… några dagar…

Lilla H och jag.

 

Pappan är på vift.

Tonåringar kommer och går.

Man vet aldrig riktigt när och om och hur många de är. I skrivande stund är de två. Två fina grabbar som fikar och gapskrattar åt någon film jag inte har en aning om vilken det är.

Precis som ska och bör vara med dessa ljuvliga, långa, gängliga små hjärtan som kallas tonåringar tänker jag.

 

När pappan är på vift får lilla H somna i vår säng. Hon har väntat i flera dagar.

Och varje dag undreat varför pappan inte rest ännu. Det är tur att pappan känner henne utan och innan. Vet att hon är ärlig. Men också att hon är alla känslor på samma gång. Samtidigt som hon vill att han ska resa iväg så att hon får vara ensam med mamman, längtar hon ju också väldigt, väldigt mycket efter att pappan ska komma hem igen.  Det är tur han vet det. 

 

En fredag då mamman arbetar hemma. Då kan man sova lite längre.

Och tända en brasa till frukost. Och en till eftermiddagsfikat också.

Prata om allt mysigt som ska ske ikväll. Som en AW hos goda grannar.

Och sedan utlovad bio i Hedvigs rum.

 

Ni vet, bio med popcorn och allt.

Och godis. Några bitar choklad av en stor chokladkaka lilla H fått av farmor.

Marabou. Något annat går inte. Inte alls.

I Hedvigs rum, i Hedvigs säng, ska vi alltså mumsa popcorn och choklad.

Helt crazy att äta allt detta i sängen om man frågar mamman. Som ogillar kladd.

Men, hon har lovat och nu laddar vi båda två.

 

Filmen?

Nils Karlsson Pyssling.

Igen. Typ.

 

Mamman försökte ändra, försökte hitta en annan film.

Bara för att hon nu kan varenda replik i filmen. Exakt varenda.

 

 

 

 

Punkt slut.

 

 

♥

 

… som varit väldigt mycket just måndag…

Grå, regntung, trött.

 

Ibland börjar veckan så. Ibland börjar den tvärtom.

Tryter energin en dag, har man den en annan.

 

Det är då man får plocka fram solen i sig.

Den har vi alla någonstans inom oss.

Solen är varken märkvärdig eller krånglig. Man hittar sin sol i det lilla.

I det vardagliga och enkla. I det man ibland rusar förbi.

 

Lilla H är expert på att hitta sin sol.

Hon hittar den här och nu, och ibland i vad som komma skall.

Jag lär mig av henne. Jag försöker verkligen anamma hennes okonstlade sätt att se på livet.

Det går väl sådär i ärlighetens namn, men jag blir bättre och bättre på det.

Jag måste bara påminna mig om att verkligen se solen när den dyker upp.

 

Min sol kan vara  ett litet hjärta som fint, väldigt fint ber att få gå på café, för att sedan själv stråla som den starkaste sommarsolen när svaret blir ja. OCh som sedan gör hoppsasteg hela vägen till och in på caféet.

 

Min sol kan vara en kopp te som fina mellanhjärtat gjort i ordning till mig, och ett samtal om kloka funderingar han har, den vackra unge mannen. Eller ett sms med ett hjärta från samma fina unga man.

 

Min sol kan vara att sitta uppflugen på diskbänken en söndagseftermiddag tillsammans med äldsta hjärtat, och tokäta kardemummaskorpor direkt ur burken samtidigt som vi pratar om livet vi har. Hon snart 21, jag betydligt äldre. Också hon så klok och med stora funderingar om stort och smått. Och kakorna som nästan tog slut.

 

Min sol kan också vara att komma hem en fredag och älskad make har tänt massor av ljus som jag älskar, kanske en brasa därtill, för att sedan sitta ner en stund och prata om dagen. Eller en plötsligt nytankad bil, eftersom jag själv har ett stort motstånd mot att tanka bilen.

 

Min sol kan vara en lång löptur, eller en sväng till gymmet.

Då har jag solen i hela mig när jag kommer hem igen.

 

Min sol kan också vara som igår, en knubbig hand på min kind i det kalla garaget, ögon djupa som brunnar som ser in i mina och en söt, söt smultronmun som säger:

 

 

 

 

 

 

♥

 

 

… min första intervju…

Journalist som jag är.

 

En morgon i veckan som var pratade de på radion om lärare man haft.

Lärare som gjort intryck. Som gjort avtryck.

Det pratades om minnen av fantastiska lärare.

Liksom minnen av lärare som skrämt livet ur en.

Jag har haft både och.

 

Min första fröken dök upp i mitt minne.

Fina, vackra, snälla Mona F, som sedan blev Mona M.

Vars långa hår vi flickor fick fläta då hon satt vid pianot och sjöng med oss.

Som alltid hade tid, som alltid var snäll.

Mona, som strök sina elever över håret och log varmt.

Som gjorde de vackraste blommorna vid varje slutförd uppgift.

Om som använde färgkritor på svarta tavlan då någon fyllde år.

Med dessa målade hon en hissad flagga och en gräddtårta där jubilaren själv fick bestämma ”fyllning”.

 

Så  jag satt där i bilen, lyssnade på radion och tänkte på Mona som gjort sådant avtryck på mig.

Jag är säker på att det var just hon som gjorde att jag ända upp i vuxen ålder ville bli lågstadielärare.

Tills skrivandet tog över, liksom journalistdrömmen.

Hur som haver fick jag en ingivelse att leta upp Mona och berätta för henne vad hon betytt.

Jag tänker att vi alltför sällan talar om för varandra vad man faktiskt betytt eller betyder.

Så jag gjorde det.

 

Jag letade upp Mona och skrev till henne.

Jag berättade om radioprogrammet och om mina fina minnen av ”fröken Mona”.

Även om hon inte minns mig, tänkte jag att hon skulle bli glad av att veta.

Det blev hon!

 

Och, hon mindes mig!

Mindes mig och hela min klass.

Inte bara minns hon oss, hon har massor av arbeten sparade.

Arbeten och bilder som jag nu fått ta del av.

Bland annat denna min första intervju.

Jag och två klasskamrater intervjuade en annan klasskamrats mamma angående hennes arbete på ett hotell i Kungälv. Jag minns dagen. Att åka flera mil, vara med på en arbetsplats en hel dag och – vad kanske mest spännande var – få lov att äta restaurangmat. 

 

Det är det där med möten.

Jag var svag för det då, jag är svag för det nu.

Och det är just alla spännande möten som jag idag tycker är ett av de roligaste inslagen i mitt arbete som journalist. Att få ta del andra människors liv och berättelser.

 

Så glad att jag tog kontakt med fantastiska Mona.

Så glad för dialogen jag nu har med henne.

 

 

 

♥

 

 

 

… av bästa sort…

Blandad kompott.

 

Med roligt jobb, spännande intervju.

Och liten H i leksaksaffären och sedan en vädjan om att gå på cafe. En vädjan med motiveringen att lunchen endast bestod av ”sallad med sås” eftersom pyttipanna verkligen inte faller henne i smaken.

 

Vädjan tillgodosågs och vi gick på  kondis, lilla H och jag. 

Först fick vi (läs *Hedvig*) bryta ihop en smula eftersom de gröna prinsessbakelserna var slut. Kvar fanns endast rosa. Lilla H älskar inte rosa. Och chokladboll var det inte tal om, kroppen var sugen på prinsessbakelse. Grön prinsessbakelse.

 

Efter brytet, som tog några minuter, samlade den besvikna lilla ihop sig och sade att ”Okej då, vi kör på den rosa…”.

Tack och lov var den lika supergod som en grön hade varit och hela biten slank ner i den hungriga lilla magen.

 

… låta bli…

Grey of the day.

 

Denna gång om sengångare.

Som äter blad och bor i regnskogen.

 

 

 

♥

 

 

… the day…

Fenomenalt.

 

Grej of the day är något Hedvig har i skolan.

I klassrummet finns en liten låda där elever och lärare kan lägga en lapp med vad de skulle vilja veta mer om.

Några dagar varje vecka plockas en lapp fram och Grej of the day är igång.

På olika vis får barnen googla, läsa, forska, skriva och rita om föremålet för dagen.

Det kan vara ett djur, en sak, ett land, en människa – vad som helst som man vill veta mer om.

Fenomenalt.

 

En hel bok med Grej of the day är gjord.

Jag är imponerad och jag ler stort varje gång jag vänder blad.

Så mycket kunskap det ligger i boken.

 

Som om pingvinger till exempel.

Om dem har hon lärt sig att de äter fisk,  kräftdjur och bläckfisk.

Själv visste jag bara att pingviner äter fisk.

 

♥

 

 

 

 

 

… där vi bor…

Mysigt.

Det är inte helt självklart att vi får så mycket snö. Men nu så. Och även om det inte är vare sig lockande eller kul att skotta snö i arla morgonstund, eller att komma försent till jobbet på grund av köer som inte går att beskriva, så är det vackert ute nu. Så vackert att jag inte kan sluta titta på träd och buskar där varje gren tyngs ned av flera centimeter snö.

Mitt bland inställda tåg, försenade bussar och köande bilar känner jag mig glad och lite pigg fast vintertröttheten annars är extremt påtaglig.

Glad blir jag också när lilla H hittar en pinne på marken och skriver på den snötäckta flotten:

… läxor på förmiddagen…

Och pratar.

Vi frågar varandra allt möjligt,

och svarar varandra så gott vi kan.

Vi pratar om basilika och Hedvig undrar var Persiljen ligger någonstans?

Mamman vet inte riktigt vad hon aka svara och säger:

❤️