En dag i värmens tecken…

… om än att vi höll på att frysa ihjäl…

Dagen D – det var idag!
Dagen D då den efterlängtade fotbollscupen ägde rum i Kungsbacka.

Tre klubbar, SIF, Grunden Bois och Nybygget möttes med två lag vardera och vi har haft så kul!
Jag som trodde det skulle bli en utmaning att få lilla H att byta av så att alla skulle få spela – inga problem!
De som ville spela fick helt sonika spela!

En extra krydda åt dagen var att i ett av motståndarlagen spelar Hedvigs kompis My.
Ett kärt återseende och jag tror inte att det fanns ett uns av konkurrens dem emellan.

Utmaningen blev att hålla Hedvig ifrån planen då ett annat lag än hennes eget hade match.
Hade hon själv fått bestämma hade hon spelat oavbrutet från det att vi kom till dess att vi åkte hem.
En fotboll i sikte och lilla H är som en levande Duracell-kanin!

Första matchen inledde Hedvig med ett självmål men med en självsäker segergest som genererade stora applåder. Därefter hände något! Hela laget förstod plötsligt grejen med ”fel mål” och ”rätt mål”. Vi föräldrar drog en lättnadens suck och konstaterade att trägen vinner! Som vi har stött och blött detta med ”fel mål” och ”rätt mål” på träningarna. Alla är med på tanken men i handling… det funkar inte… mål som mål tycks spelarna tänka. Men så vände just det just idag! Hela laget gick in för att hejda bollen i sitt eget mål och istället vända både boll och blick mot motståndarnas mål. För Hedvigs del resulterade det i två snabba mål till, i ”rätt mål”.

Samtliga spelare i samtliga lag gjorde en bragdinsats idag och jag är djupt imponerad!

Då Hedvig spelat sin första match tyckte jag att det var dags att tanka energi genom en banan eller kanske en korv med bröd. Det tyckte inte Hedvig! Inte hade hon tid att äta heller, hon ville kolla på den match som spelades och hon ville allra helst smita över sargen och vara med – i vilket lag hade nog inte spelat någon roll.

Efter hennes match nummer två kom tröttheten smygande och jag lyckades lirka med henne för att köpa en korv med bröd. Lagom som korven var slut och brödet var kvar (jo, så äter hon korv lilla H; först korven och sedan, eventuellt, brödet) var det dags för hennes match nummer tre.

– JA! Nu äl det min tul igen mamma! Ja´ vill inte ha blödet, ät du!

Så kastade hon korvbrödet till mig (på mig) och sprang ut på plan för att ro hem segern i tredje matchen.
Hon måste uppbådat det sista av energi som fanns kvar i hennes lilla kropp för även nu sprang hon konstant efter bollen, sköt när tillfälle gavs, lade några mål och gav sig i kast med motspelare som var en halv meter högre än henne själv. Totalt orädd och totalt fokuserad!

Då Hedvigs tredje match var slut spelades en till som vi fick försöka hålla henne ifrån och sedan var det dags för prisutdelning. Den fick ske i omklädningsrummet då samtliga av oss som var där idag kände oss mer som isbitar än som levande varelser.  Nu var Hedvig så trött, så trött. Tårarna var nära men nja, hon lyckades hålla dem borta och när hennes namn ropades upp och hon fick gå fram för att ta emot medalj då lyste ögonen av stolthet!
Och ja, jag fick naturligtvis en klump i halsen, en stor en…

Dagen har varit härlig!

Dagen har varit fylld av värme!

Alla har fått vara med på sina egna villkor och alla har fått medalj!

Alla anses som segrare idag och det är de så väl värda, våra fina barn…

    
Emil och Hedvig busar innan match

Duracell-kaninen herself

My från lag Nybygget

Lilla H stretchar medan My väljer att titta på

Trött, så trött…

Stolt liten H med medalj som hon helst av allt vill visa ”LenaMoaLars”