Önskelistan...

 
... fylls så sakteliga på...
Sakteliga.
 
För lilla H är ett barn av den sort som sällan önskar mycket.
Hon är ett barn av den sort som kan gå länge, länge i en leksaksaffär och känna och klämma.
Förundras, lockas och ibland förfäras över alla roligheter, alla hemskheter och alla bra-att-ha-när-man-är-tolv-år-saker. Men på frågan om hon någon gång skulle vilja köpa ditten eller datten, eller kanske önska sig, så svarar hon allt som oftast att Nej tack, det är bra...
 
Utöver en bebis och Beppes experimentlåda har Mysteriet på Greveholm kommit till.
Och smink, och hårband. Och just det, en Lego City Polisstation. Ni vet en sådan ganska dyr historia som mamman och pappan tror att de (mest pappan) får sätta ihop och sedan blir den ståendes. Inte lekt med.
Lilla H håller inte med. Hon tycker den är så cool. Hon kommer leka massor med den. Säger hon.
 
Men så idag. Från ingenstans. Kom en ny önskan.
En önskan så tydlig att hon stegade genom hela huset för att hitta mig, för att kunna berätta.
 
 
– Mamma, ja´ skulle väldiiii´t gärna vilja önska mig en slips och en hatt.
 
– En slips och en hatt? 
 
– Ja! Ja´ tycker det är såå fint.
Ja´ kan ha det när vi går på restaurang å´ så...
 
 
 
Tur vi inte har gett tomten önskelistan ännu...
 
 
 
Ser ut som om 2017 kommer att innehålla många restaurangbesök... 
 
 
 

Jag önskar att det inte fanns...

 
 
... några som helst orättvisor i världen...
Punkt.
 
Jag önskar att det fanns fler människor som vill hjälpa.
Många är vi som vill hjälpa. Absolut.
Inte alla av dessa hjälper ändå.
 
Men vi är många som både vill hjälpa, och som hjälper.
Oavsett om det handlar om att hjälpa en tiggare eller om att stödja en organisation.
Eller flera organisationer. Vissa ligger en mer varmt om hjärtat av en eller annan anledning.
Då kan man välja att stödja den.
 
I våras åkte mitt äldsta lilla hjärta till Tanzania.
Hon skulle vara tre veckor som volontär på ett barnhem, långt uppe i bergen.
Hon hade erfarenheter och insikter med sig hem som få i hennes ålder har. Som få överhuvudtaget har.
Redan då hon kom hem sade hon att hon vill åka tillbaka. Hon var inte färdig. Hon hade fått som en andra familj.
Och alla barn som behöver henne. Hon hade åkt hem, men ville tillbaka.
 
I september åkte hon tillbaka.
Denna gången för att bo och arbeta som volontär i tre månader.
Ebba vill ogärna kalla det arbete. Hon är ju där hon vill vara och hon gör det hon vill göra.
Förutom allt praktiskt hon gör så slösar hon med sin kärlek.
Det är nog det hon gör allra mest.
Hon är sådan.
 
Barnen behöver all denna kärlek.
De behöver alla pussar och kramar de någonsin kan få.
De behöver alla leksaker och kläder och filtar Ebba och alla andra volontärer släpat med sig.
Och de behöver allt, exakt allt, som de två unga svenska fantastiska Jessica och Linnéa gör för dem.
Jessica och Linnéa startade och driver barnhemmet och skolan. Fantastiskt!
Men barnen behöver mer.
 
barnhemmet har de det bra. Utifrån förutsättningarna.
Alla barnen blir pussade och kramade på, de är som en familj.
Alla barnen får minst tre mål mat om dagen (ofta får de fyra mål), de duschar varje dag och de som är tillräckligt stora går i skolan. Barnen, som just nu är mellan 0 -15 år,  leker och busar med ingenting - utifrån våra mått mätt.
Du kan följa dem på både instagram och Facebook för att få inblick i deras liv.
 
När någon blir sjuk finns Jessica, Linnéa och alla volontärer där. 
De åker till sjukhus, samlar ibland in mer pengar för att ta den som blivit sjuk till ett bättre sjukhus.
Nya barn börjar i skolan efter nyår. Nya barn som ska få samma möjligheter. Så klart.
 
Allt det här kostar dock så mycket pengar.
Så mycket pengar för dem, nästan inga pengar alls för oss.
Som exempel vill jag nämna att Ebba nu är skolfadder. Det innebär att de pengar Ebba bidrar med går till mat och material i skolan. Hon frågade mig om det är dumt att bli det eftersom hon nästa höst kommer att studera och sannolikt inte kommer att ha så mycket pengar. Jag sade att jag absolut tycker att hon ska bli skolfadder. För att jag vet att hon vill, för att jag vet att hon kan. 
Hon svarade:
 
 
– Det är inte mer än vad en och en halv drink på krogen kostar.
Det kan jag vara utan!
 
 
Och precis så är det.
Det är så mycket vi konsumerar som vi kan vara utan och det helt utan uppoffring.
För utan månadsgivare och utan skolfaddrar kan de mest hängivna inte hjälpa dem som mest behöver det.
Barnen som inte längre har någon mamma eller pappa kvar. Som inte har någon som tar hand om dem.
Barnen som också behöver växa upp med kärlek, mat och utbildning.
Som har rätt till det.
 
Just nu har barnhemmet fått en yttepyttig liten flicka, Janeth, till sig.
Janeth är en vecka gammal och hennes mamma dog då hon var ett dygn.
Hon förlöstes med kejsarsnitt och dog av blodförlust.
Janeths pappa anses inte kunna ta hand om sin dotter.
Varför? För att han har en hörselnedsättning...
 
En hörselnedsättning!!!
En fruktansvärd tragik att mamman dog.
Lika fruktanskvärd tragik att pappan förlorar även sin dotter.
Och också en fruktansvärd tragik för lilla Janeth som nu varken har sin mamma eller sin pappa kvar.
Janeth bor nu växelvis hemma hos Jessica och på barnhemmet. Hon överöses med kärlek men behöver också allt annat som en liten nyfödd behöver. Modersmjölksersättning, blöjor, läkarkontroller, vaccinationer... Listan kan göras lång. Utan oss som kan hjälpa har varken Janeth eller de andra små barnen ingen chans till det liv de så väl är värda.
 
 
 
Så vill du, för kan vet jag att du kan, ber jag dig skänka en summa till barnhemmet CCY Tanzania.
Eller ännu hellre bli månadsgivare. Att bli månadsgivare är att hjälpa och göra det man kan, trots avstånd.
 
 
 
 
Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon...
 
 
 
Gör det du kan, du också...
 
 
 
 
 
 

Säg hej till...

 
... Ezekiel...
Och hans familj.
 
Som för alltid kommer att vara med oss.
Ezekiel som bor i Tanzania, där vår Ebba är.
Han bor inte på barnhemmet där Ebba är, men han går i skolan.
 
Ezekiel är fem år och bor med sin mamma, pappa, storasyster och lillasyster.
Ezekiel är speciell. Han är särskild, olika, fem år och underbar.
Framförallt är han Ezekiel.
 
Ezekiels mamma är orolig för honom.
Hon ser att han är särskild, speciell och olik de andra barnen på flera sätt.
Ezekiel pratar till exempel inte så som många andra femåringar gör.
Men mamman vet inte vad som gör att han är så speciell.
Och mamman är så rädd att hennes lilla Ezekiel ska dö ifrån henne.
Eftersom hon inte vet hur det är, vad det är och hur det ska bli.
 
När Ebba träffar Ezekiel får han en särskild plats i hennes hjärta.
Hennes hjärta tycks rymma hur många som helst. Hennes hjärta har oändligt med kärlek.
Ändå finns det plats att få en alldeles särskild plats. Den platsen är för Ezekiel.
För Ebba ser. Och Ebba hör. Och Ebba tror.
Att Ezekiel har Downs syndrom.
 
Så klart att han tar så mycket plats i hennes hjärta att man kan tro det ska explodera.
Vi pratar om typiska fysiska tecken som går att se. Vi pratar om Halls kriterier. Jag skickar dem.
Ebba pratar med fantastiska Jessica och fantastiska Linnéa som driver barnhem och skola där Ebba är.
Ebba får träffa Ezekiels mamma. Berätta vad hon vet, berätta om sin lillasyster, berätta att hon inte ska vara orolig. Att det blir bra. Att Ezekiel måste man vara extra varsam med, då blir det bra.
 
Det finns en läkare i en annan stad.
En läkare som är berest och som Ebba vill att de ska åka till.
Ezekiels mamma och pappa har inte råd. Ebba bestämmer sig för att betala.
Idag har de varit hos läkaren. Ezekiel har varit lite sjuk de senaste veckorna så han fick medicin.
Läkaren tog lite prover. Återbesök om två veckor är bokat för att se om medicinerna har hjälpt.

Ebba pratade med honom om Downs syndrom och han visste vad det är.
Han kände även till en del andra funktionsvariationer som han också tror att Ezekiel kanske har.
Men han ville inte ta det vidare. Har ingen möjlighet att göra de kromosomtester som vi är så vana vid att läkare här både kan göra och faktiskt gör. Att han inte ville ta det vidare var inte på något vis för att vara dum, inte för att Ezekiel skulle vara mindre värd eller på grund av någon annan anledning man skulle kunnat bli rasande för.
Nej, det handlar bara om mentalitet, kulturkrock och pengar.
Som så mycket annat handlar det om pengar.
 
Ezekiel är numer någon vår familj stödjer lite extra.
Med mediciner, läkarbesök, material eller vad som nu kan tänkas behövas.
 
 
 
Tänk att vår Ebba alltid hittar någon att slösa sin kärlek på...
 
 
 
Oavsett vart på jorden hon befinner sig...