Det gick så bra...

 
... hos hjärtläkaren...
Fantastiskt.
 
Så sade han.
Att det ser fantastiskt bra ut.
Lättnad.
 
Lättnad och en allt igenom härlig onsdag.
Härlig för att vi kunde andas ut.
Härlig för att vi inte ska tillbaka förrän om två år.
Härlig för att vi tillbringade eftermiddag och kväll hos fina, fina storebror och hans lika fina, fina Mikaela.
 
Hedvig hade en present med sig. En egengjord. En present som tagit flera veckor att göra, i träslöjden. En nyckeltavla med två krokar för Ludvigs nycklar, två för Mikaelas och en för bilnyckeln. Stolt överräckte hon den och stolt tittade hon på den där den genast fick pryda deras vägg. Att känna sig stolt är fint. Att få någon att känna sig stolt är fint. Kärlek.
 
Prat om jobb, skola, masaier, resedrömmar, andra drömmar, husdjur, mat och ja, prat om själva livet helt enkelt. Prat blandat med skratt, fika, fotovisning och middag. Härligt. Kvalitet.
 
Varenda minut tillsammans med dem njöt jag. 
Lycklig inifrån och ut i deras närvaro.
 
 
 
En bättre onsdag helt enkelt...
 
❤️
 
 
... kärlek...

Dagen för tretton år sedan...

 
... är en av de värsta i mitt liv...
Oro.
 
Idag är det 13 år sedan lilla H fick livet tillbaka.
13 år sedan hon lagade sitt då jordgubbsstora lilla hjärta.
Det lilla hjärtat som rymmer så oändligt med kärlek.
 
Yttepytteliten och skör.
Mager och trött.
Leende.
 
Det var så vi lämnade vårt yngsta hjärta i händerna på hjärtkirurgen.
Utan att veta om vi skulle få tillbaka henne. Utan att kunna tänka de mest fasansfulla tankarna hela vägen ut. Utan att ha ett val. En operation var enda möjligheten att få behålla livet. Det lilla livet som nyss börjat spira. Det lilla livet som vi älskat så högt från allra första stund.
 
Tacksamheten vi känner för att du finns kvar hos oss går inte att i ord beskriva.
Inga aldrig så översvallande och utmålande ord täcker in våra känslor för dig lilla Hedvig.
Du lilla genomkloka och ända in i själen vackra skapelse är den mest äkta lilla människa som finns.
Vi älskar dig gränslöst och kommer alltid göra allt som står i vår makt för att skydda dig mot all världens elakheter.
 
Idag, på själva årsdagen, ska vi tillbaka till hjärtmottagningen för en årlig koll.
Inget tyder på något "fel", ändå smyger sig oron in. Bara att kliva in i sjukhusets entré skapar oro ända in i märgen. Hjärtklappning och en förvirrad blick infinner sig på mig - jag känner det tydligt. Försöker bemästra och behärska. Det brukar gå sådär. Så många tårar, så mycket oro vi avhandlat i detta sjukhus korridorer och kulvertar. Det sitter kvar fast det är så länge sedan.
 
 
 
Tack lilla H, för att du kom till oss...
 
 
 
... och tack för att du valde att stanna hos oss...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tänk att jag nästan...

 
... ger cred...
Åt en svordom.
 
Svordomarna som annars gör mig galen.
Jag har inte gett henne cred. Jag har bett henne att ändå använda ett annat ord. Men jag tänkte ge henne cred. För att jag höll med.
 
Idag åker vi till Karlskrona.
Ytterligare ett lekland ska avverkas.
Jag tröstar mig med att hon på allt googlande om lekland också lär sig Sveriges geografi. Googlandet tillsammans med väderkartorna på nyhetssändningarna ger henne bra koll på var många av landets städer ligger.
 
På väg till Karlskrona tänkte vi åka inom Jönköping och pussa på storasyster. Men så ställde en hantverkare till det och vi skulle behöva vara hemma hela förmiddagen. Lösningen blev att lilla H och jag tar en buss till Jönköping och att pappan sedan plockar upp oss på vägen.
 
Toppen!
Lilla H packar sitt handbagage med iPad, telefon, lurar, Marcus & Martinus-böcker, sussfilt, delfin, Woody och Totte. Hon vaknar tidigt och tycker vi ska på äventyr. Vi ska äta frukost på bussen, hon har valt mjukt tunnbröd med smör och ost. Hedvig älskar att äta frukost i bilen, på bussen eller på tåget - vad vi nu åker.
 
Vi säger hej då till pappan och kliver på första bussen. Vi ska inte äta på första bussen, men på andra. På den ”fina” som går till Ebba. Det är viktigt. Så viktigt att vi håller oss fast vi är ashungriga som Hedvig säger.
 
Så kommer den fina bussen.
Den är grön.
 
Hedvig hoppar av glädje och förväntan.
Vi märker redan från början att chauffören är grinig och otrevlig. Han blir sur när Hedvig vill kliva på och tycker vi borde förstå att han vill lasta in allas bagage först. Jag förstår, Hedvig förstår inte och säger till honom att han känns väldigt otrevlig. Han stannar upp och påbörjar en - faktiskt ganska otrevlig - diskussion med Hedvig. Han pratar om att det minsann är fler än hon som ska åka med bussen, att man inte bara kan tänka på sig själv etc. Hedvig svartnar i blicken och säger Du är väldi’t otrevlig du...
 
Jag ber honom släppa det hela, säger att jag förstår att han vill ta bagaget först så att han kan checka in alla i en följd sedan, men att Hedvig inte förstår det på samma sätt. Irriterat lastar han bagage och pekar sedan på Hedvigs handbagage. En barnresväska modell mindre. Jag förklarar att det är Hedvigs handbagage. Han säger att väskan ska ligga i bagageutrymmet. Punkt.
 
Jag tänker att det blivit ett missförstånd och säger nej, alltså väskan innehållet pyssel och leksaker till resan, att hon ska ha den framför sig vid sina fötter precis som jag ska ha mitt handbagage vid mina fötter.
 
Han är oresonlig och säger att han inte bryr sig om vad väskan innehåller, den ska ligga i bagaget. Och tror jag verkligen att den skulle ligga kvar vid fötterna om bussen krockar? Nja, alltså det kommer ju inget handbagage att göra vid en krock, säger jag och tror fortfarande att det verkligen är något han missuppfattat.
 
Han ilsknar till ytterligare och talar om för mig att väskan minsann skulle väga ett ton om vi krockar och det borde jag förstå. Jag ilsknar också till och frågar vad mitt handbagage bestående av en stor väska innehållande miljoner saker plus termos och två fulla vattenflaskor samt en stor påse med presenter till min äldsta dotter skulle väga vid en krock? De båda väger nämligen avsevärt mycket mer vid en eventuell krock.
 
Nej, det går inte.
Han är oresonlig.
 
Tårarna rinner nerför Hedvigs kinder och kön ilsknar till.
Någon frågar honom vad han sysslar med, om han inte ser att Hedvig är ledsen. Någon annan ber honom låta Hedvig ta sin väska till sin plats och menar att han själv borde se att mina väskor är så mycket tyngre än hennes lilla handbagage. En tredje i kön ber honom sluta med sin maktutövning mot en liten flicka.
 
Jag frågar honom om han inser att jag kommer plocka ut stora delar av innehållet i hennes väska för att lägga det i min redan överfulla väska? Han säger att han inte bryt sig om vad jag gör, han ska ha väskan.
 
Jag lägger väskan på marken, öppnar den och metodiskt plockar jag ur pinal efter pinal och lägger i min väska - som för övrigt inte längre går att stänga. Han tittar på och vinkar samtidigt med fingrarna med en gest som säger att jag ska skynda mig och bara ge väskan till honom.
Mitt i allt försöker jag trösta Hedvig,
Jag torkar tårar och snor.
Säger att det ordnar sig.
 
När väskan är snudd på tom stänger jag den och ger den till honom. Någon frågar ironiskt vad han tror att den nu skulle väga vid en krock. Han svarar inte.
Istället lägger han väskan i bagaget.
 
När han kommer tillbaka för att
påbörja incheckning undrar han om vi har något namn. Jag svarar att de har vi och berättar vilka namn vi bär.
 
Det är då blicken svartnar ytterligare på lilla H.
Hon spänner sina tårfyllda ögon hårt i honom och säger, innan hon kliver på:
 
 
- Jävla gringubbe!!!
 
 
Oj.
Det är då jag vill ge henne cred.
Fast jag gör det som sagt inte. Istället sade jag att det hade räckt att säga gringubbe. Utan svärord.
Hedvig håller inte med mig.
 
Det gör förresten inte jag heller. Håller med mig.
Men jag säger det inte.
 
Däremot kommer snudd på varenda passagerare fram till Hedvig och säger att de håller med henne, att han faktiskt var en jävla gringubbe, att de inte heller förstår vad han håller på med och att hon inte ska bry sig om honom.
 
 
Rätt åt honom kan jag tänka...
 
❤️
 
 
Jävla gringubbe...