bio!!! Vi ska se smuffana!!!

”Smurfarna” tecknade hon som man tecknar ”gubbe” och två fröknar frågade mig om det var tecknet för ”Smurfar”.
Innan jag hann svara så svarade Hedvig:

– Smufffana äl som gubbal…

Vi hämtade biljetter, vi köpte popcorn (på en onsdag – helt crazy liksom), vi satte oss tillrätta och så började filmen!

Åh, som Hedvig skrattade!
Och pratade (ber om ursäkt om vi ”störde” andra biobesökare)!

Jag förklarade att vi kanske ska viska när vi är på bio och jo, det höll Hedvig med om – en liten stund!

Men!
Hon klarade det!
Hon var inte rädd ett dugg!
Inte ens för den hemska trollkarlen!

Nästa gång kanske vi provar en biograf i stan, med fler folk…

Hon har blivit stor, lilla H…

… och återigen känner jag att när Hedvig växer så växer jag…

♥

Bio

Smurfarna

PS. Dubbelmackan kom med hem – oäten! DET är ett framsteg i sig… DS.

SIF Allstar Knatte är numer…

…ett sponsrat fotbollslag!

Fotbollsträningen igår bjöd, förutom sedvanlig uppvärmning, straffsparkar, köbildning, sura miner, glada miner, dribbling, avspark,match och mål, på nya lagtröjor, festis och kexchoklad!

Luna care – ett assistansbolag – har valt att sponsra vårt fotbollslag och vi tackar och tar emot.

Extra roligt kändes det att Luna Care tagit kontakt med Sif Allstar Knatte och inte tvärtom!

Det tog en bra stund att få på lilla H den nya fina tröjan:

– Nä, ja´ vill inte…
tycks vara hennes motto för tillfället.

Jag tror helt enkelt inte hon tyckte det var särskilt bra att det plötsligt var nytt folk på plats och som dessutom delade ut tröjor. Röda tröjor!

– Ja´ gillal ju glönt mamma…

Först efter en stunds övertalning och prat om att Hedvig nu har en likadan röd tröja som Ebba har då hon spelar match så ja… eller nej, hon tog inte på den självmant, jag liksom lirkade på den samtidigt som jag pratade om Ebbas röda tröja. Vips så satt den på!

Liknande motvalls situation blev det då laget skulle fotograferas.
Det ville inte Hedvig göra alls, hon var ju där för att spela ”masch” och inte för att fotas.
Tränarna fattade galoppen och eftersom lilla H vägrade gå över planhalvan till laget för att fotas så fick laget traska till andra planhalvan och Hedvig istället.
Plötsligt var laget uppställt runt den lite småsura lilla H och foton togs.

Med skepsis tog hon efter träningen emot en Festis och en kexchoklad.
Kexchokladen gav hon till storebror och Festisen drack hon senare, när ingen såg!

Det gäller att vara listig för att få lilla H dit man vill…

♥

tröja

Psst…

… i den här familjen bor en liten flicka som är lite ”hitte-påig” av sig…

Jag pratar om lilla H!

Lilla H som allt som oftast är en skötsam liten flicka
Lilla H som gärna vill hjälpa till
Lilla H som gärna vill göra rätt

Ibland är det som om Hin Håle flyger i denna lilla H!

Ibland är det bara som om ”Emil i Lönneberga” flyger in i denna lilla H…
Oftast är det ”bara” Emil som är på besök och det känns ändå ok.
Jag menar, Emil har aldrig ont uppsåt, Emil vill inte illa, han vill bara prova lite.
(Jag vill understryka att Emil inte är att förväxlas med Hin Håle som har ett högst medvetet och illasinnat uppsåt)

På försök lade jag Hedvigs sax i hennes skrivbordslåda.

Det var dumt gjort…

Jag tänkte att nytt skrivbord, stort skrivbord, till stor liten skoltjej naturligtvis kunde innehålla Hedvigs egen sax. Den sax som varit inlåst tillsammans med tuschpennor i flera år och som lilla H faktiskt får be om att ta fram då hon vill använda den.

Det var dumt tänkt…

Då jag klev in i Hedvigs rum stod hon mitt på golvet med saxen i högsta hugg!
Eller, nej… egentligen inte i högsta hugg, hon stod med saxen instoppad i sitt hår…

Jag kvävde ett förskräckt tjut, försökte uppbåda något slags lugn medan jag bad henne att lägga saxen på skrivbordet. Att ta den ifrån henne som jag först tänkt hade antagligen genererat ett snabbt och ilsket ”klipp” från hennes sida och det var just det jag försökte förhindra.

Hon lade saxen på skrivbordet!!!

Jag tog den snabbt!

Jag förklarade att hon bara får klippa i papper, aldrig någonsin i håret etc etc.

Jag kunde inte låta bli att fråga varför i hela fridens namn hon klippt i håret.
Svaret som kom kunde lika gärna kommit ifrån Emil:

– Ja ville bala plova lite mamma…

Ingen stor skada är skedd, en enda liten ”Stig-Helmer” lock i luggen blev resultatet och den går att stävja/dölja med hjälp av ett hårspänne…

Behöver jag säga att saxen nu åter är inlåsta tillsammans med tuschpennorna…?

♥

Sådär ja!
Den ofrivilliga locken är fångad i ett spänne!

Idag har de konfererat…

… om lilla H…

Eller… de (läkarna på ♥-mottagningen på Östra) har konfererat om förträngningen lilla H har på sin (antagligen) pyttelilla aorta-båge…

Tänk, för sju år sedan visste jag inte vad en aorta-båge var, än mindre visste jag att vi alla har en sådan och allra minst visste jag att man kan drabbas av en förträngning av den!

Fast nu vet jag…
Jag vet att vad det är, jag vet att vi alla har en sådan och jag har blivit varse att man kan ha en förträningning av densamma vilket kan leda till högt blodtryck vilket man i sin tur måste åtgärda…

För ganska precis ett år sedan upptäcktes en förträning av aorta-bågen hos lilla H.

Ett slag i ansiktet var vad det var!
Åh, det gjorde så ont!!!
Vi som efter den lyckade hjärtoperationen fått veta att vi skall se Hedvig som hjärtfrisk fick plötsligt veta att hon har för högt blodtryck, orsakat av en förträngning i aorta-bågen…

Hmm…

Visst, hon är ju fortfarande hjärtfrisk!
Det är inte hjärtat som bråkar med oss igen – tack och lov!

Men i alla fall…
En aorta-båge är inte att leka med tänker jag…

Läkaren säger till mig att det inte är någon akut fara, det är bra!
Det måste jag förlita mig på!
De besitter ju expertiskunskap, jag betvivlar inte det ett ögonblick!

Men… det är min lilla flicka det handlar om, jag är orolig i alla fall!
Vaksam på varje förändring, både de som är relevanta och de som förmodligen istället kan kopplas till ”normal” trötthet/utmattning/svettning etc…

Paniken blev stor då lilla H för några veckor sedan, inte ens sju år fyllda, säger:

– Mamma, ja hal ont i blöstkoljen…

Alltså… då befann jag mig några mil hemifrån och visste inte om jag skulle åka hem eller bli hysterisk och åka till barnakuten?!

Jag valde att resonera med mig själv; se till allmäntillstånd etc.
Allmäntillståndet just då var på topp; ett helt Happy Meal med Chicken Nuggets i magen, träffat pappa på lunch, fått nya gympakläder – dvs glad, lycklig och pigg liten H.
Det sista, ”pigg”, gjorde att jag valde att åka hem och ha koll istället för att balla ur och bli tokhysterisk…

Gudskelov har denna kommentar om ”ont i blöstkoljen” inte kommit igen… även om den förföljer mig…

Idag kom samtalet från kardiologen.
Ett samtal jag tänkt mig på måndag, tisdag eller möjligtvis onsdag nästa vecka.
Jag hade precis hämtat Hedvig från fritids, vi hade satt oss i bilen och då ringer det!
Dolt nummer!

Jag avskyr verkligen dolt nummer!
Varför vet jag egentligen inte… antar att jag gillar att ha koll helt enkelt!
Först tänkte jag inte ens svara!
Jo, det är sant!
Så kom jag på att jag några timmar innan skickat ett sms till Hedvigs pappa om att han måste svara i telefon oavsett nummer/dolt nummer OM det skulle vara från ♥-mottagningen…

Så jag svarade…

… och jag blev helt kall, svettig och darrig då hon sade vem det var…

Jo, de hade konfererat om Hedvig idag och var överens om att något måste göras.
Inte akut, men ändå…

Det är bra, jag vet ju att det är bra!

Men jag är rädd – förtvivlat rädd…

Hon, läkaren, säger att jag inte skall vara det – men jag är det ändå!

De säger att Hedvig skall sövas, att de skall gå in med en kamera för att se om de behöver ”spränga” förträngningen eller inte. Om de anser att ”sprängning” är det bästa så sker det under samma sövning.
Är det inte aktuellt idag kommer lilla H följas med kontroller för eventuell senare sprängning.

Gott så!

Eller?

Jo, men jag är ju så tacksam att de finns, att de räddar lilla H:s liv, igen liksom, men i alla fall…

… jag är så rädd…

♥

Stora, kloka lilla…

… skoltjejen!

I en och en halv vecka har lilla H varit ”förstagluttare” – och hon trivs!
Oj, vad hon verkligen trivs och vad hon redan vuxit in i rollen som skolflicka!

Det är härligt att se och det värmer hela mig inombords, jag som varit så orolig.
Orolig att lämna trygga dagis med dess fantastiska personal.
Orolig att min lilla flicka helt ska försvinna bland alla andra stora barn på skolan.
För att inte tala om skolgården!
Hon ser verkligen pytteliten ut där hon med bestämda och förväntansfulla steg traskar över skolgården med den enorma ryggsäcken på ryggen!
Eller… hur är det nu?
Är det ryggan som promenerar med Hedvig…?
Ser ut så…

Två saker som gjort lilla H stor i mina ögon har inträffat denna veckan.
Ingenting förmodligen i vissas ögon, i mina ögon är det stora framsteg vi talar om.
Den första händelsen inträffade i måndags då vi läste en ny bok. En fantastisk bok som Hedvig fått av sin lilla kompis Filippa; ”Mina 1000 första engelska ord” heter den. Hedvig har full koll på att olika språk talas runt henne, hon lyssnar och frågar vad folk säger, vilket språk de talar etc – hon är nyfiken lilla H.

Boken är en bilderbok där både det svenska och det engelska ordet står.
Jag läste först och Hedvig läste efter. Det var roligt och hon ville bara läsa mer och mer.

Så jag fortsätter:
Jag säger ”cykel” och Hedvig säger ”cykel”.
Jag säger ”bicycle” och Hedvig säger…¨

Nej…

…hon säger inget, hon hejdar sig, slänger en hastig blick på mig och brister sedan ut i ett fullständigt gapskratt!
Jag vet inte om jag någonsin hört ett så spontant gapskratt ifrån henne och tårar av skratt rann nedför hennes kinder!
Fortfarande fattade jag ingenting…
Samtidigt som skrattet bubblade ur mig också frågade jag vad det var som var så roligt?

Hedvig försökte samla ihop sig (det gick sådär) och mellan skrattsalvorna frustade hon:

– Samma som i ”bajs”!!!!

Och sedan bubblade skrattet igen!
Jag är egentligen så långt ifrån sådan humor man kan komma men det här blev annorlunda!
Det var ju galet roligt och det var så duktigt av Hedvig att höra liknelsen!
Jo, det är sant; det ÄR duktigt!
Ordet/humorn i sig är kanske inte vad jag annars berömmer men hennes uppmärksamhet och lyhördhet den hejar jag på! Hon måste ha haft 100% fokus på vad vi gjorde och det är så mycket värt för mig!
Min vän Åsa (tillika engelskalärare) som jag berättade detta för hävdar bestämt att det vittnar om äkta språkbegåvning!

Vi har dock enats i familjen om att hädanefter kort och gott säga ”bike”…

♥

Den andra händelsen som slog mig med häpnad inträffade ikväll.
Vi pratar ofta med Hedvig om vad det är för dag, hon har sitt schema i köket som hjälper henne att hålla koll på dagen/veckan som är. Ofta då Hedvig skall berätta om något som har inträffat innebär det ”igår” även om det är flera dagar, veckor eller månader sedan. Att idag, utan hjälp av schemat, veta vad det är för dag imorgon har inte inträffat tidigare, men ikväll så…

Hedvig stod i duschen och helt utan schema och helt utan att vi pratade om vilken dag det är idag så säger hon:

– Imollon äl de toschda mamma!

– Ja, imorgon är det torsdag gumman…
svarar jag och jag känner den där fantastiska lyckokänslan inom mig;

HON KAN, HON KAN!!!

Då lägger hon plötsligt till:

– Då ska ja ta skolkort mamma!!!

För er som inte förstår så ÄR detta ett framsteg!
Hon har funderat och tänkt OCH kommit på/kommit ihåg att imorgon är det torsdag och då skall hon ta skolkort!
Imorgon är ett begrepp som hon inte tidigare rett ut utan stöd av samtal och schema.

Jag berättade genast för Hedvigs pappa om händelsen och han blev stolt som en tupp!
Han förstod min stolthet för han känner likadant.

Åh, jag önskar så att ni alla kunde förstå att en sådan, i mångas ögon, simpel händelse kan göra mig och resten av familjen sprickfärdiga av stolthet!

Hon kan minsann vår lilla H…

♥

Ja må hon leva…

… ja må hon leva…
… ja må hon leva uti hundrade år…

Igår var det dags!
Äntligen!

I vanlig ordning hade lilla H vaknat på natten och traskat in och lagt sig bredvid mig. Då hon vaknade igår morse satte hon sig som vanligt upp och sade:

– Go´ mollon!

Jag viskade ett ”Grattis på födelsedagen” i hennes öra och då tog det fart!
Oj, som hon regisserade och instruerade oss!
Hon skyndade in i sitt rum igen och ner i sin säng.
I en säng bredvid låg Ebba och sov – vi hade nattgäster som lånat Ebbas rum –  så Hedvig väckte Ebba och bad henne gå ut ur rummet så att hon kunde komma in igen för att sjunga.

Vi andra tassade upp och gjorde i ordning frukostbrickan, tände ljus och lastade med oss massor av paket i famnarna för att sedan putta upp dörren och sjunga för familjens yngsta lilla hjärta!

Hon sov räv!
Lilla H är ganska mycket expert på att låtsas och låtsades gjorde hon med bravur igår morse.
Då ”skönsången” ebbat ut satte hon sig lite yrvaket (på låtsas även det) upp o sedan var lyckan total!

Mängder av paket att öppna och lika glad för allting!

Jag satt fascinerat och tittade på henne och tänkte – som så många gånger – att hon har så mycket att lära oss andra med sin totala inlevelse i ”här och nu”. Det är avundsvärt!

En helomvändning i hennes önskemål kring tårta skedde förra veckan.
Från att i ett halvårs tid har önskat att få en Star Wars tårta med dito servetter, tallrikar och muggar säger lilla H plötsligt att hon ville ha en Hello Kitty tårta!

Star Wars visavi Hello Kitty…

Svårt att hänga med där tyckte jag och får erkänna att jag väntade in i det längsta med att inhandla Hello Kitty tillbehör till barnkalaset – jag var så säker på att det plötsligt skulle svänga tillbaka men nej, hon höll benhårt fast vid att Hello Kitty är vad som gäller!

– Fast ja´ önskal mig Stal Wals glejel… och Hello Kitty…

Vilken tur att alla lördagens och söndagens paket innehöll en salig blandning av Spiderman, Woody, Nintendo DS, Star Wars och Hello Kitty!

En blandad kompott är det bästa tänker jag! Olika är ju bra…

♥

Kaos är kul… eller?

Familjens egen Woody

Lilla H har fått sitt första schema…

… och jag blir helt rörd!

Åh, jag kan höra hur man tonåringar bara suckar åt mig och liksom undrar HUR man kan bli RÖRD av ett SKOLSCHEMA!?

Ingen idé att förklara för dem tänker jag, tids nog förstår de…

Sitt barns livs första skolschema kan man väl visst bli rörd av!?
Det har jag blivit med alla mina barns första scheman och nu har turen kommit till lilla H…

Så klart är det inte schemat i sig som gör mig tårögd, nyfiken och framför allt mallig!
Så klart är det att just lilla H har nått milstolpen ”skola” och blivit så stor att hon nu skall inordna sig efter ja, just det, efter ett schema… Det är väl rörande i sig…?

Jag ser att Hedvig på schemat har svenska, engelska, so/no, idrott med mera.

Igår då jag hämtade henne kom hon springande mot mig med sina glittrande bruna ögon och hon ropade så det hördes i hela korridoren:

– Ja hal haft slöjd mamma!!!!

– Men åh, svarade jag, vad roligt! Har du sytt?

– Nä ja hal inte sytt…

– Nähä… vad har du gjort i slöjden då?

– Ja hal klippt! Ja hal klippt ett moln…

– Men åh, säger jag igen och tänker att det nog är det finaste moln som någonsin klippts.

Jag fortsätter:

– Vad skall du göra med molnet då?

Lilla H tittar på mig en lång stund, sedan rycker hon på axlarna och säger:

– Inte en aning…

Så var det inte mer med det, men lycklig var lilla H över att ha fått klippa ett moln!

Jag njuter av hennes lycka…

♥

Nu höjer vi ribban…

… och ger lilla H en större utmaning inom området läs och skriv!

Hedvig är intresserad av bokstäver och ord – det har hon varit länge.
Kul tycker jag naturligtvis som alltid älskat det skrivna ordet och vad man kan göra med det.

Länge har Hedvig ”skrivit” och läst med kort som de på bilden ovan. Ord bestående av två bokstäver.
Hon ”skriver” dem genom att plocka rätt bokstav och fästa den (med hjälp av kardborreband) på rutorna under bilden. Tidigare har jag bara lagt fram de bokstäver som ingår i ordet, dvs till bilden ”te” har jag på bordet lagt ett ”t” och ett ”e”. Jag höll på att säga att jag lagt dem huller om buller men det är väl att ta i när det enbart gäller två bokstäver…? Jag har lagt dem i fel ordning, jag har lagt dem upp och ner, jag har lagt dem långt ifrån varandra etc för att få Hedvig att välja ”rätt” bokstav då hon skriver ordet.

Det här har Hedvig klarat relativt länge. Hon skriver fel ibland, så klart, men hon hör att det blivit fel då hon läser ordet och det är väl huvudsaken tänker jag.

I helgen proavde jag plötsligt att lägga fram massor av bokstäver – dessa kunde jag ju faktiskt lägga huller om buller! Jag lade dem som på bilden ovan och det blir många bokstäver att välja emellan. Lite elak kände jag mig först, tänkte att nu har jag nog tagit i för mycket. Jag hann ångra mig och tänkte plocka bort några bokstäver (blir det för svårt ledsnar Hedvig och då är det ”tättesvårt” att få henne att prova igen) men precis då plockar Hedvig ”rätt” första bokstav bland alla som finns att välja emellan.

OCH hon plockar ”rätt” andra bokstav också!
Sedan läser hon vad hon skrivit och utbrister:

– De äl lätt (rätt) mamma!!!

Visst var det rätt!
Åh, vi blev tokglada båda två och gick igenom alla kort vi har med två-bokstavs-ord!
Heja Hedvig!

Idag har jag gjort iordning kort med ord innehållande tre bokstäver – nu höjer vi ribban för lilla skoltjejen!

Jag betvivlar att vi kommer kunna prova idag; tänker mig att lilla H behöver göra annat efter en hel första skoldag…

Men en annan dag, snart, ska vi prova att skriva och läsa ord med tre bokstäver.
Det går kanske inte med en gång, men en vacker dag klarar hon det också, det vet jag…

♥