Hon har sytt...

 
... en tisha...
Till mig.
 
En röd.
Hon har sytt den i färgen röd och inte vet vi varför.
Rött är inte hennes favoritfärg och själv har jag knappt aldrig ägt ett rött plagg.
Med grön text har hon, eller symaskinen, eller de två i kombo, broderat Marcus Martinus på tröjans mitt.
Jag har sällan, eller faktiskt aldrig, blivit så glad för en tröja någon gång. Inte ens om vi pratar HunkyDory, Marlene Birger, Odd Molly eller något annat som annars kan göra mig lite ytligt och kortsiktigt glad.
Men den här tröjan, den gör mig lycklig och glad hela livet tänker jag.
 
Det är så mycket kärlek i gåvan jag fått.
Jag har frågat om hon verkligen inte vill ha den själv.
Men nej.
 
 
– Du får den mamma.
Ja´ har sytt den till dej. Du kommer bli så fin så!
Å´ nu stickar ja´ en mössa till pappa...
 
 
 
 
Med stolthet ska jag bära denna klarröda tisha...
 
 
 
... som innehåller tonvis av kärlek från en av mina bästa...

Vi går i skogen...

 
 
... igen...
Lycklig.
 
Hon är lycklig.
Jag är lycklig. Och snuvig. Igen.
Skogen gör mig snuvig och därför går jag sällan där. När jag ändå befinner mig i skogen håller jag mig lite i utkanten av den. Aningen rädd att gå vilse, aningen mer rädd att träffa på vildsvin. Sant. Jag är inte rädd hela tiden, inte alls. Bara emellanåt. Den mesta tiden smittas jag av Hedvigs iver, hennes idoga klättrande över stock och sten, hennes glittrande ögon och bubblande skratt.
 
Vi har åkt till skogen där vi bodde förut. Till skogen hon saknar emellanåt. Vi pratar om saknaden, om att den handlar om skogen och lekplatsen, om fina grannfamiljen Larsson med sina ljuvliga, nu stora, flickor och som alltid tagit så väl hand om Hedvig och resten av familjen, om närheten till mormor och om Hedvigs gamla dagis. Så pratar vi om att skogen finns kvar, att vi ju är där nu med goda smörgåsar, kaffe, saft och en och annan chokladboll, att lekplatsen plötsligt mest har småbarnsgrejer, att familjen Larsson ännu är våra goda vänner, att vi ju ses och tycker om varandra fast vi flyttat, om att mormor ju också flyttat och hade gjort även om vi bott kvar och också om att dagis är till för små barn.
Så säger hon, den lilla kloka:
 
 
- Fast ja' har mina kompisar nu mamma.
Tuva, Wille, Nova, Meja, Filippa, Juni, Wilhelm å' Oliver. De fanns inte förut. De finns nu. Ja' vill inte flytta tillbaka. Men ja' saknar skogen å' Elin å' Anna å' så.
 
 
Tänk hur det var ändå.
Att Hedvig inte fick vara med.
Att kompisarna försvann. Tittade.
Och här stod vi nu. En solig söndag.
Tillbaka på "brottsplatsen". 
Med matsäck och allt.
 
Som en revansch.
En vänligt sinnad revansch.
 
"De" ville inte ha oss och vi behöver inte dem.
Gott så. 
 
 
Skogen återvänder vi till. Den är allas.
Våra vänner återvänder vi också till. De är våra.
Jag fortsätter sträcka på mig och vara glad och omättligt stolt över att just Hedvig är just vår fina lilla flicka.
Så fin världen skulle vara med mer godhet.
 
 
I Lilla H bor bara godhet... 
 
❤️
 
 
... blandat med lite envishet och några svärord...
 

Hon bjuder på kanelbullar...

 
... och vi pratar om livet...
Stort som smått.
 
Det som är stort för oss, kan var litet för henne. Och vice versa.
Ofta är det just så. Att det som är stort för henne har jag inte ägnat en tanke.
Inte förrän hon yppar och ventilerar ser jag storheten i vad hon beskriver.
Hisnande. Lärorikt.
 
Idag har hon bakat kanelbullar på hemkunskapen.
De är tills imorgon. Då är det kanelbullens dag och hon ska springa kanelbulleloppet.
 
 
– Nej, inte springa mamma.
Ja´ ska jogga ska ja´.
 
– Fast det är ungefär samma sak.
 
– Nej.
 
– Jo.
 
– Varför?
 
– Jo, men som när du går ut och springer med mig, då joggar vi ju.
Fast vi springer. Förstår du hur jag menar?
 
– Ja, ja, ja, ja´ fattar.
 
 
Kanelbullarna hon bjuder på är så himla goda. Mycket smör och kärlek i dem. Så säger hon.
För så säger jag när jag bakar kanelbullar. Vad ska man annars fylla dem med?
Smör och kärlek och lite kanel så blir dem som allra godast.
 
Hon är lite brydd att Ebba bor så långt bort. Hon hade velat bjuda henne på en bulle eller två.
Kanske vi får lägga en bulle i frysten tills Ebba kommer hem? Ludvig som är på konsert i Köpenhamn kan ju få imorgon. Så resonerar hon. Alltid så omtänksam. Alltid så snäll. Alltid så genomgod.
 
Hon vill ha "kanelbulleloppskläder" på sig direkt hon vaknar imorgon.
Jag undrar vad "kanelbulleloppskläder" egentligen är?
 
 
– Min fina turkosa träningsoverall mamma, som ja´ fick av Ebba i Tanzania du vet.
Likadan som barnen i skolan i Tanzania har, du vet...
 
 
Visst vet jag.
Den hänger på skrivbordsstolen nu.
Redo att springa kanelbulle loppet. Lika redo som lilla H.
 
 
Så har hon varit i kyrkan ikväll. Kyrkan som hon älskar.
I sin Solstrålegrupp som hon tycker så mycket om. Det var länge sedan.
Inte en gång efter konfirmationen har vi varit där. Skäms på oss. Vi är inte vidare kyrkliga av oss, jag erkänner.
Ändå tycker jag det är så fint och så mysigt när jag väl är där. Stämningsfullt. Men så glömmer jag av att man kan gå dit. Kanske måste man inte tro på Gud för att gå till kyrkan då och då? Kanske räcker det med att man vill sitta en stund och bara hämta andan? Titta på allt det vackra. Jag tycker om vackra saker. 
 
Hon kommer hem och proklamerar:
 
 
– Hej pappa!
Jesus visar vägen!
 
 
Pappan såg minst sagt ställd ut. Vad säger man liksom?
Även om man inte håller med vill man inte ta ifrån någon annan känslan och övertygelsen.
Han sade egentligen ingenting. Jo, han log och frågade om hon hade haft det bra. Det hade hon. Det allra bästa var att Elin var där. Elin, vår finfina tidigare granne som "sprungit" hos oss långt innan Hedvig kom, som vi lärde känna när hon var två år och som tillsammans med sin lika finfina familj alltid tagit så innerligt väl hand om lilla H.
 
Så har vår tisdag varit.
 
 
 
Livsprat över en kanelbulle och ett glas mjölk...
 
 
 
... och  jag känner mig lite extra tillfreds...