… tjejkväll…

Bland annat.

 

Vi snattrade och pratade, bubblade och fnissade.

Åt länge. Plockmat kallar hon det. När det finns lite av det mesta ni vet. Lite grillad kyckling, ett gäng kex, några goda ostar, en bit bröd och en slev pasta med ketchup för den som önskar. Åt länge och pratade så som tjejer gör. Så säger hon också, att tjejer pratar som tjejer gör.

Så då gkörde vi så.

 

Pappan är i huvudstaden och storebror på vift.

Vi pratadr om livet. Tror jag. Det som händer nu och som Hedvig är som allra bäst på. Om skolan, om syslöjden, om kompisarna och om lunchen som var sådär. 

 

Vi vek och packade.

Packade kläder, böcker, cyklop och filmer.

Solkräm, glajjor i flera varianter och solhattar.

Hon i sin nya turkosa resväska, jag i vår vanliga champagnefärgade. Jo, det är sant, färgen kallas champagne och jag tänker att den hamnat i rätt hus.

Hösrlovet närmar sig och vi tänker oss sol och värme.

Lilla H är pirrig och prillig, funderar över vad för mat som serveras på flyget, om taxichauffören kommer hitta oss då vi landat och om han kommer hitta hotellet vi ska bo på.

 

 

undrar hon och tänker popcorn.

 

 

 

 

 

 

 

… en lapp…

Till mig.

 

En lapp som jag hittar.

En lapp som gör mig glad.

Extra glad efter en dag när hennes humör och hennes stundom otrevliga språk drabbat mig lite extra. Så där så att man inte vet om man ska tappa det och bli som galen, om man ska fälla en tår för att man inte orkar, eller om man helt sonika ska låtsas som om det regnar.

 

På lappen står:

 

 

 

 vilket bör läsas:

 

Jag har tvättat dina glasögon åt dig.

Puss

❤️

 

 

Vad det gör med mig?

Det gör att dagens mot mig riktade okvädsord faller i glömska. Eller i vart fall blir till världsligheter.

 

 

 

 ❤️

 

 

… tredje onsdagen i rad…

Lycklig.

 

Vi hämtar en kompis på vägen.

Bara det gör henne lycklig.

 

Jag blir glad och sorgsen på samma gång.

Det som för många är så självklart, att plocka upp en kompis på vägen, är för henne stort och inte alldeles självklart. Så stort och roligt att hon är prilligt lycklig och jag blir också lycklig mitt i sorgsenheten.

 

20 kronor med sig. Det är bra malligt.

Att få handla i cafe’t en vanlig onsdag och dessutom få välja vad man vill, det är också bra malligt.

 

Hon fikar, lyssnar på musik, spelar pingis och biljard, hänger med sina kompisar tredje onsdagen i rad. En ny värld har öppnat sig för henne, och för oss.

 

Själv åkte jag till Ica.

Mest lycklig kände jag mig.

 

Så kom ett sms och en bild och plötsligt kände jag mig bara lycklig. Lilla hjärtat, all Cola och mjölkchoklad i världen önskar jag henne. Särskilt på onsdagar och särskilt när hon är tillsammans med sina kompisar.

 

 

 

 

 

 

… en tisha…

Till mig.

 

En röd.

Hon har sytt den i färgen röd och inte vet vi varför.

Rött är inte hennes favoritfärg och själv har jag knappt aldrig ägt ett rött plagg.

Med grön text har hon, eller symaskinen, eller de två i kombo, broderat Marcus Martinus på tröjans mitt.

Jag har sällan, eller faktiskt aldrig, blivit så glad för en tröja någon gång. Inte ens om vi pratar HunkyDory, Marlene Birger, Odd Molly eller något annat som annars kan göra mig lite ytligt och kortsiktigt glad.

Men den här tröjan, den gör mig lycklig och glad hela livet tänker jag.

 

Det är så mycket kärlek i gåvan jag fått.

Jag har frågat om hon verkligen inte vill ha den själv.

Men nej.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… igen…

Lycklig.

 

Hon är lycklig.

Jag är lycklig. Och snuvig. Igen.

Skogen gör mig snuvig och därför går jag sällan där. När jag ändå befinner mig i skogen håller jag mig lite i utkanten av den. Aningen rädd att gå vilse, aningen mer rädd att träffa på vildsvin. Sant. Jag är inte rädd hela tiden, inte alls. Bara emellanåt. Den mesta tiden smittas jag av Hedvigs iver, hennes idoga klättrande över stock och sten, hennes glittrande ögon och bubblande skratt.

 

Vi har åkt till skogen där vi bodde förut. Till skogen hon saknar emellanåt. Vi pratar om saknaden, om att den handlar om skogen och lekplatsen, om fina grannfamiljen Larsson med sina ljuvliga, nu stora, flickor och som alltid tagit så väl hand om Hedvig och resten av familjen, om närheten till mormor och om Hedvigs gamla dagis. Så pratar vi om att skogen finns kvar, att vi ju är där nu med goda smörgåsar, kaffe, saft och en och annan chokladboll, att lekplatsen plötsligt mest har småbarnsgrejer, att familjen Larsson ännu är våra goda vänner, att vi ju ses och tycker om varandra fast vi flyttat, om att mormor ju också flyttat och hade gjort även om vi bott kvar och också om att dagis är till för små barn.

Så säger hon, den lilla kloka:

 

 

 

 

Tänk hur det var ändå.

Att Hedvig inte fick vara med.

Att kompisarna försvann. Tittade.

Och här stod vi nu. En solig söndag.

Tillbaka på ”brottsplatsen”. 

Med matsäck och allt.

 

Som en revansch.

En vänligt sinnad revansch.

 

”De” ville inte ha oss och vi behöver inte dem.

Gott så. 

 

 

Skogen återvänder vi till. Den är allas.

Våra vänner återvänder vi också till. De är våra.

Jag fortsätter sträcka på mig och vara glad och omättligt stolt över att just Hedvig är just vår fina lilla flicka.

Så fin världen skulle vara med mer godhet.

 

 

 

 

 

 

… och vi pratar om livet…

Stort som smått.

 

Det som är stort för oss, kan var litet för henne. Och vice versa.

Ofta är det just så. Att det som är stort för henne har jag inte ägnat en tanke.

Inte förrän hon yppar och ventilerar ser jag storheten i vad hon beskriver.

Hisnande. Lärorikt.

 

Idag har hon bakat kanelbullar på hemkunskapen.

De är tills imorgon. Då är det kanelbullens dag och hon ska springa kanelbulleloppet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kanelbullarna hon bjuder på är så himla goda. Mycket smör och kärlek i dem. Så säger hon.

För så säger jag när jag bakar kanelbullar. Vad ska man annars fylla dem med?

Smör och kärlek och lite kanel så blir dem som allra godast.

 

Hon är lite brydd att Ebba bor så långt bort. Hon hade velat bjuda henne på en bulle eller två.

Kanske vi får lägga en bulle i frysten tills Ebba kommer hem? Ludvig som är på konsert i Köpenhamn kan ju få imorgon. Så resonerar hon. Alltid så omtänksam. Alltid så snäll. Alltid så genomgod.

 

Hon vill ha ”kanelbulleloppskläder” på sig direkt hon vaknar imorgon.

Jag undrar vad ”kanelbulleloppskläder” egentligen är?

 

 

 

 

Visst vet jag.

Den hänger på skrivbordsstolen nu.

Redo att springa kanelbulle loppet. Lika redo som lilla H.

 

 

Så har hon varit i kyrkan ikväll. Kyrkan som hon älskar.

I sin Solstrålegrupp som hon tycker så mycket om. Det var länge sedan.

Inte en gång efter konfirmationen har vi varit där. Skäms på oss. Vi är inte vidare kyrkliga av oss, jag erkänner.

Ändå tycker jag det är så fint och så mysigt när jag väl är där. Stämningsfullt. Men så glömmer jag av att man kan gå dit. Kanske måste man inte tro på Gud för att gå till kyrkan då och då? Kanske räcker det med att man vill sitta en stund och bara hämta andan? Titta på allt det vackra. Jag tycker om vackra saker. 

 

Hon kommer hem och proklamerar:

 

 

 

 

Pappan såg minst sagt ställd ut. Vad säger man liksom?

Även om man inte håller med vill man inte ta ifrån någon annan känslan och övertygelsen.

Han sade egentligen ingenting. Jo, han log och frågade om hon hade haft det bra. Det hade hon. Det allra bästa var att Elin var där. Elin, vår finfina tidigare granne som ”sprungit” hos oss långt innan Hedvig kom, som vi lärde känna när hon var två år och som tillsammans med sin lika finfina familj alltid tagit så innerligt väl hand om lilla H.

 

Så har vår tisdag varit.

 

 

 

 

 

 

 

… och hon är på ”gården”…

Stort.

 

Extra stort just nu då vi anar en plötslig osäkerhet att göra och prova nytt. Kanske inbillar vi oss, kanske inte. Det är nackdelen med hela tiden vara observant, att man kan inbilla sig saker i sin otroliga rädsla att missa något då förmågan att förmedla det man känner inte alltid är helt självklar. Osäkerheten känner vi inte igen, men så ändrar man sig under livets gång – det gör vi alla.

 

Kanske har det med de känsliga tonåren att göra?

Kanske har det med ingenting alls att göra?

Jag vet inte. Men jag anar ett motstånd. 

 

Så ringer finfina bästis Emil.

 

 

– Henke å’ jag är på väg nu, vill du följa med?

 

 

Det vill hon gärna!

Hon avslutar leken med kompis Tuva, säger att hon ska till gården och att Tuva gärna får följa med när hon också har fyllt tretton år. Det vill Tuva.

 

Hedvig hämtar sin mobil, får 20 kronor och undrar vad hon ska med dem till. Jag säger att hon får handla i caféet, att Emil och Henke får visa henne hur de brukar göra. Hon tycker det är konstigt att man kan få köpa fika på en onsdag.

 

 

 

 

Storebror med flickvän körde till ”gården”.

Jag känner mig tårögd och fånigt lycklig.

 

 

 

 

 

… kom messet…

Hon längtade.

 

Efter två lyckliga facetimesamtal kom ett tredje, mer dämpat. Pratade i oändlighet. Ville inte lägga på. När vi till slut lade på hade hon tårar i ögonen och rösten brast. Men hon lade på. Skulle sova.

 

En timme gick och vi tänkte att nu så, nu har hon somnat. Och när hon vaknar är det en ny dag, hon är pigg och allt känns roligt igen.

 

Men så kom raderna. 

Hon ville inte sova där, hon ville sova hemma.

Jag ringde lägerledarna och susade sedan iväg tio mil i natten. Hämtade en liten H som var lycklig över kvällen som varit rolig, men också lycklig över att få komma hem igen. Jag sade att vi kan åka tillbaka idag, vara med på utflykten som verkade så rolig och ja, kanske sade hon innan hon somnade i sin egen säng klockan två inatt. Imorse kändes det annorlunda. Hon gick direkt till sitt schema och plockade bort lägerlapparna. Hon provar gärna nästa gång istället sade hon.

 

 

 

 

Lilla gumman.

 

 

 

 

 

 

 

… i hela kroppen…

Susade hon iväg.

 

Herre Gud och himmel och plättar.

På sitt första helgläger.

Två nätter.

 

Fjärilar i magen och nervositet.

Lyckliga sockerdricksbubblor i hela kroppen.

 

 

 

 

Så säger hon och slånger med sitt långa vackra hår.

 

Hon packar nattlampan, necessären med viktiga grejer. Bodyshoprodukter, boken om Marcus & Martinus, sussfilten och delfinen. Hon packar också kläder, popcorn och mjölkchoklad. Allt medan hon ömsom fnissar, ömsom kramar och pussar mig samtidigt som hon bedyrar mig sin kärlek, säger att hon kommer sakna oss. Vi säger samma sak tillbaka, säger att vi finns här och att vi hoppas och tror att hon kommer få jordens roligaste helg med djurpark, bowling och bus. Hon säger att hon inte kan basta med pappan idag. Och inte imorgon. Men på söndag. På söndag ska de basta de två.

Som de brukar.

 

 Några pussar, en hastig kram och sedan först in i bilen. I hörnet. Så klart. Hedvig älskar hörn.

 

Ett par mil därefter skickar hon en lycklig snap till storasyster. Det bådar gott.

 

 

Hon är lycklig, mallig, pirrig, nervös, orolig, stor och liten på en och samma gång. 

 

 

 

 

❤️

 

 

 

 

 

 

 

 

… på sitt kärleksfulla vis…

Tiden är ogreppbar.

 

Ett år.

Hur långt är ett år?

Det undrar hon och jag svarar.

Svarar att det är hösten, vintern, våren och sommaren. Sedan har det gått ett år.

 

Oj, säger hon.

 

Det känns som om jag kommer gråta.

 

Jag säger att man får gråta.

Att man kan längta och sakna så mycket att gråten kommer. Att det är okej. Att det ofta känns bättre när tårarna runnit en stund. Det är alltid okej att gråta om man  vill och behöver det. Säger jag.

 

Fina, fina Johanna reser idag.

Hon reser till Tanzania och alla hon älskar där.

I ett år har hon tänkt sig att bo med sina vänner.

Jag tycker det är fantastiskt.

 

Fantastiskt att hon följer sitt hjärta och gör det hon vill. Fler borde göra det. Följa sitt hjärta.

Här hemma blir det tomt.

Lilla H har svårt att greppa.

Ett år.

 

Hon skiner upp och säger glädjestrålande att vi ju kan åka och hälsa på någon dag. Jag menar att det är väldigt långt att resa för en dag eller två eller tre.

 

 

 

 

Hon skriver till Johanna.

Hon skriver också till Felisian som äger nästan hela hennes kärleksfulla hjärta. Och till Mama. Mama som fick en höna av oss och som hon valde att kalla för Hedda.

 

Tänk att vi har vänner på andra sidan jorden och som kommer bli glada över Hedvigs brev.

 

 

Johannas liv följer vi med spänning…

 

 

❤️

 

 

… ett år och det är okej att gråta…