Tänk om det är så…
… att Pucko nu blivit mitt första namn…
Tänk om det är så att jag nu, efter att i flera år ha blivit kallad Pucko, nu liksom lyssnar till ”namnet”…?
Jag vet inte riktigt hur det gick till men igår hörde jag plötsligt mig själv svara när lilla toksöta monstret kallade mig Pucko. Hujedamej!
Det lilla toksöta monstret lekte på gräsmattan utanför köksfönstret. Jag är inte så förtjust i att hon är där ensam. Det är toknära vägen, inget staket, och infallen kommer hastigt, plötsligt och vansinnigt fort hos den kvicka lilla dottern jag har. Jag vet att det är helt lönlöst att be henne komma in, egentligen. Jag vet också att man kan lyckas, om man väljer sina ord. Så jag gick ut på altanen och sade:
– Skulle du ha lust att hjälpa mig med maten Hedvig?
– Japp! Det göl ja´ gärna Pucko…
Det är då händer! Det är då jag hör mig själv svara:
– Men vad bra! Vad glad jag blir att du vill hjälpa mig…
Först halvvägs in i köket insåg jag att jag just lyssnat till ”namnet” Pucko…
♥
Jag vet ju också att det inte, defintivt inte, är chokladdrycken Pucko lilla hjärtat syftar på…