Igår hade jag...

 
... födelsedag ...
Ytterligare ett år har passerat.
 
Som tur är.
Det ska vara lite magiskt att fylla år kan jag tycka.
Som när man var liten och gick omkring och kände sig speciell hela dagen.
Riktigt så är det inte längre. Det är lite synd ändå.
Det är ju en härlig känsla det där med att känna sig lite extra speciell, om så bara för en dag.
Jag önskar ofta att jag hade kvar barnens lite magiska inställning till ditten och datten, men den har vuxit botrött någonstans i vuxenlivet. Synd.
 
Hur som helst väcktes jag av skönsång och med kaffe, rosor och paket.
Av barnen den mest underbara lyckohäst från Nepal.
Hästen i sig är helt galet fin, och jag har en sedan tidigare i annan storlek.
Det som värmer mest är dock att barnen lagt märke till hur mycket jag tycker om den andra och verkligen tänkt på just mig när de hittade den här. Jag vet att det är Ludde som noterat allt detta hos mig, och också han som hittat den här hästen. Han har fått systrarna att lita på hans magkänsla och även om ingen av dem förstår hur glad jag är för den, så är jag det.
Jätteglad!
 Jag har placerat min nya lilla lyckohäst så att jag kan se den mest hela tiden.
 
Pyssel.
Pyssel ifrån barnen är också bland det bästa.
Ebba och Ludde har inte pysslat på flera år, så klart, de är ju stora nu, men i år minsann.
Ebba var med Hedvig i skolan i tisdags. En pysseldag. Så då hade minsann både Hedvig och Ebba pysslat till sin mammas födelsedag. Samtidigt som jag fick ett skrattanfall blev jag också varm inombords.
De där två liksom...
 
Lilla H hade också skrivit en dikt.
Snabbt, alldeles själv, på morgonkvisten innan skönsången.
 
 
Grattis mamma
önskar fån
Ebba
Hedvig 
Ludde
 
Så löd dikten.
Diktad allena vid sitt skrivbord, i arla morgonstund.
 
Rörd mamma...
 
❤️
 
 
Måtte alla mammor och pappor ta vara på sina barn...
 
 
 
 

Det där med...

 
... kärlek...
Det är en fin grej.
 
Att få tycka om, och vara omtyckt.
Alla människors rätt tänker jag. Stora som små.
 
I förrgår ritade Hedvig en teckning som hon också skrev några väl valda ord på.
Det var till Emil, förklarade hon samtidigt som hon hämtade ett kuvert. Vidare berättade hon att hon tänkte smyga ner det i Emils ryggsäck följande dag. Tanken var att han skulle hitta det först då han kom hem.
 
 
- Då blir Emil lycklig o kan visa den för sin mamma o pappa o Erica!
 
 
Lycklig blev han, Emil, föremålet för Hedvigs omvälvande känslor.
Så lycklig som bilden ovan visar.
 
 
På teckningen fanns "en pumpa som det kommer massa blod på"...
 
❤️
 
 
Mer kärlek åt folket...

Levande julkrubba...

 
...utomhus i minusgrader...
Vackert och stämningsfullt.
 
Med säkert hundra marschaller, en åsna, två kameler, ett antal får, tre vise män, en ängel, kung Herodes, Josef, Maria och lilla Jesusbarnet. Och en kör, och lite annat smått och gott.
 
Tre lotter köpte hon, lilla H, och tre vinster vann hon.
Valet föll på en liten rund broderad tavla (eller platta som hon själv kallar det), en liten ängel samt en papperstomte. En platt papperstomte.
Udda val av vinster kan jag tycka som hoppades att hon skulle välja saker som hembakt tunnbröd, hemkokt kola och kanske något vackert dekorerat pepparkakshjärta.
Men, det var ju Hedvig som vann och som då måste få välja.
 
Hon, vårt lilla Jesusfrälsta flickebarn, hon såg samma skådespel förra veckan med skolan och var lika fascinerad då som tidigare år. Aningen besviken över att Jesusbarnet inte var en riktig bebis ikväll, utan en docka. Jag förklarade att man nog inte kan ha en pytteliten levande bebis utomhus på det viset när det är så kallt. Förra veckan var julkrubban inne i en varm kyrka. Men i alla fall kunde de lagt en kudde under huvudet på Jesusbarnet, tyckte Hedvig. De hade glömt ge honom en kudde, upplyste hon mig om. Många gånger.
 
I bilen på väg hem pratade vi, igen, om det faktum att Jesusbarnet är pytteliten vid jul, men lika stor som pappa vid påsk. Det är inte helt lätt att få grepp om tänker jag.
Men hon är intresserad, och frågar mycket mer än vad jag kan svara på.
Och hon snappar upp en hel del, det märks.
Som när vi var hemma igen, och fortfarande pratade om Jesus, då säger Hedvig:
 
- Du, den där sista midda'n han åt, den var inte rolig för honom!!!
Han fick aldri' mer äta mat!
 
 
❤️