Liten H...
Att spendera en dag på Ikea…
 
 
 
… kan vara mycket hektiskt…
 
 
I alla fall om man som lilla H känner att man måste ”hushålla” hela tiden. Hon har fullt sjå att städa, tvätta, diska, laga mat och sy då hon befinner sig på ett, i Hedvigs ögon, av jordens mest fantastiska ställen!
 
Likheten med Lotta på Bråkmakargatan är slående och jag kunde inte låta bli att le då jag såg hennes flit i allt hon företog sig. På största allvar har hon burit handdukar i en tvättkorg, proppat tvättmaskiner fulla och vridit på alla tänkbara knappar för att därefter en kort stund göra något annat och sedan rusa tillbaka och tömma tvättmaskinen som plötsligt var färdig…
 
 
 
 
I det fantastiskt gulliga rummet med en symaskin i var Hedvig stationerad vid just symaskinen i vad som tycktes en evighet! Jag menar, tänker man sig inte att köpa vare sig gulliga rum eller en symaskin då tänker man att fem eller kanske tio minuter vid symaskinen kunde räcka – men icke…
 
Mormor och mamman väntade, och väntade, och väntade…
 
Kanske är det inte så konstigt trots allt att hon vid den efterlängtade lunchen lyckades trycka i sig 12 köttbullar, massor av potatismos, sås och lingonsylt?
 
För mig är det en gåta att hon ens får plats med alla dessa köttbullar!
 
 
 
 
Jag hade inte lyckats…
 
 
Sist men inte minst välkomnar vi nu i familjen Hedvigs lillebror Love!
Love hittades smått övergiven i en back alldeles nära kassan och kärlek uppstod omedelbart ifrån Hedvigs sida.
Detta trots att både mamman och systern i familjen flitigt vid senaste årets alla besök försökt övertyga lilla H om just denna dockan borde flytta in hos oss. Vi har gått bet varje gång! Hedvig har förvisso hållt med om att dockan är ”tättegulli´…” men då vi frågat om hon vill ha den har hon bestämt svarat ”Nej tack!”.
 
Idag hände dock något i Hedvigs hjärta då hon såg denna ensamma lilla docka ligga där och bara vänta på att få bli kramad.
 
Kramad blev han, och pussad på blev han.
Jag säger han eftersom Hedvig tydligt deklarerat att han heter Love och är hennes nya lillebror, så det så!
 
 
Behöver jag säga att lilla Love nu sover tätt, tätt intill sin storasyster Hedvig…?
 
 
 
 
Love
 
 
Dags för den årliga kollen…

… passar förra årets vinterkängor etc…

Lilla H stack ner sina små fötter i de varmfodrade stövlarna och jag kände febrilt efter vart de små tårna hamnade. Jag ”hittade” dem inte och undrade högt vart tårna var någonstans?

Hedvig tittade förvånat på mig och utbrast:

– Men mamma!!! De äl ju i stövlalna!!!

Hösten är här…

 

 

… med alla dess sprakande färger…

 

Även dofterna utomhus är speciella på hösten! Igår sprack himlen upp och fram tittade solen och eftermiddagen var ljuvlig utomhus. Vi gick en sväng i skogen lilla H och jag – fast jag egentligen inte tycker om att vara i skogen…

 

Det är sant och jag vet att man knappt får säga det högt men jag tycker verkligen inte om att vara i skogen! Kan hända att det är allergi som ligger bakom; det kliar i ögon och i näsa, näsan rinner dessutom och jag toknyser fast det är slutet av oktober. Utöver det är det miljoner märkliga flygfän som är alldeles inpå mig och som pricken över i är skogen full av spindelnät man ideligen får i ansiktet! 

 

Det betyder dock inte att jag inte kan tycka att en promenad med t ex lilla H är mysig!

Det tycker jag – men jag gillar verkligen och egentligen inte att vara i

skogen…

Med söndagens skogspromenad och räfsande av löv kom också oron smygandes. Oron för hur det står till med Hedvigs hjärta, eller blodtryck rättare sagt. Jag har fått för mig att det inte är riktigt bra sedan ett par veckor tillbaka…

 

Inget har jag sagt till någon, inte ens till Hedvigs pappa; jag tror nämligen att han tycker att jag överanslyserar det mesta – och det gör jag ju! Jag gör det för det mesta tyvärr och det är sällan bra, eller i alla fall är det oftast onödigt. Igår kände jag ändå att jag analyserade fram tillräckligt många ”signaler” för att dryfta min oro med min man. Han lyssnade och jo, han höll nog med mig i en hel del, tyvärr på ett sätt; jag gillar annars när han tar ner min oro på jorden och liksom smular sönder den så att jag inte behöver vara orolig mer.

 

Den här gången blev det inte så… 

 

Istället blev det så att jag idag ringde hjärtmottagningen och berättade vad jag ”fått för mig”. På hjärtmottagningen togs min oro på stort allvar och Hedvig har fått tid för EKG inom ett par veckor.

 

 

Låt oss hoppas att jag än en gång har överanalyserat…

 

 ♥

 

 

 

        

 

 

 

Det här med drömmar…
 
 
 
 
… är inte helt lätt att förklara…
 
 
 
Än mindre mardrömmar…
 
Sedan några dagar tillbaka har Hedvig berättat om en dröm om hon haft, en hemsk dröm. Jag tror inte att hon har drömt den flera nätter i rad, jag tror mer att mardrömmen hon har haft har gjort sådant intryck på henne att hon återkommer till den ideligen. Hedvig har heller inte vaknat av den utan berättelserna om den har kommit på morgonen.
 
I dörröppningen mellan vårt kök och grovköket finns en kraftig ”krok”. Den kroken sattes upp då lilla H var en liten groda och hade en hoppgunga fäst i kroken. Så där på lagom ”pratavstånd” från spisen; Hedvig hade roligt samtidigt som jag kunde laga mat utan problem. Det är naturligtvis många, många år sedan vi hade en hoppgunga där men kroken har liksom blivit kvar.
 
Det är själva kroken som är kärnan i mardrömmen…
 
Lila H beskriver utförligt hur Hugo – som är en kompis till Ludde och en mycket fin kille som Hedvig absolut gillar – har hängt upp mig i den här kroken. Vidare berättar Hedvig att hon själv kommer ut i köket och ser mina fötter gunga i luften, hon blir naturligtvis ”tättelädd att mamma ska lamla nel…” och hon visar hur hon ställer sig vänd mot väggen med händerna för ansiktet…
 
Jag frågar vart Hugo tagit vägen och hon säger att han gått hem, att Ludde är i skolan och att pappa inte är hemma. Hon är ensam med en upphängd mamma och ”tättetättelädd”…
 
Både Hedvigs pappa och jag har förklarat att det bara är en dröm, en mardröm men det är himla knepigt att försöka förklara vad en dröm egentligen är! Vi har sagt att det är något man liksom tänker fast man sover, att det bara är på låtsas och att man inte behöver vara rädd, men jag vet inte riktigt om hon förstår…?
 
 
– Ja´ älksal inte dlömmal…
säger lilla H och ser vettskrämd ut då hon tittar på kroken.
 
 
Vidare har vi pratat om att Hugo ju är en jättesnäll kille och aldrig skulle göra på det viset och jo, det förstås, Hedvig håller med, men ändå…
 
 
Hedvig älskar inte drömmar…
 
 
Jag har en liten tjej…
 
 
 
 

 
… som liksom bara ser till att få det som hon vill…
 
 
Bra eller dåligt?
Det kan man fundera på men jag tror att det, i Hedvigs fall, är bra.
Ja, jag bestämmer mig för att det är bra för Hedvig att få som hon vill.
 
Efter att jag hämtat henne på fritids idag och vi småpratandes gick mot bilen så gick vår konveration så här:
 
 
– Ska vi äta ikväll mamma…?
 
– Ikväll ska vi äta pizza…
 
– Pappa bestämt?
 
– Precis! Pappa fick bestämma ikväll och då blir det pizza.
 
– Ja´ ville inte ha pizza!
(Hedvig gillar inte pizza)
 
– Nej, jag vet det. Vill du att jag gör något annat till dig?
 
– Ja, ja´ tal en banan ja´!
 
– Fast du kan ju inte äta en banan till middag!?
 
– JO! Kan ja´!
 
– NEJ!
 
– Ok, då tal ja´ schööttbullal då!
 
– Det kan du få…
 
 
Sedan åker vi till biblioteket för Hedvig har bestämt på morgonen att hon idag måste låna ”Mamma Mu får ett sår” och jag har lovat att vi gör det. Väl där hittade vi den snabbt, vi läste den en gång sedan ville Hedvig hälsa på Britta. Britta är en fantastiskt god vän och som arbetar en våning upp från biblioteket. Jag förklarade att Britta inte arbetar idag och Hedvig accepterade det och ville gå till Molekylverkstaden istället. Molekylverkstaden ligger i samma hus och är som ett mindre Experimentum.
 
Sagt och gjort, vi gick dit och Hedvig klättrade på klätterväggen, spelade molekylspelet, blåste gigantiska såpbubblor och gjorde en mängd experiment och ja, vi hade jättemysigt och jättekul. Det kom inte ens några protester då jag sade att det var dags att åka hem.
 
När vi klev ut från Molekylverkstaden, fortfarande i samma hus, hamnade vi precis utanför ortens bio. Där fanns en vacker bild på Tingeling och andra älvor, en film som Hedvig gärna vill se. Den visas först nästa helg men när jag försökte förklara det bröt lilla H ihop, hon ville ju se den nu. Efter löfte om att få se den nästa helg slutade tårarna att strömma, hon snöt sig, tittade på killen bakom kassan som mumsade nypoppade popcorn och sade till honom:
 
 
– Ja´ ville också ha popcorn!
 
– Vill du också ha popcorn? svarar den fina killen
 
– Aaaa tack…
 
– Så klart du ska ha lite popcorn.. säger den fina killen och fyller minsta bägaren med popcorn och ger Hedvig.
 
– Åh! Tack! säger Hedvig andäktigt.
 
– Mamma!!!! Ja´ fick popcorn av killen!!!! Glad blev ja´!!!!
 
 
Så klart hon blev glad!
Jag blev också glad!
 
Tokglada gick vi till bilen för att åka hem och jag önskar så att den fina killen på Fregattens Bio visste att han gjorde vår fredag…
 
 
 
 
      
Idag kom det…

… årets skolfoto…

Vår lilla stora andrakluddare!

Fotot speglar den oerhört stolta självkänsla Hedvig så ofta uppvisar, fotot speglar trygghet och glädje.

Då jag visade Hedvig fotot sken hon upp som den lilla sol hon är, tittade länge på kortet för att sedan möta min blick och sade:

– Vad FIN ja’ äl mamma!!!

Fotot speglar allt det vi vill rusta älskade lilla H med…

Idag är det äntligen torsdag …

 
 
… och torsdag innebär berättardag i lilla H:s klass…
 
 
Hela veckan ser hon fram emot berättardagen då hon får gå fram till fröken, vända sig mot klassen och berätta vad hon nu bestämt att hon ska berätta. Så går det nämligen till, att hon bestämmer själv vad hon ska berätta. Det är fantastiskt bra att hon faktiskt kommer på själv vad hon skall säga, jag är imponerad av hennes tankeförmåga på det området även om det ibland kan leda till att klassen kanske får höra det mest konstiga saker! Lilla H dikterar och sedan skriver vi tillsammans eller så skriver jag, det beror på hennes humör vid tillfället.
 
 
Dagens lilla berättelse rymmer de tre viktigaste delarna av den ”lediga” tisdagen vi hade, lilla H och jag…