Liten H...
okt 4 2012
Jag tänker att…
”
 
 
… alla barn skulle ha en egen simlärare…
 
 
Jag tänker att speciellt alla barn som är i behov av lite extra stöd definitivt skulle erbjudas möjligheten att få delta i en simskola med en alldeles egen simlärare.
 
Vidare tänker jag att varje kommun borde erbjuda alla dessa barn denna form av simskola.
 
Jag är så glad att jag ”fick nys” om denna fantastiska simskola och jag är så glad för alla framsteg Hedvig gör med hjälp av dessa fantastiska simlärare. Det är ”groda-glasstrut-glasspinne” blandat med crawl, ryggsim, hopp från kanten och lek – allt i en salig blandning och med resultat!
 
Hedvig fullkomligt älskar det och jag fullkomligt älskar att se på henne där hon kämpar på i bassängen…
 
 
 
♥
LitenH 0 Kommentarer
okt 1 2012
Det är ju nu jag borde…
 
 
 
… ta ett bad, läsa min fantastiska bok (hur många timmar jag vill), ha fjärrkontrollen som min egen… 
 
 
Läsa lite till, lägga mig tidigt om jag vill, lägga mig sent om jag vill.
Kort sagt så är det ikväll jag ska toknjuta av egentid, av att vara ensam.
 
Istället sitter jag här på ett hotellrum i Jönköping och bara längtar hem!
Det är snudd på första gången jag är ifrån familjen på grund av jobb och jag känner mig kluven.
Det är kul för jag har haft en bra dag och jag ser fram emot dagen i morgon.
 
Men ändå längtar jag hem!
Jag längtar efter barn och man.
Jag längtar efter läxläsning, nattning och kalas hos älskad systerson.
 
Så istället för att toknjuta av all plötslig egentid med allt vad det innebär sitter jag här ensam och undrar vad min familj gör, hur de har det just nu, vad de pratar om etc etc.
 
Jag inser att allt jag vill göra under extremt efterlängtad egentid, det vill jag göra hemma med familjen nära, nära…
 
 
 
♥
 
LitenH 0 Kommentarer
sep 30 2012
I morse fick jag…
 
 
 
 
… ett av de där samtalen man inte vill ha…
 
 
Det var min mamma som ringde och jag hörde direkt att något var fel, jag förstod vad som var fel innan mamma hade hunnit säga. Min lilla mormor, min älskade lilla mormor, somnade in i morse, nästan 97 år gammal och med en lång väntan och längtan hos henne själv över att just få somna in…
 
Men i alla fall… hon har ju funnits jämt…
Min mammas mamma, min mormor och mina barns gammelmormor….
 
Då Hedvig föddes var min mormor nästan 90 år och jag minns att jag, första gången hon träffade lilla H, var lite orolig för att hon skulle misstycka kring den extra lilla kromosomen, att hon kanske skulle säga något om ”den” som skulle göra mig ledsen. Inte för att hon var ”sådan”, inte alls, utan för att hon tillhör en generation där olikheter inte funnits med i samhället. Den mycket äldre generationen är inte helt vana vid människor med funktionsnedsättningar av olika slag för ”de” människorna ”sattes på institution” då, när min mormor var ung…
 
Då de två möttes för första gången, lilla H och gammelmormor, minns jag att jag efter mindre än en minut blev lugn inombords. Mormor tog lilla H under sina vingars beskydd omedelbart och har aldrig annat än beundrat och älskat henne så som vi gör. Alla foton jag skickat henne på Hedvig genom åren har hon haft i en hög på sitt bord och hon har bläddrat igenom dem om och om igen. 
 
Efter att ha fått det ledsamma beskedet av min mamma idag satt Ebba och jag tillsammans på golvet i hennes rum och grät och kramades. Hedvig undrade lite vad vi höll på med och jag förklarade, kort och koncist. Hon funderade lite lilla hjärtat och sedan sade hon:
 
 
– Åh, stackarschh… vänta lite, ja´ äl stlax tillbaka, måste hämta pappel o tolka tålalna på Ebbas schind…
 
 
Det gjorde hon, hämtade papper och torkade tårarna på Ebbas kind och hon kramade Ebba länge, länge.
För en liten stund sedan sade hon:
 
 
– Mamma, nu mål gammelmolmol bla igen!
 
 
Nja… jag försökte förklara att gammelmormor faktiskt är borta nu och att vi aldrig kommer ses igen.
 
 
– Ja´ vet de mamma! Ja´ sa att gammelmolmol mål bla igen nu…
 
 
Då trillade polletten ner hos mig och jag kunde bara hålla med för jag hoppas så innerligt att min lilla mormor mår bra igen nu…
 
 
♥
 
 
Fotot ovan är när mormor/gammelmormor tokmyser med lilla H som då är knappt ett år…
 
LitenH 0 Kommentarer
sep 29 2012
Har man redan på lördagen…

…pysslat och gjort kalasfint till kusin David som fyller 17 år på måndag…

Ja, då är det bra länge att vänta tills man får ge bort sin present! Hedvig vet mycket väl att Davids kalas är på måndag, hon vet mycket väl att det bara är lördag idag och hon vet mycket väl att det är hela två dagar kvar tills kalaset äger rum. Ändå kändes det plötsligt som otroligt lång väntan! När hon nu präntat, målat, klistrat, knutit och krullat snören ja, då vill hon ju så klart ge bort allt det fina redan nu.

Att två ynka dagar plötsligt kan te sig såååå långa….

LitenH 0 Kommentarer
sep 29 2012
Jag glömde ju helt att berätta…

… att efter att lilla H skrivit så fint på min lista sprack jag nästan av glädje och stolthet då vi kom till Ica. Inne i butiken träffade vi på en reklamskylt för varumärket Felix. Hedvig stannar upp med sin lilla kundvagn och läser:

– Hej, jag heter Felix

Behöver jag ens beskriva känslan som fyllde mig…?

LitenH 0 Kommentarer
sep 28 2012
Det är en rikedom…
 
 
… att glädjas åt det lilla…
 
 
Vanligtvis brukar det vara lilla H som står för den kompetensen här hemma, men genom hela hennes existens har vi andra lärt oss av henne.
 
För mig är lycka just nu att lilla H gick fram till min ”Handla-lista” som låg på köksbordet och själv skriver
 
 
”Mölk”
 
 
Mölk… smaka på det ordet…
Lite fel kanske, men ändå så rätt.
Det är nämligen så Hedvig säger ordet mjölk och då blir det ju rätt!
 
Jag tror minsann att ”Handla-listan” ska få skrivas av lilla H fortsättningsvis, åtminstone delvis.
 
Jag är så glad att hon självmant, med så fina bokstäver, skrev upp vad vi skulle handla!
Hade jag bett henne hade hon totalvägrat…
 
 
♥
 
 
 
 
Som bonus gjorde Hedvig även ett försök att skriva papper eftersom jag sagt att vi behövde köpa hushållspapper. Det blev ”paäl” och så säger hon inte papper, hon säger ”pappel” men ja, kanske blev det för många bokstäver? Jag vet inte och det spelar heller ingen roll, hon försökte och det räcker för att göra mig lycklig…
 
 
♥
 
LitenH 0 Kommentarer
sep 25 2012
– Vad har du fått för…

… lunch idag Hedvig?…

– Ähum… Köttlumpa, sås, kokt kopatis å sås…

– Köttrumpa???

– Ja… köttlumpa…

Jag får erkänna att jag blev snopen! Ebba och jag tittade lite frågande på varandra, jag skyndade mig till telefonen och appen för skolmat och där stod…

Skinkstek, kokt potatis, ärtor och sås

Ebba och jag brast ut i gapskratt och jag berättade för lilla H att det heter skinkstek och inte köttrumpa. Hon tittade på mig, sade ”schinkstek” samtidigt som hon tecknade ”kött” och ”rumpa”.

Ebba och jag gissar att någon fröken tecknat just ”kött” och ”rumpa” samtidigt som denne någon sagt ”skinkstek”. Det lilla H sedan säkert kom ihåg var tecknen och jag tänker igen på hur otroligt viktiga de är för henne trots ett gott talat språk!

Köttrumpa… fniss…

LitenH 0 Kommentarer
sep 25 2012
Morgonlycka…

… har vi haft här i huset…

I alla fall har jag känt morgonlycka!

Vanligtvis åker jag tidigt till jobbet och Hedvigs pappa är hemma tills taxin kommer och hämtar lilla H. Idag gjorde vi annorlunda och jag var hemma under morgonen och jag inser hur mycket jag faktiskt saknar frukost tillsammans med barnen, småprat etc.

Lilla H är ett – oftast – mycket trevligt morgonsällskap. Glad och förväntansfull inför dagen som är i antågande.

Vid frukosten frågade hon mig om vi kunde titta på bebisarna i tidningen. Hedvig fullkomligt älskar bebisar och det var sidan med nyfödda hon menade. Även grattisannonser för ett- och tvååringar kan passera som ”bebis” i hennes ögon.

Nåväl, jag bläddrade fram till familjesidan med alla bebisar och födelsedagsbarn. Idag fanns endast två bebisar – vilket i och för sig inte är så bara – och Hedvig dök med näsan ner i tidningen på studs. Efter att med mjuk bebisröst kommenterat hur söta de var överraskar Hedvig mig med att berätta att en bebis heter Hugo och den andra heter William!

Jag kastade mig över tidningen och läser jag också och jo, visst heter dagens bebisar i G-P Hugo och William!

Hedvig fortsätter med födelsedagsbarnen som heter Emil, Linus, Joel, Oskar, Erik, Liam…

Stum tittade jag på min yngsta dotter och kände hur jag fullkomligt svämmade över av stolthet! Hon kan ju! Hon kan verkligen få ihop bokstäver till ord! Inte långa, men i alla fall!

Jag bad Hedvig fortsätta med namnen i dödsannonserna på samma sida, nu sade jag naturligtvis inte att det var just dödsannonser utan frågade bara om hon kunde läsa de namnen också.

Gissa om hon kunde…?
Gissa om jag är mallig…?

Morgonlycka…

LitenH 0 Kommentarer
sep 23 2012
Det är ingen latmask…
,  
 
 
 
… vi har inte…
 
 
Det har hon aldrig varit och jag är väldigt mån om att försöka behålla hennes rörelseglädje.
Jag tycker själv om att röra mig och blir tokig på mig själv då jag inte hinner med att träna eller, ve och fasa, inte orkar träna! För sådana dagar har man ju, i alla fall jag…
 
Jag fasar för att Hedvig kan komma att hamna i tänket att det är jobbigt att träna, att promenera, att spela fotboll etc för för utom att det är bra för hälsan så är det otroligt viktigt för själva livsglädjen anser jag. Jag vet att det finns många som inte håller rmed mig, min man t ex; han känner absolut livsglädje utan att träna i onödan 😉 och då får han ju ha det så. Men för lilla H kan jag också känna att jag så gärna vill att hon behåller rörelseglädjen så att hon har ytterligare ett socialt sammanhang att ingå i då hon växer upp och då hon är vuxen. Att röra på sig är roligt och gör man det tillsammans blir det dubbelt så härligt.
 
Idag gick vi ut för att leka och lilla H kom på att hon gärna ville gå till skogen.
Vi gick in igen och tog på oss gummistövlar och begav oss till skogen som vi har alldeles intill oss.
 
Vi gick och vi gick och vi gick!
 
Vi gick på stigar vi aldrig tidigare gått på och det var snårigt, blött, halt och bitvis ganska envis terräng, men Hedvig hon bara knatade på och blev mer och mer lycklig ju lerigare hon blev.
 
Till slut kom vi fram till havet och kunde där traska ut på mer lättillgänglig mark för att styra kosan hemåt.
 
En liten stund satt Hedvig på sin pappas axlar, en liten stund bar jag henne, i övrigt knatade hon på kilometer efter kilometer. Jag uppskattar vår långpromenad till kanske 3-4 km och inte ett pip kom ifrån Hedvig om att hon var trött.
 
Det kanske allra bästa med promenaden var konstaterandet hon gjorde, lilla H:
 
 
– Va´ tlevli´t vi hal det på plomenaden…
 
 
♥
 
LitenH 0 Kommentarer