Jag får ont i hela kroppen…
… säger Eva Nordin Olsson…
Hon är ordförande i Autism- och aspergerförbundet. Hon är läkare med specialisering på autism och utvecklingsstörning hos vuxna. Hon är också, och framförallt, mamma till en vuxen dotter med autism.
Att vakna och läsa artikeln i Aftonbladet idag, var som att vakna av ett knytnävsslag. Än en gång levereras ett kvitto till mig på att alla människor inte är accepterade i samhället. Ett kvitto på att min yngsta ljuvliga lilla dotter inte är välkommen. Det låter så fint i gemene mans mun; så klart att alla är lika mycket värda. Verkligheten är en annan. Alla är lika mycket värda i de flestas ögon, så länge olikheten inte kommer för nära. Då låter det plötsligt annorlunda. Jag är så innerligt less på, och ledsen också för den delen, den fasad många människor uppvisar. På att människor säger vad de förväntas säga. För att sedan göra en kovändning då verkligheten kommer för nära.
Det är då jag tvivlar på att någonsin kommer att bli annorulunda. Det är då jag känner ångest och vånda inför mitt yngsta lilla hjärtas vuxenliv. Det är en kall, hård och många gånger cynisk värld hon tvingas möta. Och vi med henne. Vi reser oss. Vi fixar detta. Det gör ont och vi går sönder lite för varje gång. Men vi står upp för lilla H. Men hur blir det med henne? Hur skall hon kunna hantera att människor i hennes omgivning faktiskt inte vill ha henne. Jo, om du frågar, men inte när det verkligen gäller.
För några år sedan skulle ett gruppboende byggas i villaområdet intill vårt. De hänger liksom ihop, de två villaområdena så det skulle endast vara ett stenkast ifrån oss. Vi bor fint, nära havet, nära kommunikationer. Vi bor på ett ställe där många vill bo. I vår familj tyckte vi att idén med ett gruppboende i en sådan härlig miljö skulle vara fantastiskt. Tänk att kunna gå till havet och bada när du vill, att kunna gå till bussen för att åka åt endera hållet. Särskilt bra, tänkte vi, för de som har en funktionsnedsättning av något slag och kanske på grund av det har lite svårt att ta sig hit och dit och överallt som man faktiskt kanske vill – även om man har en funktionsnedsättning. Jo, för människor med en funktionsnedsättning vill samma saker som du och jag, de vill också ha en god livskvalité. Skillnaden är att de kan behöva hjälp att skapa den goda livskvalitéen som du och jag kan ordna själva.
Protesterna kring gruppboendet i vårt område var många. De var skrämmande lika de argument som du kan läsa i protestbreven i artikeln. Hos oss skapade det en stor klump i magen. Hur ser människor i vårt område på vår dotter? Fast det är så märkligt, för henne tycker alla om. Det är precis som att om man ger sig tid att lära känna, tid att njuta av olikheter så blir olika okej. Eller också är det där som överallt annars; olika är okej bara olika inte kommer för nära…?
Hur kan autism, Downs syndrom eller någon annan funktionsnedsättning sänka villapriserna i ett område? De är inte mördare. Inte ens farliga faktiskt. Inte hälften så farliga som du och jag kan vara i en utsatt situation.
Hur kan ett gruppboende skapa osäkerhet hos villaområdets övriga barn? Det är inte människorna som bor på gruppboendet som skapar osäkerheten tänker jag, det är barnens föräldrar som planterar osäkerheten i sina barn.
Precis som Eva Nordin Olsson får jag ont i hela kroppen av människors inställning…
♥
Gruppboendet står sedan några år färdigt i villaområdet intill vårt och njuter av att se hur fint de bor. Nära havet…
Hej Jessica! Nu har jag mailat dig igen. Det blev lite "hackigt" för jag försökte bara kopiera mitt gamla mail som jag trodde du fått och klistrade in det i ett nytt. Om du inte har fått något nu heller så hojta till!
Kram //Linda.
Tack! Jag har svarat dig.
Kram
Hej igen! Ville bara undra om du sett mitt svar på mailen? Om inte kan jag skicka igen. //Linda
Jag blir så glad av att du uppmärksammar detta. Jag hoppas att så många som möjligt läser och begrundar det du skriver. I min ilska och brist på kanaler att kommunicera via tar jag mig frihet att skriva ett svar på artikeln här:
"Till er som är boende i villaområdet i Glasberga i Södertälje och är oroliga för risken att träffa på personer med Downs syndrom och autism där ni bor.
Ni är oroliga för säkerheten för era barn och undrar "Hur skulle dessa psykiskt nedsatta personer reagera om de träffade oss okända människor på gatan?". Jag har i egenskap av mor till en liten tjej som har Downs syndrom erfarenhet av att umgås med personer med Downs syndrom. Jag kan därför ge er ett svar på hur det skulle kunna vara att möta en person med Downs. Om ni till exempel vänligt sade "hej" så skulle det kunna vara så att ni får ett vänligt hej tillbaka. Och gällande era fördomar om att personer med Downs syndrom skulle skrämma era barn kan jag berätta att inte ett enda barn som min dotter har mött har blivit rädd för henne. Välkommen att träffa oss så får ni se att er rädsla är fullkomligt obefogad.
Mitt förslag till er är att istället välkomna detta boende till ert område. Det skulle kunna vara så att ni får grannar som kan ge er insikter om vad som faktiskt är viktigt här i livet. Om hur mångfald är något otroligt viktigt för oss och hur det kan berika. Som kan lära er att om man bara vågar möta det som är annorlunda så kan man få helt nya dimensioner av kärlek tillbaka.
Jag ber er att tänka efter. Tänk på vad ni går miste om. Om ni ändå väljer att hålla fast vid era uråldriga fördomar så är det er förlust."
Fantastiskt bra skrivet! Skicka texten till kvinnan på Aftonbladet som skrivit artikeln. Hon vidarebefordrar den säkert. Heja dig! Kram