Jo… jag gjorde det till sist…

… skickade in ansökan om kortis för lilla H!

Just då var det inte jobbigt, inte alls eftersom jag gjorde det när jag var nära ett av alla sammanbrott jag lätt kan få när lilla H provocerar mig.
Det var nästan med lättnad jag lade brevet på lådan!

Men sedan kom samtalet från kommunens LSS-handläggare.
Åh, jag blev alldeles kall inombords då hon presenterade sig:

– VAD HAR JAG GJORT?!

Hjärtat hamrade i bröstkorgen, huvudvärken kom som en blixt från en klar himmel och hela bröstkorgen bara snördes åt; VAD I ALL SIN DA`R HAR JAG GJORT???

Frågan ringde i huvudet på mig och jag uppfattade knappt vad hon sade mer än att hon gärna ville komma hem och träffa lillla H och mig. Men jo, visst, det är klart att det är ok tänkte jag och kände att jag bestämde mig för att inte tycka om henne!

Så löjligt av mig, eller hur?
Hon har ju verkligen inte gjort mig illa – men det var så det kändes.

Så kom hon då, en vecka senare.
Hon var inte stygg, hon var trevlig och hon var framför allt intresserad av lilla H och vår situation.
Sådant värmer mig, det genuina intresset för lilla H men även för oss andra.

Jag fick veta att helgerna på kortis för närvarande är fulla men att Hedvig säkert kan få vara där en veckodag då och då…
Nja… alltså det är ju inte det lilla H behöver känner jag.
Efter skola och fritids är hon trött och väldigt nöjd över att komma hem och bara vara.
Jag är inte säker på att kortis en veckodag ger henne det jag vill att hon skall få uppleva.

Handläggaren höll inte riktigt med och tyckte att det kanske kunde vara skönt för mig och resten av familjen ändå?

Men nej!!!
Jag går sönder när någon säger så!!!

Det är ju inte därför jag vill ha kortis…
Det är ju inte för att jag behöver lugn och ro…
Jag kommer antagligen att klättra på väggarna när lilla H inte är hemma…

Jag vill att Hedvig skall få vara på kortis för att få möjligheten att leka med andra barn även på helgerna och att hon skall kunna få hitta på saker utan oss – hon växer när hon klarar av saker utan mamma och pappa! Men de tillfällena ges henne inte lika ofta som om hon inte haft sin extra lilla kromosom. Jag får tillrättalägga de tillfällena för att få min lilla flicka att växa och bli självständig.

Så hur är det nu då?
Ja, nu går jag och väntar på ett beslut att lilla H beviljas X antal dagar på kortis och jag känner för varje dag som går att en veckodag inte känns varken nödvändig eller rätt för lilla H…

Jag har pratat med Hedvig om ”Pärlan” (som kortis heter där vi bor). Hon vet att flera av hennes kompisar är där ibland, vissa någon dag, andra en helg och några en vecka i taget.

Hedvig vill gärna gå till Pärlan – med mig…
Hedvig vill gärna leka på Pärlan – med barnen…
Hedvig vill inte sova på Pärlan – inte alls…

Hon är mycket bestämd på den punkten:

– Nä, ja vill inte sova däl mamma. Ja sovel hemma i min säng stället…

Så lägger hon sitt lilla vackra ansikte på sned och klappar mig på kinden och jag känner att visst skall jag inte lämna bort det finaste jag har…

Jag kan låna ut henne på dagen men inte på natten och återigen känner jag mig lite arg på LSS-handläggaren – som om det är hennes fel att mitt hjärta brister gång på gång….