Dåligt med uppdateringar…

… här på bloggen…
Av ingen anledning alls.

Eller av bästa anledningen. Faktiskt. Om jag tänker efter. För här hemma gör vi inte många knop. 

Någon tonåring sover länge, blir körd till fina vänner för lite fest och ”försvinner” därefter till sin finfinfina flickvän några dagar. Detta efter att finfinfina flickvännens mamma tillbringat fredagskvällen hos oss med sol, salta bad, mat, dryck och mysigt prat.

Den andra tonåringen – som faktiskt vid närmare eftertanke – slutade vara tonåring för ett och ett halvt år sedan, har tillbringat helgen i Smögen och kom nyss hem. Så där bubbligt pratglad över allt kul hon upplevt.

Pappan sjöräddar mest och har tillbringat stora delar av gångna veckan till havs. Bogserat och räddat. Däremellan har han hunnit med lite krabbfiske, något dopp och ibland även middag.

Lilla H och mamman, alltså jag, vi skruttar mest runt här. Gör ingenting. Gör vad vi vill. Badar lite. Fikar lite. Badar lite. Spelar lite strandtennis. Badar igen. Äter en glass. Eller vattenmelon. Solar. Läser bok. Vilar i skuggan. Badar igen. Funderar på middagen. Mamman dricker ett glas bubbel och lilla H ett glas Fanta. Gör någon middag vi är sugna på. Tar ett kvällsdopp. Ja, så där håller vi på.

Dagarna igenom…

❤️

… älskade sommar….

En pirrig dag…

… idag, och långsam…
Minsann.

Pirrig för att någon längtar ihjäl sig efter syskon, grannbarn, sitt rum, sin säng och sitt land. Jo, så säger hon. Att hon längtar efter sitt land. Alla är välkomna i Hedvigs land.  Långsam för att det känns som en evighet innan vi äntligen är hemma.

Några gånger under veckan drabbades den lilla av en slags enkel depp som hon själv uttrycker det. Särskilt när hon såg en liten brunbränd flicka med kritvitt hår. Hedvig tyckte hon såg ut som Meja, en av de älskade grannbarnen. Då längtade hon mycket. Så fick hon bilder på telefonen på några av de andra älskade grannbarnen. Då längtade hon igen. Mycket.

Så kom vi hem. Hon stegade ut bilen och drog sin Barcelonaväska efter sig. Såg älskad, saknad syster på altanen och rusade dit. Då hör jag det. Fyra små älskade grannbarns fötter bara rasslade över altanerna samtidigt som de tjöt ”Hedvig är hemma!!!!!!!!”.

Jag rös. Faktiskt.
Av välbehag rös jag. Hela mitt hjärta blev varmt och fullt av kärlek till dessa våra fantastiska grannar. Vi bor i paradiset. Tänk att vi gjorde det. Flyttade när det var som värst. Och tänk att det blev så bra…

Kramkalaset var ett faktum och efter att ha delat ut onda ögat både en och två och triljoners gånger under veckan spred sig en lättnad i hela mig. Små simpla presenter, valda av lilla H, delades ut. Två andra lika högt älskade grannbarn är bortresta och deras presenter har lilla H noga lagt i förvar i sitt rum.

En dusch tillsammans med storasyster – efterlängtat, mysigt och så hemma-aktigt. Så kom älskad storebror och älskad flickvän hem. Lyssnade  på den lillas ivriga historier om vildkatter, servitörer, vattenrutschkanor och pappans blödande armbåge. De spelade Wii och sedan landade den lilla i sitt extremt efterlängtade och trygga soffhörn med popcorn och mormors flädersaft.

Nu sover hon i sin efterlängtade säng…

❤️

Borta bra men hemma bäst…

Poolparty igår…

Musik, sång, dansande reseledare, drinkar med och utan alkohol.
Turistigt.

Turistigt men roligt för alla barn, och därmed för alla föräldrar. Glada barn ger glada föräldrar.

Mörker men med coola lampor som fick poolen att se smått magisk ut. Vi bara ”hamnade” där mitt i allt, efter middagen.

– Vill du också bada Hedvig?

– Okej!

… sade hon klev ner och simmade iväg – med kläderna på.

Frusen skyndade hon sedan till vårt rum, ville bli ”frotterad” med ett badlakan tills värmen spred sig i kroppen. Bäddade sedan ner sig, satte på en film och mumsade mjölkchoklad.

Hon kan det här med semester, lilla H…

❤️

Livsnjutaren…

När man äter…

… korv och bröd…
Utan bröd.

Ungefär som när man äter pasta carbonara utan carbonara, då kan man få ett skrattanfall av sällan skådat slag. När man kommer på att det faktiskt är det man gör – äter något utan att äta något.

Ett skrattanfall som jag kan se hos äldsta hjärtat och mig själv när vi går bananas över något. Tårarna rinner, vi kippar efter luft och slår händerna i knät som om det skulle ge oss mer syre. Så gjorde hon.

När så skrattet bara bubblar fram där, i en solstol, för att man kommer på att man äter korv med bröd utan bröd – då blir jag lite lycklig. Det är bara hon, endast hon, som så enkelt kan locka fram en total lyckokänsla.

Korv med bröd…

❤️

… utan bröd…

Vi latar oss…

… förresten inte bara…
Inte alls.

Två av oss tre som är här tränar också. Den tredje håller ställningarna vid solsängarna. Säger han.

Lilla H visar sig vara en fena på såväl Bodyvive som Grit. Även om Grit var både jobbigare och roligare. Det tycker vi båda. Så vi kör på. 30 minuter varje eftermiddag. Det gör gott för både kropp och själ och jag klurar på om det snart är dags för ett eget årskort på STC för lilla H?

Av någon anledning finner jag henne även i yogaposition – det kommer inte ifrån mig minsann. Hur gärna jag än vill kunna yoga -för att jag tror att det är bra för en stressad själ – så tycker jag hittills att det är riktigt, riktigt och verkligen helt aptråkigt. Aptråkigt.

Lilla H, hon kan hon…

❤️

Bodyvive, Grit, Yoga…

Sol, bad och…

… lata dagar…
Semester.

Grekland. Kos.
Hav, pool, lek, skratt och stoj varvat med bok, slummer, ett glas vin och fetaost som tar fetaosten till nya nivåer. Hur ska jag någonsin mer kunna uppskatta fetaosten som finns att tillgå i Sverige efter att ha upplevt smaken av fetaost på plats? Det är sådant jag grubblar på samtidigt som jag lyssnar till vågornas skvalp…

Vi njuter några dagar till…

❤️

Semester…

Vi är nu inne på…

… fjärde Woody-dockan…

Lycka.

 

Den första pratade svenska och tappade huvudet.

Den andra pratade engelska och tappade huvudet.

Den tredje pratade norska, tappade inte huvudet men slutade prata.

Alla tre blev galet smutsiga men har också varit galet älskade och med på familjens alla äventyr.

 

Innan den tredje tappade huvudet köpte vi en ny.

En som pratar engelska, eller bred amerikanska om man så vill.

Som det anstår en sann cowboy tänker jag.

 

Lilla H visste inget.

Pirrig och förväntansfull öppnade hon paketet.

Hoppandes jämfota av lycka när innehållet blev synligt.

 

Raskt, raskt ville hon slänga den gamla. 

Mamman blev stressad – hon som själv aldrig bara kunnat byta ut en favorit mot en annan.

Följaktligen tjoade mamman nej, o´ nej, och övertygade lilla H om att inte slänga den gamla smutsiga.

Plötsligt tyckte mamman väldigt mycket om den gamla smutsiga. Drabbades av sorg över att han skulle kastas.

Han kastades inte. Han lades undan. Helt utan samvetskval och empati.

Men ändå. Han finns kvar.

 

 

Om denna fjärde tappar huvudet kan vi alltid återgå till nummer tre…

Den lilla coola har som mål…

… att likna storebror…
All in.

Hon går all in.
Med kepsen ”bakomfram” och hörlurar på. Musiken de lyssnar på skiljer sig dock åt. Jag har svårt att tro att Ludvig lyssnar på Marcus & Martinius.

– Ludde är så himla cool mamma!

– Det är du också Hedvig…

– Ja’ vet. Som Ludde är ja’…

Älskade syskon…

♥

Älskade förebilder…

Någon liten en…