Det är en hektisk tid…
 
… den här tiden…
Som alltid.
 
Hur man än vänder och vrider på sig så är det mycket.
Roligheter på roligheter i och för sig. Men mycket.
Det märks på lilla H som är vintertrött.
Eller mörkertrött som hon säger.
Vintern har ju knappt kommit.
Vem är inte mörkertrött?
 
Hon spelar fotboll, går i kyrkan, hänger på ”gården” och simtränar.
Hon orkar för att det är så himla roligt.
 
Och jag tror att hon orkar för att hon är så fenomenal på att koppla av också.
På kvällen, i soffan, med en smörgås och ett glas mjölk. Uppkrupen i sitt hörn, tätt, tätt intill  och mamman njuter ohämmat av denna plötsliga fysiska närhet. Hon, som tidigare bara gosat korta stunder, som velat att man sitter bredvid men ändå med några decimeters mellanrum – hon har nu ett stort behov av närhet av sin mamma och pappa. Kanske för att hormonerna rusar amok i hela lilla kroppen, kanske för att det är tomt efter storasyster och storebror, kanske för att hon håller på att bli stor och funnit en ny njutning i att tillsammans koppla av i soffan, småpratandes med varsin kvällsmacka i handen. Eller så är det alltihop på en gång? Det är inte så viktigt. Det viktiga är att hon funnit sitt sätt att koppla av, verkligen koppla av, mitt bland alla roligheter.
 
Att kliva in i bastun flera gånger i veckan, med en flaska bubbelvatten och en Bamsetidning är ett annat sätt att koppla av. Vi lånar grejer av varandra ”så där som tjejer gör”. Jag lånar ansiktsrengöring av Hedvig, hennes nya malliga,  hon lånar hårinpackning av mig. Pappan lånar ingenting för han är inte tjej säger Hedvig. Tillsammans sitter vi alla tre i bastun, Hedvig läser högt ur sin Bamsetidning medan mamman och pappan blundar och lyssnar. Hon och jag lämnar tidigare än pappan. Han kan basta hur länge som helst, ”så där som killar gör” säger hon och tycks ha sin bestämda uppfattning. En uppfattning som kommer av hennes iakttagelser ifrån hennes egen familj. Inget annat. Inget rätt eller fel. Enbart iakttagelser som gör henne trygg och lugn.
 
Vi bakar pepparkakor, lyssnar på julmusik och dricker julmust.
Det är rofyllt att baka. Ingen stress.
Vi kopplar av.
 
Vi nynnar lite, mumsar lite deg som är så galet gott, kavlar och trycker ut hjärtan, stjärnor, renar, grisar, gummor och gubbar. Vi ömsom suckar och ömsom skrattar åt de som går sönder när vi lyfter dem till plåten. Hedvig vill att hennes gumma och gubbe ska hålla varandra i handen. Vi trycker ihop deras ”händer” och ser till att de tycker om varandra. Det vill Hedvig. Hon vill att människor ska tycka om varandra och jag håller med. Det skulle vara enklare, vackrare och finare om människor valde att tycka om varandra lite mer.  
 
Efter att ha fyllt en plåt, eller ja, nästan i alla fall, är Hedvig klar.
 
 
– Nä. Nu orkar ja´ inte mer!
Nu har ja´ bakat i tretton timmar.
 
 
Hon tar av sig förklädet, tvättar händer och mun och kryper upp i sitt soffhörn.
Kvar står jag med exakt hur mycket deg som helst, kavel, formar, julmust och julmusik – och vemodet kommer över mig. Inte för att jag stod själv kvar med pepparkaksbaket, men för att Ebba och Ludvig så intensivt fattades mig. Ebba som brukar kavla deg och trycka ut fina kakor samtidigt som hon skojar och skrattar och berättar massor ur sitt liv. Ludvig, som kanske inte varit så sugen på att baka pepparkakor de sista åren, men som brukar smyga omkring oss, driva med ”måstet” att lyssna på julmusik vid just pepparkaksbak och som är fenomenal på att mumsa pepparkaksdeg och dricka julmust med oss som bakar.
 
Tur att degen är enorm.
Då kan vi baka igen när de är hemma.
Eller så kan de få deg att baka – eller bara äta för den delen – om de hellre vill.
 
 
 
Mina små. Mina stora.
 
 
 
Som alltid kommer vara små. Fast de är stora och kloka.