Livet kom emellan...

(null)

... och jag följer hjärtat...
Vi.

Det är vi som följer hjärtat. Och magkänslan.
Vi är två om beslutet och hundra procents uppbackning betyder mycket för mig. 
Ni är ett team och löser det som ett sådant, sade Ebba. Och det är mer sant än jag förstått. Vi är ett team. Situationen kräver förändring och den genomför vi nu.

Det senaste ett och ett halvt året har på många vis varit ett skitår för älskade lilla H. Ett skitår faktiskt, utan att gå in på detaljer hon inte vill att jag pratar om. Men det har varit tufft...

Det beror nog på ditten?
Eller beror det på datten?
Kanske är det "bara" tonåren som spökar?
Det går kanske över?

Så har vi resonerat.
Pappan och jag.
I vår ledsenhet.
Och sorg.

För det är lite av en sorg när ens barn inte har det bra. Det gör ont inifrån och ut. Till slut gör det så ont att det blir svårt att andas. Vi har alla gått igenom det. Med alla våra barn. På något vis och med någon issue. Alla issues gör så rasande ont i hjärtat. Man går sönder.
Föräldraskapets innersta kärna.

Så trillade polletten ner.
Hos både pappan och mig.
Nästan samtidigt.

Himmel!
Det är tid hon behöver.
Lilla älskade H.

Mer än någonsin behöver hon tid.
Och aldrig någonsin har hon fått så lite tid som de senaste ett och halvt åren. Precis när hon haft det som jobbigast. Precis när hennes älskade syskon lämnat hemmet, flyttat ut. Och precis när mamman jobbat som mest. 

En kombo som blir osams med sig själv.
Av bara farten. Och vi har inte sett. Inte förstått. Förblindade av jag vet inte vad.

Det är såklart därför magen värkt och hjärtat  gjort ont.  Det är därför tårarna bränt bakom ögonlocken och hjärtat hamrat så att man tror det synts på utsidan. Dumt. Så dumt känns det i efterhand. Att vi inte såg. Att vi inte förstod. Stupid us. Hur kunde vi ens?

Polletten trillade ner.
Och vi tänkte om. 
Rejält.

Vi ändrar livet. Skapar tid.
Tid som vi behöver.
Tid vi vill åt.

Jag byter jobb.
Kanske blir jag egen. Frilans.
Kanske blir jag anställd. På deltid. 
Närmare hemmet.
Vi får se.

Kanske skriver jag färdigt en bok eller två. 
Vi får se det också.  Hur som helst skapar vi tid. Tid som vi tror blir bra.
För alla. Hjärtat blir lugnt.
Vi ska andas igen. 



Gå dit hjärtat leder dig...

❤️


... det gör vi nu, som ett team...




Olika är bra...

(null)

... olika är lärorikt...
Ur många aspekter.

Hon kom som en virvelvind.
Tog oss med storm.
Vi lär dig allt vi kan.
Du lär oss mer.

Som när du skrattar högt "bara" för att livet känns härligt här och nu eller där och då. 
För att solen skiner, havet kluckar och för att vi leker kurragömma och har fika med oss. Du brister ut i gapskratt och vi skrattar med dig fast vi först inte vet vad vi skrattar åt. Vi har liksom glömt att man kan skratta högt "bara" för att livet är härligt. Och förresten vad då "bara"? Så dumt jag sade. Eller skrev.

Livet kan väl aldrig vara "bara"?
Livet är det viktigaste vi har.
Livet är nu. Det lär du oss.
Också.

Jag ska göra som du lilla  H.
Jag ska skratta högt när livet känns härligt.



Lilla, stora, kloka Hedvig...

❤️


... så mycket visdom du äger...

Kanelbullens dag och...

(null)

... hon bjuder flott...
Lilla H.

I hemkunskapen bakades bullar.
Med "mycket smör och kärlek" som sig bör och som vi brukar säga här i huset.

Fatet med bullar till kvällsfikat kan te sig en aning fattigt. Dock var det bara hon och jag, pappan mumsade senare, och en bulle var kan räcka. Så tänker vi och så pratar vi. För med en mycket matglad liten en i huset håller vi igen. Pratar om vikten av att inte äta mer än vi behöver och om vikten av att välja rätt. Annars mår kroppen inte bra, och man måste ju vara snäll emot kroppen.

Så säger vi. 
För att tänket ska bli sunt.
Då gör man kroppen en tjänst.
Och man kan kosta på sig undantag.



Som nybakta kanelbullar då och då...

❤️


... bakade med mycket smör och kärlek...