… ett magiskt datum …

Pirrigt.

 

24 små paket som väntar.

Den vackra lilla själen har varit pirrig i flera dagar.

Aldrig på året är det så lätt att vakna som den första december.

 

Guldigt skimmer. Guldiga paket.

Innehållet är inte lika viktigt som känslan.

 

 

 

 

❤️

 

 

 

 

 

 

… den här tiden…

Som alltid.

 

Hur man än vänder och vrider på sig så är det mycket.

Roligheter på roligheter i och för sig. Men mycket.

Det märks på lilla H som är vintertrött.

Eller mörkertrött som hon säger.

Vintern har ju knappt kommit.

Vem är inte mörkertrött?

 

Hon spelar fotboll, går i kyrkan, hänger på ”gården” och simtränar.

Hon orkar för att det är så himla roligt.

 

Och jag tror att hon orkar för att hon är så fenomenal på att koppla av också.

På kvällen, i soffan, med en smörgås och ett glas mjölk. Uppkrupen i sitt hörn, tätt, tätt intill  och mamman njuter ohämmat av denna plötsliga fysiska närhet. Hon, som tidigare bara gosat korta stunder, som velat att man sitter bredvid men ändå med några decimeters mellanrum – hon har nu ett stort behov av närhet av sin mamma och pappa. Kanske för att hormonerna rusar amok i hela lilla kroppen, kanske för att det är tomt efter storasyster och storebror, kanske för att hon håller på att bli stor och funnit en ny njutning i att tillsammans koppla av i soffan, småpratandes med varsin kvällsmacka i handen. Eller så är det alltihop på en gång? Det är inte så viktigt. Det viktiga är att hon funnit sitt sätt att koppla av, verkligen koppla av, mitt bland alla roligheter.

 

Att kliva in i bastun flera gånger i veckan, med en flaska bubbelvatten och en Bamsetidning är ett annat sätt att koppla av. Vi lånar grejer av varandra ”så där som tjejer gör”. Jag lånar ansiktsrengöring av Hedvig, hennes nya malliga,  hon lånar hårinpackning av mig. Pappan lånar ingenting för han är inte tjej säger Hedvig. Tillsammans sitter vi alla tre i bastun, Hedvig läser högt ur sin Bamsetidning medan mamman och pappan blundar och lyssnar. Hon och jag lämnar tidigare än pappan. Han kan basta hur länge som helst, ”så där som killar gör” säger hon och tycks ha sin bestämda uppfattning. En uppfattning som kommer av hennes iakttagelser ifrån hennes egen familj. Inget annat. Inget rätt eller fel. Enbart iakttagelser som gör henne trygg och lugn.

 

Vi bakar pepparkakor, lyssnar på julmusik och dricker julmust.

Det är rofyllt att baka. Ingen stress.

Vi kopplar av.

 

Vi nynnar lite, mumsar lite deg som är så galet gott, kavlar och trycker ut hjärtan, stjärnor, renar, grisar, gummor och gubbar. Vi ömsom suckar och ömsom skrattar åt de som går sönder när vi lyfter dem till plåten. Hedvig vill att hennes gumma och gubbe ska hålla varandra i handen. Vi trycker ihop deras ”händer” och ser till att de tycker om varandra. Det vill Hedvig. Hon vill att människor ska tycka om varandra och jag håller med. Det skulle vara enklare, vackrare och finare om människor valde att tycka om varandra lite mer.  

 

Efter att ha fyllt en plåt, eller ja, nästan i alla fall, är Hedvig klar.

 

 

 

 

Hon tar av sig förklädet, tvättar händer och mun och kryper upp i sitt soffhörn.

Kvar står jag med exakt hur mycket deg som helst, kavel, formar, julmust och julmusik – och vemodet kommer över mig. Inte för att jag stod själv kvar med pepparkaksbaket, men för att Ebba och Ludvig så intensivt fattades mig. Ebba som brukar kavla deg och trycka ut fina kakor samtidigt som hon skojar och skrattar och berättar massor ur sitt liv. Ludvig, som kanske inte varit så sugen på att baka pepparkakor de sista åren, men som brukar smyga omkring oss, driva med ”måstet” att lyssna på julmusik vid just pepparkaksbak och som är fenomenal på att mumsa pepparkaksdeg och dricka julmust med oss som bakar.

 

Tur att degen är enorm.

Då kan vi baka igen när de är hemma.

Eller så kan de få deg att baka – eller bara äta för den delen – om de hellre vill.

 

 

 

 

 

 

… är gott…

Eller hur säger man?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… hon kommer med taxi…

Lycklig.

 

Vanligtvis brukar hon ösa ur sig komplimanger då hon kommer hem. Mest för att hon är glad över att komma hem tror jag. Jag brukar få höra att jag är fin och söt, har fina kläder, doftar gott och allt vad hon kommer på.

Idag lät det annorlunda.

 

In kom hon.

Lycklig som oftast.

Hon blev glad då hon såg mig.

Det blev hon allt. 

 

Hon frågade hur läget var och om jag haft det bra idag.

Sedan kom hon av sig, släppte skolväskan i marken samtidigt som hon tittade grundligt på mig.

 

 

 

 

 

 

Förvisso stod jag där rakt upp och ner i myskläder, men ändå nyduschad efter att ha sprungit intervaller på lunchen. Inte puffad direkt, det skulle jag inte säga, men väldoftande och nyduschad som sagt.

 

 

 

❤️

 

 

 

… den lilla vackra…

Tapper.

 

Hon har det lite tufft och lite rörigt för tillfället.

Det är många bitar som ska falla på plats, helst på ett begripligt och överskådligt vis, och helst redan igår. Så att det lite tuffa och lite röriga liksom bara var över. Klart.

Men så funkar det inte, livet.

 

Hon är modig, lilla H.

Biter ihop, frågar och accepterar.

Ibland brister det och tårarna rinner.

Då gråter hon stilla i min famn och jag sväljer klumpen i halsen. Utan att livet är en katastrof känns det lite orättvist mot flickan med guldhåret just nu.

 

Hon är min förebild på många vis.

Mitt i allt hon brottas med strösslar hon med komplimanger, kärlek, skratt, bus och gos.

 

Inte alla skulle välja att göra så.

Men hon väljer glädjen. Hon väljer nästan alltid glädjen.

 

 

 

 

 

 

… har en pappa…

Så här på fars dag.

 

 

Några har mist sin.

Några har aldrig haft någon.

Några har den i sina ögon perfekta pappan.

Några har eller har haft en pappa de tycker har brustit i mycket.

Svikit. Eller kanske något annat ledsamt.

 

De flesta pappor – och alla andra också för den delen – gör så gott de kan.

Och alla pappor, och alla andra människor, har fler sidor än en.

Ingen är perfekt.

 

Inte heller min pappa var perfekt.

Men han var min.

 

Måhända valde han flaskan först. Alltid.

Ofrivilligt men alltid. Sedan kom jag.

Däremellan var han den bästa pappan.

I alla fall för mig.

 

Han gjorde de tunnaste pepparkakorna, den godaste schwarzaldtårtan, de ljuvligaste pannkakorna, de bästa chokladbiskvierna, den godaste champinjonstuvningen och den läckraste utflyktsmaten.

 

Min pappa struntade i vad andra tyckte, han gjorde det han mådde bäst av. Imponerande.

Min pappa vände ut och in på sig för min skull emellanåt – om inte flaskan hunnit före.

De gångerna jag hann först kände jag mig så otroligt älskad.

 

Han kunde driva mig till vansinne.

Framförallt då jag blev äldre. Tonåring och så.

Någon period ville jag helst inte ha med honom att göra.

Han kunde ”slå benen av en” med bara ord, och man var inte vatten värd.

Han kunde stryka mig över kinden och få mig att känna mig som hela världens prinsessa.

Älskad som få. Jag kan ännu kända handen stryka mig på kinden.

 

Han kunde gjort bättre. Som pappa. Aboslut.

Han vet det. Jag vet det. Alla vet det.

Han hade ångest för det.

 

Jag är så glad att jag hann säga att du var bästa pappan för mig.

Jag är så glad att jag hann säga att du inte behöver ha någon ångest.

Jag är så glad att jag hann säga – och framförallt hann känna – att dina mindre bra sidor i mitt medvetande puttades bort och ersattes av alla dina goda sidor. Så att jag sedan dess och i alla mina kommande dagar kan prata gott om dig, även om jag pratar om det som gjorde illa mig. Jag är så glad att du hann få veta att jag bara pratar med kärlek om dig pappa, om alla dina sidor. Jag älskar ju dig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… en fråga…

Efter en diskussion.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… och gång på gång…

Att sluta svära.

 

Eller att sväret ska sluta som hon själv uttrycker det.
Älskade, ljuvliga, underbara, fantastiska, vackra och genomkloka lilla H, vars många och hemska svordomar kan provocera en till vansinne. Ofta så till den gräns att man är nära att tappa det. Tappa hela förståndet.

Man, det är alltså jag.

 

Men så får jag sansa mig.

Prata om det.

Igen.

 

Prata om att munnen får vara tyst om man inte kan säga snälla och trevliga saker.

Ibland håller hon med. Ibland svär hon ännu mer vid dessa otaliga pratstunder. 

 

 

 

 

 

 

 

Undrar hur alla svordomar ens hittar in i den lilla ljuvliga själen?

Ännu mer undrar jag hur det är möjligt att de kan hoppa ut ur den vackra lilla själen?

Svordomarna och smultronmunnen passar inte ihop.

Punkt.