Jag jobbar hemifrån...

 
... hon kommer med taxi...
Lycklig.
 
Vanligtvis brukar hon ösa ur sig komplimanger då hon kommer hem. Mest för att hon är glad över att komma hem tror jag. Jag brukar få höra att jag är fin och söt, har fina kläder, doftar gott och allt vad hon kommer på.
Idag lät det annorlunda.
 
In kom hon.
Lycklig som oftast.
Hon blev glad då hon såg mig.
Det blev hon allt. 
 
Hon frågade hur läget var och om jag haft det bra idag.
Sedan kom hon av sig, släppte skolväskan i marken samtidigt som hon tittade grundligt på mig.
 
 
- Men va’?!
Är du inte fin idag?!
 
- Njaee... vad menar du?
Tycker du inte jag är fin idag?
 
- Nej. Det tycker jag inte att du är.
 
 
Förvisso stod jag där rakt upp och ner i myskläder, men ändå nyduschad efter att ha sprungit intervaller på lunchen. Inte puffad direkt, det skulle jag inte säga, men väldoftande och nyduschad som sagt.
 
 
Älskar hennes sätt att bara säga som
det är...
 
❤️
 
 
Punkt slut. 

Flickan med guldhåret...

 
 
... den lilla vackra...
Tapper.
 
Hon har det lite tufft och lite rörigt för tillfället.
Det är många bitar som ska falla på plats, helst på ett begripligt och överskådligt vis, och helst redan igår. Så att det lite tuffa och lite röriga liksom bara var över. Klart.
Men så funkar det inte, livet.
 
Hon är modig, lilla H.
Biter ihop, frågar och accepterar.
Ibland brister det och tårarna rinner.
Då gråter hon stilla i min famn och jag sväljer klumpen i halsen. Utan att livet är en katastrof känns det lite orättvist mot flickan med guldhåret just nu.
 
Hon är min förebild på många vis.
Mitt i allt hon brottas med strösslar hon med komplimanger, kärlek, skratt, bus och gos.
 
Inte alla skulle välja att göra så.
Men hon väljer glädjen. Hon väljer nästan alltid glädjen.
 
 
 
Modiga, tappra, vackra och kloka lilla H...
 
❤️
 
 
... dig vill jag skydda från allt ont...

Inte alla...

 
... har en pappa...
Så här på fars dag.
 
 
Några har mist sin.
Några har aldrig haft någon.
Några har den i sina ögon perfekta pappan.
Några har eller har haft en pappa de tycker har brustit i mycket.
Svikit. Eller kanske något annat ledsamt.
 
De flesta pappor - och alla andra också för den delen - gör så gott de kan.
Och alla pappor, och alla andra människor, har fler sidor än en.
Ingen är perfekt.
 
Inte heller min pappa var perfekt.
Men han var min.
 
Måhända valde han flaskan först. Alltid.
Ofrivilligt men alltid. Sedan kom jag.
Däremellan var han den bästa pappan.
I alla fall för mig.
 
Han gjorde de tunnaste pepparkakorna, den godaste schwarzaldtårtan, de ljuvligaste pannkakorna, de bästa chokladbiskvierna, den godaste champinjonstuvningen och den läckraste utflyktsmaten.
 
Min pappa struntade i vad andra tyckte, han gjorde det han mådde bäst av. Imponerande.
Min pappa vände ut och in på sig för min skull emellanåt - om inte flaskan hunnit före.
De gångerna jag hann först kände jag mig så otroligt älskad.
 
Han kunde driva mig till vansinne.
Framförallt då jag blev äldre. Tonåring och så.
Någon period ville jag helst inte ha med honom att göra.
Han kunde "slå benen av en" med bara ord, och man var inte vatten värd.
Han kunde stryka mig över kinden och få mig att känna mig som hela världens prinsessa.
Älskad som få. Jag kan ännu kända handen stryka mig på kinden.
 
Han kunde gjort bättre. Som pappa. Aboslut.
Han vet det. Jag vet det. Alla vet det.
Han hade ångest för det.
 
Jag är så glad att jag hann säga att du var bästa pappan för mig.
Jag är så glad att jag hann säga att du inte behöver ha någon ångest.
Jag är så glad att jag hann säga - och framförallt hann känna - att dina mindre bra sidor i mitt medvetande puttades bort och ersattes av alla dina goda sidor. Så att jag sedan dess och i alla mina kommande dagar kan prata gott om dig, även om jag pratar om det som gjorde illa mig. Jag är så glad att du hann få veta att jag bara pratar med kärlek om dig pappa, om alla dina sidor. Jag älskar ju dig.
 
 
 
Du kanske inte var bästa pappan, hur man nu mäter det...
 
 
 
Men du var min pappa, och jag saknar dig...