Rörd till tårar...

 
 
... den gångna helgen...
Igen.
 
Lilla hjärtat har konfirmerat sig.
Tidigt tycker några, själv har hon längtat efter dagen i många år. 
 
Ny klänning, nya skor.
Frisyrplanering och sminkidéer.
Nervositet och pirrighet blandat med glädje och stolthet.

Så det där med att bära korset.
 
– Ja´var så nervös att benen hoppade mamma!
Ja´ trodde inte ja´ skulle kunna gå...
 
Så sade hon.
Av det märkte vi inget.
Hon skred in i kyrkan, stolt bärandes på korset, ivrigt sökande efter nära och käras trygga ansikten. Vinkandes då hon såg någon av alla som kkommit för att se och uppleva just Hedvigs konfirmation.
Stort. 
 
I kyrkan har Hedvig funnit sitt sammanhang. I kyrkan trivs hon.
Hon är fascinerad av Gud och av Jesus. Av den bibliska historien.
Jag anar var vi kommer att hänga framöver...
 
Hon trallar:
 

Jesus älskar alla barnen...

❤️

 

... alla barnen på vår jord...

 

 

 

Idag...

 
 
... reste mellanhjärtat iväg...
Äntligen.
 
Som han har längtat. Som de har längtat.
Han reser med finfina flickvännen och de möter sitt livs äventyr tillsammans.
I tre månader reser de runt i Tanzania, Sydafrika, Botswana och Namibia.
Både som turister och som volontärer på barnhem och skola.
 
Här hemma är det redan tomt.
Märkligt ändå, han är ju inte alls alltid hemma fast han är hemma. Ofta är han någon annanstans. Men så fort någon i familjen reser bort blir det liksom än mer tomt än om den bara är ett par mil bort. Det blir tomt på riktigt.
 
Även om tårarna rann - på mig - när vi sade hej då på flygplatsen så är jag så lycklig för deras skull. De är på väg ut i världen, i stora vida världen, alldeles på egen hand och livet är som livet ska vara känner jag.
 
 
 
Lilla Ludde Lurv...
 
 
 
... du har hela livet framför dig...

Vi fixar med...

 
 
... lilla H:s nya telefon...
Appar.
 
Miljoners triljoners appar.
Det blir bra med en ny telefon. Med mer kapacitet.
 
Jag frågar om hon vill ha Marcus & Martinus som bakgrundsbild även på den nya telefonen. Eller vill hon kanske ha Messi igen? Han figurerar, liksom de norska tvillingarna, jämt och samt och överallt i hennes och våra liv.
 
Då gör hon det igen. Gör mig rörd till tårar.
När hon lägger sin lilla hand på min kind, tittar mig i ögonen och säger:
 
 
– Nej tack mamma, ja´ vill gärna ha en bild på dig...
 
 
Hon väljer en bild från Snapchat, en där hon tycker jag är väldigt fin och som hon gärna vill ha.
Säger hon och ger mig en puss. 
 
 
 
Älskade barn...
 
 
 
Tänk att få vara favorit ännu...