… mot Astrid Lindgrens värld tillsammans med bästa Cilla, Max och Ture! Klockan 07.20 packade vi in oss i bilen och strax därefter får jag ett stort leende och lilla H säger:
– Mamma! Ja’ kännel mej så glaaaad vi åkel till Astlid-land!!!
… en stund där då du kan ta dig tid…
Då vill jag be dig läsa vad en syster har att berätta…
♥
… med färsk tortellini här i huset…
Eftersom jag känner min yngsta dotter väl, väldigt väl, vet jag att jag får passa mig noga då jag presenterar nyheter, så även nya maträtter.
I bilen på väg hem från fritids frågade Hedvig vad vi skulle äta till middag. Precis när jag skulle säga ”Tomatsoppa” hejdade jag mig för att slippa konflikten som uppstår då lilla H säger:
– Ja älskal inte de…,
En bråkdels sekund hejade jag mig och varifrån jag fick det vet jag inte men jag svarade:
– Ketchupsoppa! Vi skall äta ketchupsoppa ikväll!
Blicken jag fick av lilla H är obetalbar! Ett leende spreds över hennes lilla fräkniga ansikte och hon utbrast:
– Va?!?! Ketchupsoppa?! Du äl galen mamma! Ja älskal ketchupsoppa!!!!
… val äl mina telenonkis???
– Ähum… telenonkis…?
– Ja?!
– Vad är telenonkis…?
– De med Cals på, som man platal i!
– Walkie Talkie?
– Ja! Saaaaa ju deeee…
♥
… ja, jag är varm i hela kroppen…
Jag är glad och jag är stolt, men mest av allt är jag så glad att lilla H fixade dagens vårkonsert!
En vårkonsert i kulturhuset där vi bor kan för somliga tyckas vara peanuts, men inte för lilla H – och följaktligen inte för oss andra i familjen. Därför känner vi oss lite trallande glada för hennes skull allihop!
Inför vårkonserten idag har det övats flitigt i klassen. Jag är osäker på hur många sånger som repats in men många är det. Med ord, tecken eller både och, det är upp till var och en. Lilla H sjunger gärna, om än lite tyst, och tecknar gärna också. Jag inbillar mig att det är ett sätt att lära sig att faktiskt komma ihåg texten…?
Klassen har ju övat ”hemma” i skolan, med bara välkända ansikten omkring sig och definitivt inte i någon högljudd miljö. Hedvig har svårt med höga ljud, hon blir rädd, lite ledsen och vill åka hem. Det har hänt vid flera tillfällen då vi försökt oss på teater, allsång med tecken etc. Bio har gått bra, om än med hjärtat i halsgropen de första minutrarna – men vi får välja film med omsorg.
Vårkonserten idag skulle äga rum i ortens kulturhus, i precis den sal vi fått lämna i skräck flera gånger. Igår fick jag veta att vi skulle vara i just den salen och jag berättade det för Hedvig. Hela den lilla kroppen spändes samtidigt som hon frågade:
– Låtel högt?
Jag förklarade att det kan låta högt, att det kommer att vara många barn men att det inte är farligt…
– Ja´ älskal inte högt mamma!
En glädjerik förväntan blandades med obehag, det syntes tydligt.
Lilla hjärtat…
Mormor och jag var på plats när Hedvig kom intravandes på kulturhuset tillsammans med sina klasskamrater och absolut helt fantastiska ”fröknar”. Då såg hon ganska kaxig ut, spänd fast på ett positivt sätt.
Som första klass stegade Hedvigs klass in i salen och fick därmed välja platser först.
Då tvärstannade Hedvig!
På scenen provades instrumenten och det låter lite högt…
Fantastiskt fröken U observerar Hedvigs reaktion, kränger av sig ryggsäcken och som av en händelse trollar hon fram X antal hörselskydd och ger snabbt ett par till Hedvig. Hedvig tar på dem omedelbart (hade jag gett dem till henne är jag säker på att hon absolut inte hade tagit på sig dem), tittar förvånat mig, ger mig ett solskensleende och fortsätter att trava in för att ta sig an vårkonserten!
Mormor och jag tittar förvånat på varandra och jag undrar varför i herrans namn vi inte köpt hörselskydd till henne tidigare?!?! Jo, det finns en anledning, nämligen den att det sällan, ytterst, ytterst sällan, funkar att presentera något nytt för lilla H och tro att det faller i god jord och accepteras…
Där stod jag och kände mig dum…
Första sången kom och hela salen gungade av glädje och sång – ännu funkade hörselskydden!
Jag tog snabbt ett foto på dem och skickade bilden till Hedvigs pappa och bad (läs; beordrade) honom att kila över till Clas Ohlsson på lunchen – hörselskydd tedde sig plötsligt som ett stort måste!
Under resten av konserten såg jag hur lilla H och alla hennes små polare bara växte och växte!
I takt med varje sång ökade självkänslan på ett sätt som jag önskar varje litet barn på denna jord att få uppleva…
Kulturskolan har vid flera tillfällen varit i Hedvigs klass och ”lärt” dem spela ukulele och idag var det upp till bevis. Alla som ville fick hämta en ukulele och ställa sig på scenen och igen kände jag mig tveksam om lilla H verkligen skulle göra det. Inte för att hon inte vill, inte för att hon inte kan, inte för att hon är blyg generellt men för att hon är obekväm i situationer som idag – situationer som låter högt.
Men icke!
Lilla H försäkrade sig om att hörselskydden var på plats, stegade fram och tog sig en ukulele och stegade upp på scenen – och hon ställde sig längst fram! Spelade och sjöng sedan som om hon inte gjort annat!
Ungefär här kom klumpen!
Klumpen i halsen som jag nu snart slutar att kämpa emot.
Den kommer ju ändå i parti och minut och jag tänker att den kommer av stolthet, av glädje, av lycka och av en omtumlande känsla av att just jag är så priviligerad som har just jordens finaste barn.
Sista sången var ”Apans sång” från Djungelboken och då var det high life i kulturhuset vill jag lova.
Emil bjöd upp Hedvig till dans och hela salen var idel leenden – vilken härlig glädje en onsdag förmiddag.
Applåderna rungade, barnen var stolta över sin insats och vi andra likaså och nej, det var inte bara jag som blinkade bort glansiga ögon…
♥
Dagens andra feel-good med klump i halsen och blanka ögon kom på äldsta dotterns utvecklingssamtal senare idag. Hon får idel ros på dessa samtal, det vet jag, det har alltid varit så. Dels på grund av sina studieresultat men även genom sin stora empati och sociala förmåga. Hon är värd att höra detta då hon ofta tycker att hon inte räcker till – hon räcker till, det gör hon, för alla i sin omgivning…
Idag fick Ebba en komplimang som jag inte hört uttryckas på det sättet tidigare. Ebbas otroligt kloka och nytänkande mentor säger:
– Ebba, du borde höras och synas mer!
Samhället behöver dig och du kommer att tillföra samhället massor om du hörs mer!!!
Jag kämpade mot blanka ögon igen; det är ju precis det här jag försöker få henne att förstå! Att hon inte måste stiga åt sidan för andra hela tiden, att även hon får ta plats och att hon tillför så mycket…
Jag tänker att jag snart skall bli vän med klumpen, acceptera den och därmed tillåta den – så får mina barn tycka att jag är hur pinsam de vill…
♥
PS. Lilla H är nu stolt ägare av hörselskydd…
Hedvig & Emil
Teckensång
Liiiiite trött blir man…
… att lilla H inte sover länge på morgonen är ett faktum…
Inte ens då hon ”varit uppe länge” på fredag och lördag.
Den gångna veckan har varit hemsk ur det hänseendet då hon börjat snurra som en propeller vid femsnåret och mumlat ett yrvaket god morgon medan jag hyschat och sagt att nej, nej, det är inte morgon ännu, lägg dig ner…
Med anledning av detta blev jag lite full i skratt igår kväll då lilla H vid sängdags säger:
– Mamma… väckel du mig imollon?
– Ska jag väcka dig?!?!
– Jaa… klockan åtta tänkel ja´…
Men eller hur…?!
♥
…ett slags behov av att röja, städa och göra fint lite här och där…
Så känner uppenbarligen lilla H också!
Efter lunch i solen på altanen utbrast hon entusiastiskt:
– Ja´ vet en loli´sak mamma! Vi städal lekstugan du o ja´!
Med hink o vatten o tlasa o så…
Så det gjorde vi!
Städade lekstugan med hink, vatten och trasa.
Hedvig är envis som en gammal get och hon kånkade ut allt utom spisen från lekstugan. Placerade hela ”högen” på gräsmattan och började tvätta, diska och doppa det mesta i hinken. Sedan torkade hon torrt och vi bar in allt i igen – då hjälptes vi åt.
Det blev så fint och medan vi ställde var sak på sin plats kom Hedvig på att hon gärna vill bjuda på barnkalas i lekstugan med tårta, grön tårta. Jag kände hur jag för ett ögonblick drabbades av tveksamhet: barnkalas i lekstugan… jag menar exakt hur många barn får plats i hennes lilla lekstuga?! För att lugna mig själv frågade jag vilka hon hade tänkt bjuda på sitt barnkalas med grön tårta.
– LenaMoaLars…
svarade hon med en självklarhet som gjorde att jag kände att jag nog borde förstått det.
LenaMoaLars kommer om knappt två veckor och en av dagarna skall de passa lilla H då jag jobbar – Hedvig har nedräkning till dess vill jag lova. Hon tittar på sín nya klocka på vänsterarmen och konstaterar att de nog kommer klockan ett…
Så vad göra?
Så klart får jag fixa en grön tårta så att hon kan bjuda LenaMoaLars på barnkalas med grön tårta i lekstugan…
♥
… om än att vi höll på att frysa ihjäl…
Dagen D – det var idag!
Dagen D då den efterlängtade fotbollscupen ägde rum i Kungsbacka.
Tre klubbar, SIF, Grunden Bois och Nybygget möttes med två lag vardera och vi har haft så kul!
Jag som trodde det skulle bli en utmaning att få lilla H att byta av så att alla skulle få spela – inga problem!
De som ville spela fick helt sonika spela!
En extra krydda åt dagen var att i ett av motståndarlagen spelar Hedvigs kompis My.
Ett kärt återseende och jag tror inte att det fanns ett uns av konkurrens dem emellan.
Utmaningen blev att hålla Hedvig ifrån planen då ett annat lag än hennes eget hade match.
Hade hon själv fått bestämma hade hon spelat oavbrutet från det att vi kom till dess att vi åkte hem.
En fotboll i sikte och lilla H är som en levande Duracell-kanin!
Första matchen inledde Hedvig med ett självmål men med en självsäker segergest som genererade stora applåder. Därefter hände något! Hela laget förstod plötsligt grejen med ”fel mål” och ”rätt mål”. Vi föräldrar drog en lättnadens suck och konstaterade att trägen vinner! Som vi har stött och blött detta med ”fel mål” och ”rätt mål” på träningarna. Alla är med på tanken men i handling… det funkar inte… mål som mål tycks spelarna tänka. Men så vände just det just idag! Hela laget gick in för att hejda bollen i sitt eget mål och istället vända både boll och blick mot motståndarnas mål. För Hedvigs del resulterade det i två snabba mål till, i ”rätt mål”.
Samtliga spelare i samtliga lag gjorde en bragdinsats idag och jag är djupt imponerad!
Då Hedvig spelat sin första match tyckte jag att det var dags att tanka energi genom en banan eller kanske en korv med bröd. Det tyckte inte Hedvig! Inte hade hon tid att äta heller, hon ville kolla på den match som spelades och hon ville allra helst smita över sargen och vara med – i vilket lag hade nog inte spelat någon roll.
Efter hennes match nummer två kom tröttheten smygande och jag lyckades lirka med henne för att köpa en korv med bröd. Lagom som korven var slut och brödet var kvar (jo, så äter hon korv lilla H; först korven och sedan, eventuellt, brödet) var det dags för hennes match nummer tre.
– JA! Nu äl det min tul igen mamma! Ja´ vill inte ha blödet, ät du!
Så kastade hon korvbrödet till mig (på mig) och sprang ut på plan för att ro hem segern i tredje matchen.
Hon måste uppbådat det sista av energi som fanns kvar i hennes lilla kropp för även nu sprang hon konstant efter bollen, sköt när tillfälle gavs, lade några mål och gav sig i kast med motspelare som var en halv meter högre än henne själv. Totalt orädd och totalt fokuserad!
Då Hedvigs tredje match var slut spelades en till som vi fick försöka hålla henne ifrån och sedan var det dags för prisutdelning. Den fick ske i omklädningsrummet då samtliga av oss som var där idag kände oss mer som isbitar än som levande varelser. Nu var Hedvig så trött, så trött. Tårarna var nära men nja, hon lyckades hålla dem borta och när hennes namn ropades upp och hon fick gå fram för att ta emot medalj då lyste ögonen av stolthet!
Och ja, jag fick naturligtvis en klump i halsen, en stor en…
Dagen har varit härlig!
Dagen har varit fylld av värme!
Alla har fått vara med på sina egna villkor och alla har fått medalj!
Alla anses som segrare idag och det är de så väl värda, våra fina barn…
♥
Emil och Hedvig busar innan match
Duracell-kaninen herself
My från lag Nybygget
Lilla H stretchar medan My väljer att titta på
Trött, så trött…
Stolt liten H med medalj som hon helst av allt vill visa ”LenaMoaLars”
… utvecklingssamtalet sedan skolstart…
Förra utvecklingssamtalet ägde rum vid 17-tiden och det gick inte alls!
Eller, själva samtalet mellan pedagoger och föräldrar fungerade men lilla H ville inte vara med…
Hon ville hem, hem, hem och hon var trött, trött, trött vilket hon klart och tydligt deklarerade mest hela samtalet.
Jag har en vag misstanke om att fröken U och fröken J hade detta i bakhuvudet då de denna gång föreslog ett samtal klockan 13 istället.
Gick det bättre?
Njae… alltså Hedvig gör verkligen ingenting som hon inte har lust med!
Jag har aldrig stött på maken till envis liten tjej men istället för att få ett nervsammanbrott försöker jag (verkligen försöker jag) att se envisheten som positiv. Envishet kan flytta berg, eller hur?!
Hedvig vaknade strax efter sex i morse, släntrade yrvaken upp och sade:
– Ida´äl de fledag mamma! Du hämtal mig klockan ett o vi skall plata med U o J o de ska belätta att ja´ äl dukti´ i skolan…
Men precis!
Så var det ju och visst gjorde de det!
Berättade hur duktig Hedvig är i skolan…
”Kruxet” var (som väntat) att lilla H inte alls hade lust att delta i samtalet – idag heller…
Hedvig ville hem, alternativt åka till torget och fika (vi myser ofta till det med en fika på café sådär på fredagseftermiddagarna) och hon svarade knappt på tilltal då fröken U och fröken J pratade med henne.
Samtidigt som jag känner igen den sidan – det är så mycket Hedvig att bara vägra – så känner jag inte igen den alls eftersom hon annars pratar så man emellanåt kan önska sig öronproppar!
Men nej, vad fröken U och fröken J än frågade så svarade Hedvig:
– Ja´ vill åka hem…
För att lyckas genomföra samtalet med lite konstruktivt innehåll hämtade fröken J klassens iPad.
Då glimtade till i lilla H:s ögon och hon roade sig med diverse spel, allt medan vi andra pratade om hur det faktiskt går i skolan, om läxor, om skolan, om rädslan för brandlarmet (som gått tre gånger de senaste veckorna), om de tidigare uppsatta målen och om nya mål.
Så snart samtalet var klart stängde Hedvig av iPad:en, lade tillbaka den på sin plats för att sedan glatt skutta ut i korridoren, allt medan hon pratade och babblade oavbrutet.
Hon talar minsann om vart skåpet ska stå mitt yngsta lilla hjärta, oavsett hon pratar eller väljer att vara tyst!
Vad vi gjorde sedan?
Vi åkte till torget och gick på café – så klart…
♥
… sin nya moppe…
Solen sken och lilla H hängde på genom att tvätta en av hennes cyklar.
Mycket imponerad av både Ludde och hans moppe sneglade hon åt deras håll mest hela tiden. Med tvättsvampen i högsta hugg säger hon efter en stund, mycket klarsynt:
– Mamma! Ja’ blil stol, DÅ ska ja’ ha en Spiderman-hoppe!!
