… hemma…

Och känner mig smått euforisk över det.

 

Sex nätter och sju dagar i Berlin.

Sex nätter och sju dagar som varit både roliga, intressanta och spännande.

Jo, även nätterna har faktiskt varit spännande och intressanta. Ur iakttagande perspektiv. Jag har iakttagit.

Men ändå, det har varit sex nätter och sju dagar av hemlängtan.

 

Berlin… vad kan jag säga.

Det är första gången jag besökte staden och jag vill gärna tillbaka.

Berlin är en fantastiskt stad! Det verkar finnas hur mycket som helst att se och uppleva. Det känns som om jag skulle kunna komma tillbaka tio gånger och ändå upptäcka nya saker varje gång.

 

Det bästa med veckan var kanske ändå att komma hem.

Att komma till flygplatsen och mötas av pappan och yngsta lilla hjärtat med en ros i handen.

Det där yngsta lilla hjärtat som nästan gett mig fysisk smärta genom att inte vara nära. Så stod hon där och på sitt eget lilla rättframma vis undrade hon om jag var kär i min lärare då jag kramade om honom och tackade för veckan som varit. Allt som vanligt på studs och jag bara älskar det. Det vanliga livet. Det livet som kan behövas lite perspektiv på då och då för att riktigt uppskatta tänker jag. Att sedan förstå att pappan saknat mig, så där på riktigt, är också hjärtskärande värmande och glädjande. Lite malligt liksom.

 

När man sedan kommer hem och den där fina, långa, 17-åriga sonen släntrar nerför trappan och kramas länge, länge, jättelänge – då känner jag mig rik! Visst höll jag fast honom lite, det gjorde jag. Men ändå…

Stora fina hjärtat saknades här hemma så henne har jag ännu inte fått pussa mig tokig på, men det kommer.

 

Att idag lämna lilla H till taxin, susa till Sportlife och sedan packa upp väskor, sätta på tvättmaskinen, dra en vals med dammsugaren och fundera på vad som ska inhandlas på Ica känns som en otrolig vardagslyx.

 

 

♥

 

 

… är så himla långt ifrån mig…

Hon och mina andra skatter.

Hon, den lilla, som spelat fotbollscup idag och som är lika glad för den här guldmedaljen som för alla andra som är i hennes ägo. Hon är bra långt ifrån mig.

Tänker att Ebba och Ludde säkert är less på mina frågor om vad de gör just nu? Det är inget kontrollbehov, jag lovar, det är ett behov av att veta för att liksom se dem framför mig, i den situationen de är i just för ögonblicket. De är också bra långt ifrån mig.

Hela familjen är alldeles för långt ifrån mig…

Jag har strosat på marknad hela dagen idag. Marknad med otrolig festivalkänsla på grönområdet intill. Sång, musik, dans och en hippiekultur utan dess like. Om jag passade in? Inte ett dugg. Men det var häftigt att vara åskådare. Det var det.

❤️

… ännu i Berlin…

Jag längtar hem.

Jag gör både roliga, spännande och intressanta saker. Men jag längtar hem.

Jag går inte på klubb till vare sig fyra, fem eller åtta på morgonen. Jag går inte på klubb alls. Jag räknar nätter.

Idag jag  varit på picknick i en otrolig park med flera familjer med barn med Downs syndrom. Så fantastiskt mysigt och roligt! Men det hade varit ännu bättre om min familj också varit med…

Det är verkligen så spännande att ta del av andra familjers erfarenheter, tankar och känslor. Jag tror att jag skulle kunna ägna hela dagarna åt just människor…

Så har jag varit på Sachsenhausen…

Jag har sakta vandrat runt, insupit intryck jag inte vet riktigt vart jag ska göra av och jag har förfärats och förfasats. Lite svårt att förmedla mina känslor och intryck. Varje ord blir så futtigt. Jag nöjer mig med tystnad kring detta…

❤️

… och har smakat currybratwurst…

Med litervis ketchup. Jag tycker inte om ketchup. Jag kommer inte äta currybratwurst igen.

Efter en natt utan sömn förstår jag plötsligt att lilla H räknar min frånvaro i nätter. Jag gör också det. Nu.

 Dagarna går bra. De är både roliga och intressanta. Timmarna flyger fram. Jag slänger en kik på klockan ganska ofta, det gör jag. Slänger en kik och undrar vad de gör där hemma, mina fina.

Ebba har hämtat lilla H tidigt idag. De har gjort massor av roliga saker. Ätit prinsesstårta till exempel. Och varit på Ikea och ätit köttbullar, potatismos, lingon och sås. Snart ska de på simskola. Så gott att veta vad de gör och att de har det bra.

Ludde pluggar till prov och är säkert apless på sina instuderingsfrågor. Även det är gott att veta. Inte att han är less så klart, men vad han gör. Ser honom framför mig, hur han suckar över frågorna, lyssnar på musik, går ner för att hämta något att äta och lite så. Känns gott i hjärtat…

Gott känns också de små berättelserna ifrån pappan om vad de gör, om hur de har det och om hur svårt det är att göra lilla H fin i håret när mamman annars alltid gör det. Det funkar ju bra med utsläppt hår också tänker jag. Det är fint.

Men jag är ju här. I Berlin.

Jag njuter av staden, kulturen, shoppingen och klasskamraterna.

Men ändå, jag är ju här och jag räknar plötsligt nätter…

❤️

… det är varmt och skönt…

Bikinin är på och tiden spenderas utomhus, det är så härligt. Det vi annars gör inne, gör vi istället ute. Äter, ritar, läser och leker.

Pappan skurar altaner för det vilda. Däremellan susar han till mormor’n och morfar’n och fogar klinkergolv. Mamman servar med fika och lunch. Bästa grannflickan Anna hoppar studsmatta, spelar fotboll och fikar tillsammans med lilla H. Rätt var det är traskar de två tjejerna över till Annas trädgård för att hoppa på hennes studsmatta.

När lunchen är klar traskar mamman samma väg för att be lilla H komma hem och äta. Men det har hon inte alls tid med eftersom hon rensar trädgårdslandet samtidigt som hon försöker övertala Annas mamma att hissa upp henne i flaggstången.

Mamman traskar lika lång väg tillbaka för att äta lunch med pappan. Så sitter vi där på solig altan, pappan och mamman. Ludde som nyss vaknat vill inte ha lunch. Lilla H vill hellre rensa trädgårdslandet hos grannen än att äta med mamman och pappan.

Själva sitter vi där i solgasset.

Det är då det slår mig: hon håller på att bli stor vårt yngsta lilla hjärta. Riktigt stor.

Hem traskade hon efter någon halvtimme, ivrigt undrande vad hon skulle få för lunch…

… påskharen kom och den blivande 17-åringen har firats…

 

Yrvaken liten H drog upp rullgardinen för att kika ut i trädgården, nästan innan ögonen hunnit öppna sig i morse.

Mamman, lika yrvaken, mumlade att man nog måste vänta lite på påskharen.

För det var den hon kikade efter, lilla H.

Yrvaken mamma tänkte att det var först när kaffet var bryggt och mjölken värmd som man kunde tänka sig att säga att nu så, nu kan man nog leta efter påskägg i trädgården. Mamman och pappan satt på trappen till altan, solen värmde, kaffet var ljuvligt och lika ljuvlig var lilla H där hon i pyjamas sprang runt i trädgården och letade, verkligen letade, efter påskägg.

 

Hon hittade ägget och ett paket bredvid.

Jublande glad rusade hon till altanen och visade vad hon hittat – what i surprise!

Först öppnade hon ägget, till brädden fyllt med choklad som hon älskar. 

 

 

Mamman och pappan kikade på varandra och för en sekund kände vi att vi var så fel ute. Men nej, en kik på glädjestrålande Hedvig vittnade om att det är det där med begreppen – igen liksom. Besviken… ett ord Hedvig hört och förstått att det är något man kan bli – men inte visste innebörden av. Toklycklig satt hon där med all choklad och pladdrade om hur besviken hon var. Lilla hjärtat, det är inte lätt att förstå vad allt betyder här i livet…

 

Så öppnade hon paketet.

Som innehöll ”arbetarbrallor”. Som pappa har.

Alltså, sällan har jag sett henne så lycklig! Hon hoppade jämfota av glädje samtidigt som hon tjoade om att hon äntligen, äntligen fått riktiga snickarbyxor som pappa har. Alltså, vi snackar riktiga där man kan hänga hammaren i en hank, stoppa tumstocken i en speciell ficka och dessutom stoppa både spik och skruv i alla de andra fickorna. Snabbt, snabbt bytte hon om och skurade sedan altanen med pappan, jämförde brallorna många gånger och kände sig väldigt stolt och lycklig!

 

Vi har firat finaste Ludde som blir 17 år på måndag!

Mormor, morfar, moster, morbrog och kusiner har varit här.

Traditionell påskmat och lite annat gott som storebror gillar: pulled pork, coleslaw (som han iofs inte gillar men som vi andra tycker passar bra till pulled pork), västerbottenpaj, chokladtårta med hallonmousse, marsipan och lite annat smått och gott. Solen har strålat, vi har varit ute större delen av dagen och nu är vi så mätta att vi tror att vi hoppa över den planerade grillningen ikväll och bara liksom ”chillar” lite…

 

♥

 

 

 

… det dåliga samvetet…

 

Det kan slå till för minsta lilla.

Jag delar den förmågan med många människor, företrädesvis mammor. Tyvärr.

Tänk om man bara kunde skaka av sig det. Kasta bort det typ. Vissa kan, andra inte.

Jag kan inte.

 

Denna gång har det drabbat mig för att jag sått för gamla gräsfrön.

Jo, det är sant. Jag inser ju själv hur löjligt det är. Jag kan till och med le åt mig själv.

Men ändå. Det gnager lite, det gör det…

 

Jag är uppvuxen med att man sår prydnadsgräs till påsk.

I det vackra ljusgröna gräset placerar man sedan några äggskal och några väl valda kycklingar.

Så har jag själv fortsatt sedan jag fick barn. Med andra ord är det 19:e påsken jag sår gräs, precis som min mamma gjort för mig och mina systrar.

 

Så i år har jag misslyckats!

Helt galet! Hur kan man ens misslyckas med det undrar jag?

Av en liten påse gräsfrön används så klart bara en bråkdel varje påsk. Med andra ord har jag harvat på med samma påse i jag vet inte hur många år. När jag åkte bort några dagar tidigare i veckan instruerade jag pappan noga om hur han måste vattna dessa små frön två gånger om dagen. Han lovade att göra det. Han höll vad han lovat. Ändå var det inte ett enda himla grässtrå där i förrgår då jag kom hem!

 

Inte ens en grodd…

 

Yppade något om min teori om utifall det eventuellt kunde bero på att gräsfröna var flera år gamla. Pappan tittade på mig som om jag var från en annan planet, började sedan skratta (snällt förvisso) åt mig och menade att det är klart att det beror på det. Gräsfrön dör menade han. 

 

Nog var de döda alltid.

Det är här mitt dåliga samvete slår till.

Ja, inte för frönas skull så klart. Men för att mina barn för första gången kommer att ha en påsk utan prydnadsgräs. Vojne, vojne, hur ska det gå? Hur ska det kännas i deras små hjärtan undrar jag, mamman som är synonym med begreppet dåligt samvete.

 

För att rädda min heder och eventuella blödande hjärtan slängde jag jord och frön, lade sedan vackra stenar på ett fat och placerade till sist äggskal och söta kycklingar bland stenarna. Herre Gud, intalade jag mig själv, kycklingar knallar väl inte bara omkring på gräs heller! Det måste väl finnas kycklingar som föredrar vackra, handplockade stenar också tänker jag.

 

 

♥

 

 

… ger mig…

 

Varför, varför, varför måste jag alltid tänka att nu, nu minsann är det blodigt allvar?

Om man äntligen och till slut fått ett fotbollstokigt barn, då är det ju himla kul att faktiskt spela fotboll så här på vårkanten. Om man då dessutom får med storebror, två tonårskusiner och moster på att ”dra ner till fotbollsplan” och spela lite – ja, men då tycker ju jag att det känns väldigt roligt. Jag menar, då vill ju även jag göra mål och så…

 

Men, om jag då plötsligt befinner mig i en situation där jag måste konfrontera min numer 15 cm längre och ganska många kilo tyngre son – hur tänker jag då när jag bara går på liksom…? Smartast vore kanske att bara kliva åt sidan och låta älskad son göra mål?

 

Men nej då. Inte.

Då får jag för mig att nej minsann, inte låter jag honom göra mål bara sådär.

Nej, jag går emot, hårt, målmedvetet. Tills…

 

PANG!

En stenhård 17-årings axel träffar vänster käke – vilken käftsmäll – och höger käkfäste gör ont som ja, jag vet inte vad. Vänster ömmar inte ens konstigt nog. Så är det det där med nacken. Nacken som är kass sedan fjorton år tillbaka. Som alltid är kass fast mer eller mindre olika dagar. Nacken fixar inte en konfrontation i en annars tokrolig fotballsmatch. Inte ens med sonen. Inte alls.

 

♥