… vi har haft…

Klockan åtta i morse packade vi in oss i bilen. Bästa grannflickorna Elin och Anna, deras mamma, lilla H och jag. Sedan styrde vi kosan mot Skara Sommarland – 14 grader och spridda skurar till trots.

Premiär för både Hedvig och mig. Jo, det är sant! Jag har aldrig varit på Skara Sommarland fast jag tycker folk verkar åka dit i parti och minut. Eller i alla fall en gång per sommar.

Vi har varit ”stelfrusna” som Hedvig säger, mest hela dagen, vi har hackat tänder och ”värmt” oss  under våta handdukar, men oj så roligt vi har haft! Som Hedvig har längtat efter denna dagen! Redan halv sju imorse släntrade hon upp och innan hon ens sagt god morgon utbrast hon:

Jag undrar lite vem som är mest trött av tjejerna efter dagen?

Elin som jagat Hedvig hela dagen och som bytte om och åkte till stallet när vi kom hem…

Anna som också jagat Hedvig hela dagen och som bytte bilen mot buss för att åka tillbaka lika långt för fotbollscup hela helgen…

Hedvig som kört med Elin och Anna hela dagen och som svidade om till prinsessklänning och susade iväg på sitt livs första disco då vi kom hem…

… dagen lång…

 

Det gör på något vis inte så mycket att det idag bara var ynka 14 grader, att det var mer moln än sol och att jag har frusit från det att jag klev upp ur sängen klockan sju i morse. Det hör nästan till på en skolavslutningsdag!

Den speciella känslan infinner sig ändå. Det gör den alltid.

Den där känslan som liksom finns i hela kroppen och som gör att jag går omkring och småler hela dagen. Den där känslan som tar tag i hela kroppen när jag hör Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer. Klumpen i halsen och de där envisa tårarna som liksom bränner bakom ögonlocken för att jag blir så himmelens rörd av alltihop.

Rörd blev jag av Hedvigs solskensleende då hon fick blommor kring halsen.

Rörd blev jag då jag kramade om Hedvigs fina, fantastiska fröken U som i höst ersätts av annan fröken.

Rörd blev jag när finaste Ludde för sista gången gick ut ur entrén på sin skola. Stora, stiliga Ludde som avslutar en epok i grundskolan och i höst tar ett kliv in i gymnasievärlden.

Rörd blev jag när finaste Ebba med lika fina kompis Emilia hänger blommor & blader kring halsen på lillebror. När de kramar honom och önskar honom lycka till. När de retar honom för att han har tre år kvar till studenten medan de bara har ett.

Jag har nog varit rörd mest hela dagen tror jag.

Rörd, lycklig och stolt…

 

 

   

 

 

De båda stora barnen är nu ”utportionerade” på olika fester. Storasyster skall till stora staden och tänker ta morgonbussen (!!!) hem. Lillebror är på fest i närheten och jag hoppas att de inte tänker sig iväg på vidare äventyr. Jag hoppas att de är rädda om sig och att de får en galet rolig kväll båda två.

Lilla H och jag har landat i soffan med en stor skål popcorn bredvid oss. Vi längtar efter pappan som är på skolavslutning för Gustav så här på kvällskvisten.

 

♥

 

 

 

 

… som nyss låg i vaggan men nu går ut nian…

 

En liten Ludde som nu är klädd i sitt livs första kostym och ikväll befinner sig på avslutningsfest på okänd ort…

En liten Ludde som klarat alla sina nio skolår med bravur…

En liten Ludde som längtar efter sommarlov, gymnasium, ny klass och nya kompisar…

En liten Ludde vars önskade Västerbottenpajer till morgondagens lunch nu står i ugnen…

 

… om man får en klump i halsen av en lite sned och vind stövelknekt…

 

Inte vilken stövelknekt som helst, men en som någon liten kämpat med i flera veckor.

En stövelknekt som är ”en så´n glej man spalkal av sej skolna med…”.

Det var så lilla H för flera veckor sedan försökte förklara för oss vad det var hon tillverkade i träslöjden.

Vi förstod till slut vad det var hon försökte finna ord för, och när vi frågade om det kanske var en stövelknekt sken hon som en sol med hela det lilla fräkniga ansiktet medan hon sade:

 

 

Nu har vi jordens finaste stövelknekt här hemma, och den är minsann ”målad med olja” också…

 

 

… ligga platt ner i solen…

Och bara titta på när pappan och lilla H tvättar min bil! 

 

 

 

… då jag blir varm i hjärtat…

 

De stunderna är ganska många, ibland förutsägbara och ibland helt otippade.

Igår var otippat.

 

Jag har en mycket nära och speciell vän. En vän som faktiskt väntade på mig innan jag föddes.

Vi har följts åt sedan dess. Ibland umgåtts intensivt, ibland har det gått månader utan att vi setts. Ändå är det härligt och otvunget då vi ses. Vi behöver aldrig ”börja om” även om det var länge sedan sist.

Hon heter Nettan. Vi är som systrar.

 

I januari 1995 fick Nettan sitt första barn, en liten Adam.

I februari 1995 fick jag mitt första barn, en liten Ebba.

Då umgicks vi ofta, ofta.

 

När Adam och Ebba var ett år skulle Nettan avsluta sina studier medan jag var hemma.

Tre dagar i veckan var Adam hos Ebba och mig. Mysigt, roligt, fixigt och trixigt med två små envisa ettåringar.

Pussar, kramar, matning, blöjbyten, sovstunder, konkurrens och lek – det var våra dagar fyllda av då. En ynnest att få vara så nära även någon annans barn.

 

Adam och Ebba har sedan följts åt i skolan.

Aldrig gått i samma klass, och egentligen aldrig umgåtts med samma kompisar.

Sedan de blivit äldre har de setts på samma fester, men ändå har de inte umgåtts i samma gäng.

 

I helgen har Ebba, tillsammans med tusentals andra, varit på Summerburst.

På Summerburst är det 18-årsgräns och Ebba har längtat ett helt år.

Tvådagarsbiljetten har hängt på anslagstavlan sedan i julas.

I fredags och i lördags var det dags!

 

Så igår kväll, helt otippat, uppstod en sådan stund.

En stund där jag blev rörd, glad, lycklig, stolt – allt på en gång…

 

Jag fick ett mms av Ebba.

Ett foto av henne och Adam.

 

De hade sammanstrålat på Summer Burst, hade ”Aaaaskul” som de uttryckte sig, och var lyckliga.

Det liksom snörpte till i hela halsen på mig, så stora, så fina, så lyckliga; 18 år och hela livet framför sig.

 

Hur blev de så här stora?

Nyss snodde de leksaker ifrån varandra och tävlade i det mesta.

Nu i vimlet på Summerburst…

 

Jag satt i båten när bilden kom, log som ett fån och kände mig lycklig med dem.

Då kom nästa sms:

 

 

 

 

… humör hon har, den lilla…

 

Arg och sur som ett bi, nationaldagen till ära.

Det började redan till frukost då jag kände mig patriotisk och därför tog fram flaggan och ställde på bordet. Hedvig frågade om jag flaggade för henne och jag svarade nej. Sedan försökte jag så pedagogiskt jag kunde förklara att det idag är Sveriges nationaldag, Sveriges dag liksom. Lilla H bröt ihop och tyckte vi skulle flagga för henne. Jag kände mest frustration över att det sämsta humöret dök så här på en ledig dag…

 

Vi cyklade sedan med Ebba då hon skulle jobba. När vi cyklar är Hedvig glad och jag funderar på hur det skulle vara att cykla hela dagarna?

 

Vid lunchen kom nästa bryt!

Pappan och jag sade stopp efter en (rejäl) portion köttbullar och potatismos. Akta dig vilken smäll jag fick, med följd att Hedvigs iPad lades åt sidan. Då kom nästa bryt…

Pappan och jag gav oss inte utan inväntade ursäkten och önskan om att bli vänner – det tog tid…

 

Hedvig och jag blev sedan hämtade av finaste Ingela för att åka en sväng till Vävra Keramik. Det hörs kanske på namnet att det är oerhört riskabelt att ta in ilsken liten H i sådan butik? Hade jag inte uppbådat sådan förjordad styrka hade lilla H rivit det mesta i sin väg och jag hade blivit ruinerad. Sådär lyckat besök…

 

Väl hemma igen landade Ingela och jag i solen, medan Hedvig blev sur (igen) och sade att hon minsann tyckte Ingela skulle åka hem.

Då fick jag ett bryt!

 

Men, plötsligt händer det!

Bästa grannflickorna ever, Elin och Anna, kommer över och frågar om Hedvig vill ha vattenkrig!

Om hon vill?!?!

 

På något vis bjöd dock Hedvig in sig själv på mat hos dem först. Osäker på hur det gick till men glad och mallig var hon, lilla H, när hon kom tillbaka mätt och belåten.

Sedan var det vattenkrig på liv och död här i trädgården vill jag lova. Elin och Annas snälla mamma laddade hinken och vapnen med varmt vatten och jag undrar (ännu) om jag hade varit så snäll?! Jag tror inte det! Det är för mycket tävlingsmänniska i mig – tyvärr!

Barn eller inte liksom…

 

Plötsligt blir vattenkriget så mycket roligare då pappan dyker upp! Egentligen helt oförberedd men då han blir dränkt av vatten från alla olika vapen så får hin håle fäste i honom och han skjuter vildare än någon av de tre tjejerna.

Skratten bubblade, jag satte mig på behörigt avstånd och hällde upp ett glas vitt vin istället. 

 

 

… bort …

 

Hon är hemma nu.

Glad, lycklig, mallig, fylld av energi och med en aldrig sinande ström av berättelser som bara bubblar ur hennes söta lilla mun!