Oro, väntan och mer oro...

 

 

... nu är det över...
Puh.

Vi är hemma igen. Den känslomässiga berg- och dalbanan är mer stabil. För nu.

Med ålder följer ökad medvetenhet. Medvetenheten i sig skapar massa andra saker, bland annat oro och ängslan. Ända sedan Hedvig i våras fick veta att en ny hjärtkaterisering skulle göras under hösten har hon funderat. Funderat, grubblat och till viss del oroat sig.  Oron har vuxit ju närmare dagen vi kommit. Hos henne, och hos oss andra. Så klart. Rutin för läkarna, men inte för oss. Kan ingrepp på barn ens bli rutin för oroliga föräldrar? Jag tror inte det. Inget ingrepp är heller riskfritt.

Många har det värre, har det svårare. Med mer allvarligt sjuka barn. Jag vet. Jag känner några som har det så och jag kan inte annat än lida med dem. Men så händer något med ens eget barn, och även om det i sig kanske inte är lika allvarligt kan man inte värja sig. Man blir sig själv och sitt barn närmast. Så får det kanske vara tänker jag. För några dagar. Det betyder ju inte att man inte inser att det finns många som har det värre.

En måndag full av undersökningar. Massor av undersökningar. Bland andra ultraljud, EKG och röntgen. Därtill den enligt Hedvig allra mest skräckinjagande "grejen". "Grejen" med att få en liten slang i armen. Det är det där sticket. Det har oroat och oroat. Så till den milda grad att hon helt avstod både iPad och telefon i bilen på väg till sjukhuset. De som känner Hedvig inser att det säger en hel del.

Tyst, fundersam och orolig satt hon i baksätet.

 

– Det känns lite obehagligt...

 

Så sade hon. Måndagen lång.

Måndagen var ändå toppen eftersom hon fick presenter av sköterskorna, tyckte doktorn var gullig och sjukhusmaten "svingod". Ännu mera toppen blev den då mamman och pappan erbjöd både middag och kvällsmat. Detta är något vi annars enbart erbjuder efter till exempel träning. Hon åt, lilla H. Oj, vad hon åt. Väl medveten om att tisdagmorgon skulle innebära "svält".

Vi hade tur på tisdagen. Först på tur och inget akut kom emellan så strax efter klockan åtta fick Hedvig sovmedicin. Hon valde att ligga kvar i sängen denna gången, och bad narkosläkaren att prata med henne om Kanarieöarna. Det gjorde hon. En yttepyttestund, sedan sov hon vårt lilla hjärta. Mamman och pappan vänjer sig aldrig vid det ögonblicket. Det innebär så mycket flash-backs från bebisoperationerna då vi inte kunde vara säkra på att få henne tillbaka. Med tårarna rinnande gick vi till sjukhuscaféterian och drack deras faktiskt fullkomligt vidriga kaffe. Också det en stark flash-back 

Och vi väntade, och väntade. Väntade lite till.

Väntade på beskedet att allt gått bra, att vi kunde gå till uppvak. Det kom. Tisdagens bästa besked skulle man kunna sammanfatta det. På uppvak låg hon, sovandes, snarkandes och rufsig i håret. Och som alla andra gånger satte hon sig käpprak upp direkt hon vaknade. Kikade på de andra barnen, sade hej, frågade efter mat, lade sig ner igen. Skrattade då hon fick en isglass för det är lite knasigt att ligga ner i sängen och äta isglass. Svårt att styra glassen rätt var det också.

Sedan väntade åtta timmar i sängen. Åtta.

Det är inte helt lätt att fördriva tiden i åtta timmar. Inte med någon som efter att ha ätit ett lass med potatismos, två stekta fiskfiléer och skagenröra och därmed blivit pigg. Pigg och vansinnigt lik sig själv med svordomar och okvädesord som haglade över både oss, sjuksköterskorna och tv-spelet. Vi kunde liksom inte annat än le åt henne och hennes ilska - det var ju så skönt att hon plötsligt var sitt vanliga jag. Vi pusslade, spelade tv-spel, målade lite, spelade Clumsy Ninja på iPaden och så vidare. Under eftermiddagen kom Ludvig och de spelade mer tv-spel.

Efter åtta timmars vila följde en halvtimmes aktivitet för att se att ingen blödning sattes igång. Aktiviteten bestod av fartfylld cykling i hjärtavdelningens korridorer. Hedvig på en trehjuling, och Ludvig på en annan. På ett magiskt sätt vecklade han ihop sig och fick plats. Även pappan lyckades veckla ihop sig och cykla men tydligen var storebror ett roligare cykelsällskap. Ni som följer oss på instagram har kanske sett filmen och hört allt skratt han lockade fram, storebror. När vi till slut satte stopp för cyklingen kom det bästa av allt. Hedvig var inte svettig!!! Hade detta varit en dag innan hade hon varit helt dyblöt av svett efter att ha cyklat så. Men nej. Hon var inte ens klibbig! För oss är det fantastiskt. Orken är tillbaka och blodtrycket mer normalt. Vi kunde liksom inte sluta känna på henne, om och om igen. "Känn, känn", sade vi lyckligt till varandra.

På vägen hem hojtade Hedvig från baksätet att hon gärna kunde tänka sig en kebabrulle till kvällsmat. Helt otippat och absolut inte vad vi andra tänkt. Men så fick det  bli. Himmel och plättar, om en kebabrulle gör en tisdagkväll för ett nyopererat hjärta så känns väl det okej ändå.

Onsdag morgon och vi var tillbaka.

Nytt ultraljud, nytt samtal med läkaren som kände sig nöjd med operationen och som sade att de vill göra en rutinkontroll om ett år. Ett år. Det är låååångt fram och ingen är lyckligare än vi. En glad och pigg, fast ändå trött, Liten H fick ännu en hjärtekatt och glada lämnade vi sjukhuset. Vi styrde kosan mot Ikea för en köttbullelunch innan vi landade i soffan här hemma.

 

Känslomässigt uttömda...

 

Och lyckliga...

 

Den lilla är...

 

 

... lite orolig idag...
Tyst.

Fast vi har lekt och stojat.
Till och med på jättestort lekland har vi stojat. Den lilla var snabbast, mamman försökte hålla tempot. Som ett träningspass. Timme ut och timme in.

Sedan kom tystnaden.
I bilen på väg hem kom tystnaden.


- Det känns lite obehagligt mamma...

- Vad är du mest orolig för gumman...?

- Sticket.

- Du får salva först, så känns inte sticket.

- Vad bra. Men ja' är orolig ändå.

- Jag förstår det. Imorgon är det "bara" undersökningar. Först på tisdag är det operation.

- Vad bra. Men ja' är orolig ändå.

Jag förstår det.

 


Lilla hjärtat...

❤️


Visst är vi alla lite oroliga ändå...

idag har hon...

 
 
... fixat lunchen...
Mästerkocken.
 
Själv.
Eller, nästan själv.
Man får inte grilla utan en vuxen.
Inte heller är mamman och pappan så säkra på att hon bör lära sig tända grillen. Än.
Var sak har sin tid och det där med att tända grillen känns definitivt som en grej värt att vänta på.
 
Men i alla fall.
Hon dukade brickan.
Bestämde att vi skulle äta ute.
 
Hämtade väst, jacka och tjocktröja.
Pappan fick hämta själv i och för sig.
Inte för att hon inte orkade, men för att han grejade så infernaliskt då vi skulle äta.
Så pass att Hedvig inte kunde se honom och därmed inte avgöra om han var klädd för utelunch eller inte.
 
När grillen var tänd lade hon på grillkorv.
Väldigt många grillkorvar blev det. Många fler än vi orkade äta.
Hon stängde locket. Öppnade locket. Sade till mig att det är bra att ha en vuxen med om man vill grilla.
Sant, tyckte jag. Det är inte bara bra, det är ett måste. Tyckte jag.
 
 
– Mamma, ja´ är mästerkocken!
 
– Det är du. Men vad är jag då?
 
– Du? Du... du... du kan vara min assisten, typ...
 
 
 
 
Mästerkocken & assistenten...