… varför vi behöver teckna…
Hedvig hör ju…
Hedvig förstår ju…
Svaret är enkelt!
Hedvig har en språkförsening!
Egentligen heter det språkstörning men jag är lite less på att så många beskrivande ord går i negativ klang…
Det är ”störning” hit och ”sär-” hit och ja, det gör mig lite ledsen helt enkelt. Jag skrev något om det i mitt allra första inlägg under ”Funderingar”, det där med ”sär-”… Varför kan inte människor helt enkelt skippa det ordet…? Stryk det bara – det är inte så svårt…
Hur som helst så är alla barn med Downs syndrom språkförsenade. Många barn med andra diagnoser är språkförsenade och många barn utan díagnos är också språkförsenade. Om man har svårt med det talade språket har man ju naturligtvis ändå rätt till ett språk, till ett sätt att kommunicera. Då är tecken ett bra stöd.
Tecken till tal (TTT)
Tecken som stöd (TSS)
Teckenkommunikation
Tecken som alternativ och kompletterande kommunikation (TAKK)
är fyra olika benämningar för en och samma sak: TECKEN SOM KOMPLEMENT TILL TALET.
Tecken som stöd är en absolut nödvändighet för barn med språkförsening!
Tecken, d v s handrörelser, är mycket lättare att härma än ett ljud. Ljudet är flyktigt, abstrakt och borta i samma sekund man uttalat det. Tecknet är visuellt, konkret och kan göras igen och igen.
När lilla H var liten fick jag också flera gånger frågan om hon verkligen kommer lära sig tala alls om vi tecknar med henne!
JAAA!
(jo, jag nästan skrek ut svaret på den frågan)
Tecknen gör språkets struktur tydligare för barnet.
Att förstå hur språket är uppbyggt är en förutsättning för att kunna tala.
Tecknen kan vara länken till det talade språket.
Hedvig har, och hade redan som liten, en enorm ordförståelse och ett mycket rikt ordförråd. Hur skulle vi ha kunnat uppmärksamma och se det om vi inte lärt henne teckna? Hur skulle hon, lilla hjärtat, kunnat ha gjort sig förstådd om hon inte kunnat kommunicera med tecken? Vad hade hennes stora ordförråd och goda ordförståelse hjälpt henne då?
När man använder sig av Tecken som stöd väljer man ut ett eller ett par av meningens viktigaste ord och tecknar dem.
För att förtydliga. Naturligtvis pratar man som vanligt med sitt barn och tecknar utöver det, som ett komplement.
De orden jag väljer att teckna idag med Hedvig är inte desamma som jag valde att teckna då hon var liten.
T ex om jag för några år sedan frågade henne:
– Vill du mjölk eller vatten?
skulle jag ha valt att teckna ”mjölk” och ”vatten”.
Idag skulle jag istället välja att teckna ”Vill” och ”eller”.
Helt enkelt för att Hedvig dels kan säga både mjölk och vatten så att alla förstår och har själv släppt de tecknen och dels för att hon har kopplat att de två orden är själva kärnorden i meningen.
Varför tecknar jag då ”vill” och ”eller”?
Jo, därför att Hedvig nu är så stor att jag lägger mig vinn om att försöka få henne att skapa hela meningar, grammatiskt korrekta meningar. För Hedvig är det inte alltid så lätt att komma ihåg i vilken ordning orden i en mening skall komma och då hjälper tecknen henne – igen! Även om hon kan säga både ”vill” och ”eller”!
Genialt!
Leken ”Ett skepp kommer lastat” har visat sig kunnat varieras oändligt!
Man kan träna kategorisering genom att bara ”lasta” t ex frukt eller kanske grönsaker. Man kan välja att bara ”lasta” kusiner eller bara djur. Men för ett och ett halvt år sedan när jag började kämpa med att teckna alla små ord som skapar den korrekta meningen kom vi på att skeppet inte alls kan skickas iväg om man inte först sagt OCH tecknat:
ETT SKEPP KOMMER LASTAT MED…
Det är fem ord i rad plus ett sjätte med vad man nu vill ”lasta” med – det är inte helt enkelt till en början.
Skulle vi inte utvecklat vårt tecknande till alla småord kanske Hedvig fortfarande bara hade sagt:
– Hepp lastat apa
Istället för ”Ett skepp kommer lastat med en apa”.
Det blev en utamning även för oss andra i familjen att plötsligt lära sig teckna de orden vi så glatt struntat i under flera år. Teckenboken ligger alltid framme i köket och Hedvig själv ber gärna om ett tecken om hon har svårt att säga ett ord.
Tecken förtydligar även instruktioner och skeenden för Hedvig. Om jag ber henne att lägga pappas tröjor i pappas låda i sovrummet utan att teckna så kommer tröjorna med största sannolikhet in i sovrummet men kan där lika gärna hamna på sängen. Säger jag däremot samma sak och förtydligar med tecken, då kan man vara ganska säker på att pappas tröjor hamnar i pappas låda!
Förra vintern, då Hedvig var 5 1/2, skulle vi gå ut och leka i snön. Samtidigt som jag hjälper henne med overallen säger hon något fullständigt obegripligt! Jag tycker ändå att jag förstår det mesta av vad hon säger men det här… jag kan inte ens återge det i någon form av ”fonetisk” skrift – det var helt obegripligt.
Jag frågade om och frågade om, Hedvig svarade samma obegripliga sak om och om igen.
Vi började skratta och jag fick ta på mig att jag var lite crazy som inte förstod – hon kan bli ledsen när hon kämpar med ett ord och ingen förstår – bättre då att mamma är crazy!
Så plötsligt vände jag på situationen och frågade om hon kunde teckna istället?
Då tecknar hon ”pulka” och ”ratt” samtidigt som hon säger:
– En pulka med latt ville ja´ha…
– En pulka med ratt…? En snowracer…?
– Jaaaaaa! En xxxxxxxx (det där obegripliga igen)
Det var ”snowracer” hon kämpat så med att säga lilla hjärtat!
Hur skulle jag förstått om hon inte kunnat teckna – och hitta något som liknade en synonym?
Då hade hon väl fått gå till pulkabacken med sin gamla pulka stackars liten…
Till er som har barn i er närhet som är i behov av Tecken som stöd vill jag rekommendera att lära sig tecken, använda tecken, träna tecken; det är roligt och det ger tusenfalt igen!
♥
teckna
