… barnen och jag…
Vi var där tillsammans med högt älskad moster Lena och två finfina kusiner. Med en kanintokig liten H och väldigt åksugna tonåringar fick vi dela på oss en stund för att sedan sammanstråla en stund, för att sedan dela på oss igen. Så fortsatte vår dag. Det funkade bra. En glass här tillsammans, några snurr på chokladhjulet där tillsammans etc.
Lilla H är inte särskilt karuselltokig. Hon är tokig i så mycket annat så hon har kanske inte riktigt tid med karuseller tänker jag. Och det gör ju ingenting.
I år fanns det lite nya karuseller dock, och nyfikenheten skymtade hos Hedvig. I år finns även ett fantastiskt kaninland som slog resten av Liseberg med råge om du frågar lill-Stina i familjen. Oj, himmel och Herre Gud som hon rusade omkring här och där och upp och ner och hit och dit. Jag tyckte det var en pärs! Inte kaninlandet som sådant, det var verkligen helt fantastiskt. Men lilla H i kaninlandet var en pärs som heter duga. Jag for efter bäst jag kunde. Jo då, upp och ner och hit och dit for även jag. Vid rutschkanor i form av stålrör gick min gräns. Himmel, tänk om jag skulle fastna?! Då fick jag raskt vända och försöka hitta någon trappa att rusa nerför. Samtidigt fick jag försöka att inte meja ner alltför många små barn som också rusade upp och ner och hit och dit. Moster stod utanför och höll koll på alla utgångar där lilla H kunde tänkas komma utrusande ur. Men vi gick bet, både moster och jag. Det fanns för många utgångar att ha koll på. Hur som helst så försvann inte lilla H den här gången heller. Puh!
Sagoslottet är en hit varje år. Det fascinerar mig att Hedvig och nästan alla andra små barn tycker att det är så fantastiskt. Det ser likadant ut nu som när jag var pytteliten, och där återgers sagor som barn idag knappt känner till. Visst vet Hedvig vem både Askungen och Törnrosa är men jag kan inte påstå att jag läst sagorna för henne. Hon tycker att de är lite läskiga och det kan jag förstå. Det måste vara något magisk att bara lugnt och stilla sätta sig i en vacker guldkantad svajjig vagn och liksom glida in i sagornas förtrollade värld. Jag känner mig själv lite andaktsfull varje gång jag åker Sagoslottet och kommer på mig själv med att viska där inne, istället för att prata.
En annan sak som är fantastiskt med Liseberg är att barn, och vuxna med för den delen, som är i behov av ledsagare inte behöver stå i kö. Dessutom får dessa människor åka varje attraktion två gånger i rad utan att behöva kliva av. För vår del gör det hela vårt besök till något bra. Hedvig fixar inte köer. Inte alls för att vara ärlig. Med den här hjälpen från Liseberg kan Hedvig och många med henne, njuta av sitt besök och ha precis så roligt som alla andra barn. Utan tårar – det är guld värt för oss men naturligtvis framför allt för lilla H själv.
Gårdagens höjdpunkt var defintivt det enorma discot som drog igång i Kaninlandet. Tänk er en ansenlig mängd kaniner samt några andra riktigt duktiga dansare som på de gröna kullarna drar igång Sean Banan på hög – men lagom hög – volym! Wow, hann jag tänka innan jag, likt en gasell, fick rusa efter lilla H genom hela folkhopen och rakt upp på kullarna. Eller ja, jag hann hejda mig vid kanten av kullarna.
Den där lilla loppan vi har, hon rusade däremot rakt upp till en av kaninerna och började dansa för det vilda. Strax efter Sean Banan drog Gagnam Style igång. Kaninen, som för övrigt var en riktig hejare på att dansa just Gagnam Style, tog Hedvig till sig och visade precis alla moves till låten. Åh, så lycklig hon var! När kaninen dessutom började teckna till henne trodde jag nästan att hon skulle gå upp i rök av lycka! Där står hon, fina lilla H, och kan kommunicera med en Lisebergskanin som egentligen inte säger ett ord och som de flesta andra uppfattar som tyst. Hedvig uppfattar honom inte som tyst. Han tecknar till henne att hon är bra, att hon har fina glasögon och att han tycker att hon är fin. Jag är ju så fånig och känslig och säkert alldeles löjlig så jag stod där och blev alldeles tårögd av lycka samtidigt som jag sken ikapp med solen…
♥
Liseberg äger tänker jag, fast vi inte vann någon mjölkchoklad som Hedvig så gärna ville…
