En pirrig dag…

 

 

… idag, och långsam…
Minsann.

Pirrig för att någon längtar ihjäl sig efter syskon, grannbarn, sitt rum, sin säng och sitt land. Jo, så säger hon. Att hon längtar efter sitt land. Alla är välkomna i Hedvigs land.  Långsam för att det känns som en evighet innan vi äntligen är hemma.

Några gånger under veckan drabbades den lilla av en slags enkel depp som hon själv uttrycker det. Särskilt när hon såg en liten brunbränd flicka med kritvitt hår. Hedvig tyckte hon såg ut som Meja, en av de älskade grannbarnen. Då längtade hon mycket. Så fick hon bilder på telefonen på några av de andra älskade grannbarnen. Då längtade hon igen. Mycket.

Så kom vi hem. Hon stegade ut bilen och drog sin Barcelonaväska efter sig. Såg älskad, saknad syster på altanen och rusade dit. Då hör jag det. Fyra små älskade grannbarns fötter bara rasslade över altanerna samtidigt som de tjöt ”Hedvig är hemma!!!!!!!!”.

Jag rös. Faktiskt.
Av välbehag rös jag. Hela mitt hjärta blev varmt och fullt av kärlek till dessa våra fantastiska grannar. Vi bor i paradiset. Tänk att vi gjorde det. Flyttade när det var som värst. Och tänk att det blev så bra…

Kramkalaset var ett faktum och efter att ha delat ut onda ögat både en och två och triljoners gånger under veckan spred sig en lättnad i hela mig. Små simpla presenter, valda av lilla H, delades ut. Två andra lika högt älskade grannbarn är bortresta och deras presenter har lilla H noga lagt i förvar i sitt rum.

En dusch tillsammans med storasyster – efterlängtat, mysigt och så hemma-aktigt. Så kom älskad storebror och älskad flickvän hem. Lyssnade  på den lillas ivriga historier om vildkatter, servitörer, vattenrutschkanor och pappans blödande armbåge. De spelade Wii och sedan landade den lilla i sitt extremt efterlängtade och trygga soffhörn med popcorn och mormors flädersaft.

Nu sover hon i sin efterlängtade säng…

❤️

Borta bra men hemma bäst…