Hon bjuder på kanelbullar…
… och vi pratar om livet…
Stort som smått.
Det som är stort för oss, kan var litet för henne. Och vice versa.
Ofta är det just så. Att det som är stort för henne har jag inte ägnat en tanke.
Inte förrän hon yppar och ventilerar ser jag storheten i vad hon beskriver.
Hisnande. Lärorikt.
Idag har hon bakat kanelbullar på hemkunskapen.
De är tills imorgon. Då är det kanelbullens dag och hon ska springa kanelbulleloppet.
– Nej, inte springa mamma.
Ja´ ska jogga ska ja´.
– Fast det är ungefär samma sak.
– Nej.
– Jo.
– Varför?
– Jo, men som när du går ut och springer med mig, då joggar vi ju.
Fast vi springer. Förstår du hur jag menar?
– Ja, ja, ja, ja´ fattar.
Kanelbullarna hon bjuder på är så himla goda. Mycket smör och kärlek i dem. Så säger hon.
För så säger jag när jag bakar kanelbullar. Vad ska man annars fylla dem med?
Smör och kärlek och lite kanel så blir dem som allra godast.
Hon är lite brydd att Ebba bor så långt bort. Hon hade velat bjuda henne på en bulle eller två.
Kanske vi får lägga en bulle i frysten tills Ebba kommer hem? Ludvig som är på konsert i Köpenhamn kan ju få imorgon. Så resonerar hon. Alltid så omtänksam. Alltid så snäll. Alltid så genomgod.
Hon vill ha ”kanelbulleloppskläder” på sig direkt hon vaknar imorgon.
Jag undrar vad ”kanelbulleloppskläder” egentligen är?
– Min fina turkosa träningsoverall mamma, som ja´ fick av Ebba i Tanzania du vet.
Likadan som barnen i skolan i Tanzania har, du vet…
Visst vet jag.
Den hänger på skrivbordsstolen nu.
Redo att springa kanelbulle loppet. Lika redo som lilla H.
Så har hon varit i kyrkan ikväll. Kyrkan som hon älskar.
I sin Solstrålegrupp som hon tycker så mycket om. Det var länge sedan.
Inte en gång efter konfirmationen har vi varit där. Skäms på oss. Vi är inte vidare kyrkliga av oss, jag erkänner.
Ändå tycker jag det är så fint och så mysigt när jag väl är där. Stämningsfullt. Men så glömmer jag av att man kan gå dit. Kanske måste man inte tro på Gud för att gå till kyrkan då och då? Kanske räcker det med att man vill sitta en stund och bara hämta andan? Titta på allt det vackra. Jag tycker om vackra saker.
Hon kommer hem och proklamerar:
– Hej pappa!
Jesus visar vägen!
Pappan såg minst sagt ställd ut. Vad säger man liksom?
Även om man inte håller med vill man inte ta ifrån någon annan känslan och övertygelsen.
Han sade egentligen ingenting. Jo, han log och frågade om hon hade haft det bra. Det hade hon. Det allra bästa var att Elin var där. Elin, vår finfina tidigare granne som ”sprungit” hos oss långt innan Hedvig kom, som vi lärde känna när hon var två år och som tillsammans med sin lika finfina familj alltid tagit så innerligt väl hand om lilla H.
Så har vår tisdag varit.
Livsprat över en kanelbulle och ett glas mjölk…
♥
… och jag känner mig lite extra tillfreds…