… och verkligen bli lycklig för så lite…

 

Idag är det Mariadagen.

Vi är många i familjen som heter Maria.

Ebba Maria, Hedvig Maria och Jessica Maria.

Så har vi min mamma Gertrud Maria och min syster Anette Maria. 

När jag sedan hämtar lilla H på fritids och hon – efter sitt första bryt över att Ebba inte var med – bara är så fantastiskt trevlig att ha med sig på Ica är jag förbluffad. Ica, en fredag klockan ett, är inte en bra grej faktiskt. Hedvig avskyr att handla och Ica var proppfullt med folk. Det brukar inte alltid bli så bra. Men idag blev även det bra. Hedvig klappade på bebisar, hälsade till höger och vänster, plockade det jag bad henne om och varken mer eller mindre och vi mötte en favvofröken från fritids som fick en bamsekram.

Jag kände att det går ju bra det här…

 

Till de anställda som plockade upp varorna berättade Hedvig att hon minsann också tänkte jobba på Ica då hon blir stor och allihop svarade och sade att jo, det tyckte de också och de längtade minsann tills hon blir stor och kan börja jobba med dem. Strax innan kassorna blev hon mer handlingskraftig, lilla H. Hon högg helt enkelt tag i en pall-lift (om det heter så), sade till killen som släpade på den att hon tänkte hjälpa till och att hon tänkte komma och jobba med honom när hon blir stor.

 

 

 

Sagt och gjort!

Hedvig backade pall och körde pall mot väggen, till vänster liksom. Sedan tackade killen för hjälpen och Hedvig sade Varsegod och hela fredagen kändes liksom som toppen.

 

♥

 

 

 

… men kan också spela en ett spratt…

 

De gånger man stavar nästan rätt, så blir det rätt.

De gånger man inte stavar så rätt, glömmer ett mellanslag eller så, så kan det bli himla knasigt.

 

Som när storasyster Ebba Maria, som susat till Stockholm, skriver ett grattis-på-namnsdagen-sms till lillasyster Hedvig Maria och lilla Hedvig Maria vill svara med orden ”Du är söt”…

 

 

♥

… då lilla H var krasslig efter febrig natt…

 

En febrig natt där man hux flux fick sitta i mammans knä och dricka iskall jordgubbssaft och prata om hur det känns att veta att man missar fotbollsträningen. En febrig natt, som ändå inte var tokfebrig, där man somnade om tätt, tätt intill mamman efter Alvedon, jordgubbssaft och prat om ditten och datten.

 

Mamman fick aningen panik på morgonen då dagen idag var veckans absolut sämsta dag att vara borta från skolan. Pappan fick också lite lätt panik på grund av något viktigt på sitt arbete just idag. Vilken tur då att man har världens bästa mormor alldeles nära. Vilken tur då att Hedvig blev glad när jag berättade att mormor skulle komma. Det känns inte bra att inte vara hemma när ett av ens små hjärtan är krassligt. Inte alls bra. Men, det var ändå okej – lilla H var feberfri i morse, åt sin gröt med god aptit och har nog satt mormor i lektagen mest hela dagen.

 

Så kom mamman hem och mormorn gick.

Lilla H kände sig inte sjuk mer och ville spela fotboll. Blankt nej på fotbollsträning dock så vi körde fotbollsmatch i hallen, storasyster, lillasyster och jag. De två i ett lag – så klart. Hur många mål jag än gjorde ledde deras lag konstant. Det är något med matematiken där som jag inte förstår.

 

Idag är också dagen då lilla H, då Ebba låg i hennes knä, undrade varför Ebbas öra var sönder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag är dagen då storasyster packar, packar om, packar upp, packar ner igen och känner lite frustration över att hon faktiskt inte vet vad hon ska packa. Hon tar tåget til Stockholm imorgon för att shoppa, se/uppleva Aviciis konsert och bara ha så kul.  Idag är också dagen då lilla H intog massagefåtöljen medan hon tittade på Bolibompa, då pappan skickades iväg att köpa läcker frukt och vackra tulpaner – igen – eftersom vi har visning av huset i morgon – igen. Jag måste också erkänna att det idag är dagen då jag var ironisk och tackade för blommorna pappan kom hem med, samtidigt som jag kanske slängde fram en hint om att det var väldigt läääääänge sedan han köpte blommor till mig. Så fort jag hade sagt det ångrade jag mig. Jag visste ju vad han skulle svara.

 

 

Och det var ju sant, väldigt sant, så då kunde vi skratta åt det och fortsätta vår lite knasiga onsdag, som jag på något vis hela dagen trott varit tisdag.

 

En onsdag där Kronprinsessan Viktoria skymtades på tv:n då Kungen meddelade att prinsessans Madeleines dotter heter Leonore Lilian Maria, och Hedvig utbrast:

 

 

 

♥

 

 

      

 

… över en chokladkaka…

 

När äldsta dottern kommer hem idag, ger mig en chokladkaka av sorten jag älskar, och säger:

 

Då får jag en klump i halsen och ögonen tåras. Lilla hjärtat, tänker jag, om du bara visste vilken lycka det ligger i att hjälpa sina barn. Något av det säger jag visst högt och dottern utbrister:

 

Det var en sanning med modifikation tänker jag. För jag gjorde minsann annat också. Och förresten var det ju inte mina barn jag hade sportlov ifrån. Det var ju från mina studier. 

 

Visst har jag korrläst, tipsat, coachat, peppat och berömt. Men det är ju sådant man gör. Utan att blinka. 

 

Medan Ebba säkert tyckte jag var smått patetisk som satt där i soffan med blanka ögon, sade jag med sprucken röst att det ju är för dem, för barnen, jag finns till…

 

 

… en hel vecka…

 

Om man gjort massor, både nyttiga och mer onyttiga saker. Onyttiga förresten, om de gör gott för själen kan de väl ändå sägas vara nyttiga? Om man till exempel hämtat energi från träning, mycket lek, en dag i klass tre samt en eftermiddag i ishallen med fina vänner

 

Men ändå känner sig alldeles slut. Kraftlös. Om man inte för sitt liv kan förstå hur man imorgon plötsligt ska orka ta tag i, och lösa, resten av terminen. 

 

… en lös tand i flera veckor…

Och sedan tappa den. En fredag, i leksaksaffären, efter att noga ha instruerat mamman om att det nog inte blir så mycket till fredagspopcorn idag: det går ju inte att mumsa popcorn med en galet lös tand heller…

När man sedan tappar den, mitt i leksaksaffären som är full med folk, kan plötsligt ett övermod ertappa en och man gråter inte ens fast det kommer blod. Ganska mycket blod till och med.

Mamman daltar med näsdukar och fast man kanske vill bli daltad med avfärdar man mammans omsorg med en axelryckning (och lätt hysteri i blicken) och säger:

– Äsch! De äl ingen fala mamma! Bala lite blod…

♥️

… fick tillbringa hela sportlovet på fritids försvann idag…

 

Denna veckan har jag sportlov. Inte barnen.

Då hämtar jag lilla H när skolan slutar. Vi skippar fritids och har hela långa eftermiddagen tillsammans.

Underbart! Tycker jag…

 

Idag klippte jag mig och blev klar mycket tidigare än jag hade trott. Så jag drog ett maraton inne på Ica, hastade till bilen med alla miljoner varor och stressade till skolan. Herre Gud, jag hade ju lovat att sitta på bänken utanför klassrummet klockan 12.25 då skoldagen var slut. Jag hann! Pustande slängde jag mig ner på nämnda bänk, klockan 12.24. Puh…

 

Dörren öppnas och en liten pojke kom ut.

Dörren öppnas igen och jag ser till min förtjusning att det är lilla H som kommer.

Jag känner hur jag blir glad i hela kroppen och hur jag spricker upp i ett enda stort välkomnande leeende.

Jag sträcker ut armarna och säger Heeeeej hjärtat!

Det lilla hjärtat ser mig, och stelnar liksom till. Sedan stampar hon med foten, räcker ut reptiltungan åt mig och säger (läs *skriker*)

 

 

Sedan stampar det lilla hjärtat ilsket, ilsket, faktiskt jätteilsket med sin pyttelilla fot och fortsätter:

 

 

Det lilla hjärtat rusade förbi mig, snabbt, som om jag tänkte fånga henne eller något i den vägen. Hon landade i soffan som stod längst bort ifrån mig. Raklång. Storgråtandes. Snopet gick jag dit och frågade vad som var fel, varför hon var ledsen? Efter att ha muttrat dumma mamma några gånger till satte hon sig i alla fall upp. Hon tittade på mig med rödgråtna ögon. Kinderna var våta av både tårar och snor. Så hulkade lilla hjärtat:

 

 

Lite snopet var det, det måste jag erkänna. Snopet men ändå bra på något vis. Det är ett betyg till fritids som heter duga. Det är ett kvitto på att mitt yngsta lilla hjärta har det bra på dagarna. Men ändå…

 

Jag fick helt enkelt fråga fritdispersonalen om det gick för sig att Hedvig stannade på fritids en stund. Det gjorde det – så klart. De är så fina på fritids. Jag lunkade ut till soffan med den tårdränkta och snoriga lilla H, sade att visst får hon stanna på fritids en stund, om hon nu så gärna ville det… Nej, det där allra sista sade jag faktiskt inte. Men jag tänkte det. Hedvig torkade både kinder och näsa på sin tröjärm (men jag vet, det är inte trevligt…), sedan sade hon Hej då mamma, och med glada hoppsasteg skuttade hon korridoren bort…

 

♥