Karlstadmodellen i våra hjärtan…

… eller nej, men väl i vår vardag!

När lilla H var liten, jag menar pytteliten, och vi fick höra talas om Karlstadmodellen som ett bra sätt att lära Hedvig om tal, språk, siffror, bokstäver, kategoriseringar och ja, helt enkelt om det som livet till stor del består av, ja då gick jag nästan i däck… Först i alla fall! Jag tänkte att det här går inte, jag kommer inte att klara av att lära Hedvig allt som hon behöver lära sig! Jag kände mig otroligt frustrerad och ledsen över att inte kunna räcka till för mitt eget barn och tänkte – och tänker ännu emellanåt – att lilla H är väl förtjänt av en annan mamma… En klokare mamma… en mamma med mer tålamod… en mamma med mer ork… etc… etc…

Jag tillhör inte de ”fanatiska” (inte illa menat) anhängarna av Karlstadmodellen! Eller… gör jag det ändå?!
Jo, jag tror jag gör det trots att jag inte använder mig av modellen vid dagliga strukturerade träningssituationer! Jag hinner inte, kan inte och vill faktiskt inte sitta ner 40 minuter x 2 (ett exempel bara) för att verkligen tänka ”träning”!

Detta har genom åren stressat mig fruktansvärt och fått mig att känna mig som jordens sämsta mamma…

Även om jag hade hunnit, kunnat och velat använda Karlstadmodellen på det viset så kan jag försäkra att den mycket envisa och bestämda lilla H absolut inte hade hunnit, kunnat och velat hänga med på den grejen och det Hedvig inte hinner, kan och vill ja, det gör hon helt enkelt inte, så det så!!!

Mitt enorma dåliga samvete mildrades drastiskt då finfina Rigmor klev in i mitt/Hedvigs liv!
Eller om jag och Hedvig klev in i hennes liv kanske..?
Rigmor är handledare i Karlstadmodellen och hon gör det så enkelt! Det är ju inte svårt! Det kräver inte miljoner strukturerade träningssituationer! Rigmor har fått mig att TÄNKA Karlstadmodell i det mesta jag/vi gör och det funkar bättre än något annat!

TACK RIGMOR!

Jag har också mer strukturerade inlärningssituationer med liten H, fast kanske utan att hon ser det så. Upptäcker hon det sätter hon sig nämligen väldigt, väldigt mycket på tvären *ler*…

Jag tänker Karlstadmodell oavsett om vi spelar Fia med knuff eller läser ordbilder, oavsett om vi läser/skriver bokstäver med två/tre bokstäver eller om vi rimmar och det funkar! Hedvig tycker det är kanonkul, hon lär sig massor och jag tycker också det är kul och mitt dåliga samvete är aningen lättare!

I helgen såg jag ett så tydligt exempel på hur lilla H – utan att veta om det – också tänker Karlstadmodell!

Hedvig, mormor och jag var på Ikea och införskaffade lite nytt, bland annat en ny stor säng till Hedvig. Dealen med nya sängen är att ”stor tjej sover i stor säng och då somnar stor tjej själv efter sagan, mamma lämnar rummet…” (går sådär faktiskt… hon somnar själv förvisso sedan i lördags men det tar många timmar… men en deal är en deal!)

Väl hemkomna från Ikea var Hedvig mycket ivrig på att få pappa att sätta ihop sängen snarast! Hon hämtade sin orange lilla verktygslåda, ärvd efter Ludvig, och sedan satte de igång! Kartongerna revs sönder och skruvar etc skulle räknas (eftersom det ändå var Ikea) för att säkerställa att allt fanns med. Plötsligt när jag kommer in i rummet ser jag hur far och dotter sitter på golvet och kategoriserar – skruvar här, träplugg där, hur många har vi i den högen? och den högen? etc etc och det var med stor koncentration Hedvig tillsammans med pappa slutförde uppgiften!

Härligt att se hur hon faktiskt själv strukturerar upp verkligheten för att nå ett sammanhang – om än så bara för att sätta ihop en säng!

Heja Hedvig och heja Rigmor!

♥

Dagen igår…

Igår var det snöööö!!!!

Eller, här hemma hos oss var det faktiskt ingen snö då vi vaknade, det regnade! Men vår dag igår var planerad till ögonkliniken vid Uddevalla sjukhus och på väg dit så blev det mer och mer snö på vägarna och framför allt i vägkanterna! Hedvigs kommentar var:

– Mamma! Titta! Snööööö! Snö äl tättegott mamma!!!

Mmm, eller hur?! Jättegott…? Jag kände hur förra årets mantra kom tillbaka och jag tog upp den gamla tråden;

– Man får BARA äta vit snö Hedvig och egentligen BARA snön i vår trädgård…

Väl ute ur bilen vid sjukhuset gick Hedvig – det första hon gjorde – fram till en liten stenmur och tog snabbt snö och stoppade i munnen… Det var ju inte snö från vår trädgård… Å andra sidan var den ju vit och det var årets första snö så, ja, jag såg mellan fingrarna och hävdade att visst, visst förstår jag hur GOTT det är med snö…

Besöket igår bestod av droppar i ögonen innan synkontroll, allt för att få ett korrekt recept på de glasögon Hedvig nu skall få. Dropparna – som fick ges med en stor portion våld – gör pupillerna extremt stora och tydligen ser ortopisten mer då. På andra barn i väntrummet är det i ögonfallande med deras stora pupiller i blå ögon men med Hedvig blir det hela lite märkligt! Hon har så djupt bruna ögon, de är som brunnar att drunkna i, så när ortopisten kommer ut i väntrummet för att kika lite i ögonen för att säkerställa att dropparna verkligen verkat ja, då får hon hämta en ficklampa att lysa med i Hedvigs ögon! Hon såg med andra ord helt vanlig ut på ögonen – på håll… tittade man noga och nära såg man att pupillen visst var kraftigt förstorad!

Dropparna togs som sagt med våld men resten av undersökningarna gick som smort och Hedvig är väldigt trevlig, rolig och medgörlig under sådana ”skeenden”. Väntrummet är ju kalaskul naturligtvis och eftersom dropparna skulle verka i 45 minuter rymdes en utlovad fika med chokladboll eller glass… Valet var inte så svårt för liten H även om hon ivrigt försökte få även den andra godsaken då den första var slut. Jag stod på mig och menade att det räcker med chokladboll annars finns inte plats i magen för den utlovade Mc Donald´s lunchen… Önskedag? Javisst, what ever bara undersökningarna flyter på.
Hur som helst funderade Hedvig en stund på mitt nekande svar till glass efter chokladbollen och säger sedan:

– Ok… jag fål en glass hos molmol sedan…

Mm, sant! Det är klart hon får en glass hos mormor sedan! Jag skulle på eftermiddagen på ett möte med förskolans rektor, Hedvigs ansvariga pedagog, habiliteringens fina bästa specialpedagog samt rektor och specialpedagog från kommande särskola…

Efter ögonundersökningar utförda med bravur fick Hedvig välja en leksak och ja, inte blev det någon vacker ring eller så… Nej, det blev en ”läskig” ödla att skrämma resten av familjen med…

Efter att under eftermiddagen ha varit en dryg timme hos mormor och lilla hundvalpen hade liten H absolut ingen lust att åka till ”glasögonaffären”… Först kände jag en stress komma; Herre Gud, hon behöver ju glasögon har de sagt och då måste jag ju lösa det nu, pronto liksom… Sedan stannade jag upp – jag tränar på just den; att stanna upp lite i nuet – och jag tänkte att:

– Ja men vad sjutton, Hedvig vill inte och hur bra blir det då?
Vi tar det på måndag istället, en ledig dag med ett besök i glasögonaffären, naturligtvis blir det mycket bättre…

Så blir det!

♥

Inspiration är viktigt…

Igår var jag på Babblarna-dagen i Göteborg!!!

Vad är Babblarna? kanske några av er undrar…
Babblarna är underbara små figurer som först och främst syftar till att att lära sig säga vissa ljud när man är liten och/eller har en språkförsening/språkstörning. Babblarna heter Babba, Bibbi, Bobbo, Dadda, Diddi och Doddo och Hedvig har haft dem sedan hon var pytteliten och hon älskar dem! Hon har dem i figurer, som böcker och som dataspel.

Babblarna-dagen igår arrangerades av Hattenförlaget (se gärna länk) och professor Iréne Johansson, grundare av Karlstadmodellen. Karlstadmodellen är en metod att för språkinlärning för barn med språkförsening/språkstörning och vi använder oss av den så gott vi förmår. Jag deltar i en studiecirkel i just Karlstadmodellen och den har hjälpt mig massor! Rigmor, vår fantastiska kursledare, har fått mig att förstå hur vi kan plocka ner Karlstadmodellen i vardagen och använda oss av den i vårt tänk, i vårt sätt, hela tiden. I modellen ingår naturligtvis mer strukturerade stunder av inlärning och det gav mig i början mest enormt dåligt samvete… Jag kände att himmel och pannkaka, det här klarar jag inte, Hedvig skulle nog haft en annan mamma etc etc. Jag menar jag vill ju hinna bara vara mamma också… Jag menar att jag har fler barn som jag också vill ge min tid till… Alla barn behöver ha sitt och jag behöver verkligen tanka närhet av/med alla mina barn…

I tillägg till det mycket dåliga samvete jag ständigt bar på gentemot lilla H och hennes aldrig tillräckligt många/långa träningsstunder kan jag ju nämna att man inte gör som man vill med Hedvig! Vill hon inte göra något som jag vill ja, men då göööör hon det liksom inte!

Hon skulle kunna flytta berg med sin bestämdhet och envishet den lilla damen!!!

Tror inte den egenskapen skall tillskrivas den lilla extra kromosomen om jag skall vara ärlig… jag ser den sidan hos andra i familjen… mig själv bl a… Många gånger bra men i lilla H:s fall är det otroligt frustrerande för oss andra även om vi försöker räkna till tio för att lugna ner oss och tänka att ”Ja ja, just Hedvig kommer att gå långt för att hon bär på denna envishet och bestämdhet! Ingen sätter sig på henne och det, ja, det är ju bra…”

Med det i ryggen, att vi ständigt tänker Karlstadmodell, gav föreläsningen igår inget dåligt samvete alls utan gav mig istället massor av inspiration! Det är så roligt att lyssna, känna igen, lära sig nytt och tänka att jag skall gå hem och applicera mina nya kunskaper på en gång!!!

Vi som deltog igår fick en liten ”goodie-bag” med oss hem, utöver det köpte jag en del material att träna kring med Hedvig. Jag köpte bl a en ”kortlek” med ordbilder, Fingerresan – en bok som syftar till att träna prosodin – samt fonemkort!

Väl hemma öppnade Hedvig och jag tillsammans väskan med alla nyheter! Jag vet inte om jag törs säga det men det känns som om det går bättre och bättre att presentera nyheter för liten H… Kanske min nyfunna inspiration smittar av sig på lilla fröken? Jag vill gärna tro det…

I Hedvigs ”goodie-bag” fanns ett Babblarna-spel som hon jublade över. En karta med Babblarna som klistermärken genererade också jubel! Härligt att se denna glädje, då känns varje minut av språkträning som en ”piece of cake” och det värmer i mamma-hjärtat!

Igår kväll var jag på den studiecirkel jag nämnde ovan, också den en stor och behövlig källa till inspiration! Både Rigmor och de andra mammorna (jo, för hör och häpna det är bara mammor som deltar…) inspirerar, lär och engagerar mycket! Ibland är det tungrott, jag känner mig som jordens sämsta mor, förstår inte hur jag skall klara av att lära och lära och lära men så plötsligt lyckas Rigmor eller en annan mamma i samma situation vända på steken och plötsligt är det roligt igen – och då blir ju det mesta roligt i livet!

När jag kom hem igår kväll hade jag tillverkat tempus-kort att leka med Hedvig med, vi får se om hon nappar på idén! Hon använder sig numer i sitt språk av uttryck som ”Jag gjorde det…” och ”Jag har gjort det…” så hon ”slänger” sig med tempus hit och dit och jag tror att det då är läge att medvetandegöra dessa så att hon till fullo förstår innebörden av tempus och kan använda sig av det på ”korrekt” sätt…?

För några veckor sedan fick jag också material till en bok, material någon klok och fantastisk mamma tillverkat. Boken går ut på att man tittar på bilden, läser och tecknar texten för att sedan flytta orden/bilderna till symbolerna ovan texten (de sätts fast med kardborrband) och vips så har barnen ”skrivit” en mening som man sedan kan läsa! Vartefter kunskapsnivån höjs byter man ut bilderna mot det skrivna ordet!
Helt genialt!

För mig återstår nu att introducera allt det ”nya” för Hedvig!
Det är en utmaning i sig men tja, om jag kan smitta av mig av min återfunna inspiration så skall vi nog kunna flytta berg tillsammans, lilla H och jag…

♥

Det bästa med handboll är chokladboll… eller…?

Idag var det dags för handboll!
SHK:s A-flickor hade match mot Lysekil, i Lysekil! Logistiken kan ibland vara svår i en fyra-barnsfamilj men allt går bara man vill. Det blev så att liten H idag fick följa med till Lysekil på match, något hon aboslut inte har någonting emot – förutsatt att där finns ett café och förutsatt att caféet har en chokladboll att sälja till liten H…

Naturligtvis kan jag inte garantera vare sig café eller för den delen chokladboll men man har ju ”lärt” sig lite hallar genom åren. Vi är lite bortskämda här, SHK:s hemmahall är kanon OCH den har ALLTID chokladbollar!

Chokladbollar är bland det bästa Hedvig vet! Eventuellt på delad förstaplats med isglass… Chokladbollar bjuds det enbart på då vi i familjen har kalas alternativt då Ebba spelar match!

 Idag var det alltså dags för Lysekil – en hall jag inte tidigare varit i…

Redan då Hedvig vaknade i morse frågade hon, nej, hon frågade inte förresten; hon SADE att

– Mamma MÅSTE betala och köpa chokladboll till mig näl Ebba spelal masschhh!!!

Mmm, tänkte jag, Gode Gud gör så att det finns ett café och gör så att det eventuella caféet har chokladbollar att sälja…

Ebba lugnade mig med att jo, det finns café… Frågan om chokladboll återstod…

Väl framme i hallen åkte jacka och mössa av sedan försvann liten H med Ebba! Efter en stund kom jag på att jag nog får gå till caféet och kolla läget lite…

Jo minsann, liten H hade stegat fram till luckan i caféet och bett om en chokladboll! Storasyster fick avstyra med hänvisning till att liten H får vänta på att mamma kommer och betalar chokladbollen så när jag kom till caféet då satt liten H redo på en stol, vid ett bord, och när hon såg mig formligen kastade hon sig fram till luckan igen och tjoade:

– Nu!!! Nu ville ja´ ha en chooooklaboll! Nuuu kan mamma betala!!!

Lyckan är gjord med en chokladboll och en festis och jag är fullständigt övertygad om att det bästa med handboll är just chokladbollen – för Hedvig alltså…

♥

Ebba som spelar handboll ♥

Liten liten ”fjortis” på väg till Egypten…

I morse var lilla H klistrad vid sin storasyster, hela förmiddagen rättare sagt!
Ebba har en ängels tålamod med sin syster, något Hedvig naturligtvis märkt och säkerligen ofta ”utnyttjar”…

I förmiddags lekte de två systrarna oavbrutet, faktiskt i ett par timmar och när Ebba sedan ville gå upp på övervåningen för att göra sig i ordning innan hon skulle till hallen ja, då hängde liten H givetvis på! Väl uppe på Ebbas rum ”hjälpte” Hedvig Ebba att bädda sängen och fixa lite i allmänhet. Ebba sprang ner för att fråga mig någonting och när hon sedan kommer upp igen har liten H dressat om!

Hon har helt sonika och helt själv klivit i Ebbas strumpor, jeans och top och hon kände sig såååå fin!

– Mamma, kolla mig!!!! Nu SKA jag till Egypten med Oskal!!! Se så fiiin jag e!!!

Och visst är hon fin i alldeles för stora kläder, ser ut som ”värsta fjortisen”, och visst kan jag undra om vi bokat helt fel resa till vintern…? Vi har nämligen inte bokat Egypten utan Kanarieöarna…
Frågade lite försiktigt i morse om inte Oskar kan åka med oss till Kanarieöarna…?

– Nä, Oskal och ja åkel till Egypten istället!

Så ja, vi får väl se dagen D då vi alla sätter oss på planet; är Oskar med eller inte? Är Hedvig med eller är hon i Egypten…?

♥

Älskade fina, fina Ebba…

I eftermiddags satt Ebba vid köksbordet och gjorde läxor samtidigt som hon lyssnade på Spotify. Plötsligt sade hon till mig:

– När jag hör den här låten tänker jag på Hedvig!

– Ok… vad är det för låt? frågar jag.

– Vänta, jag spelar den igen! Lyssna noga på hela texten men särskilt refrängen…

Jag lyssnade… och naturligtvis brast jag ut i gråt… igen… en riktigt liten ”lipsill” det är jag det! Vad Ebba sade…? Tjaaaa, hon känner ju sin mamma så hon liksom brast ut i skratt över att jag är så lättrörd!

Texten är så slående, så träffande och jag blev så rörd! Rörd över själva texten, absolut, men allra, allra mest rörd blev jag över att älskade fina, fina Ebba säger att hon tänker på sin ljuvliga lillasyster när hon hör texten…

För precis så är det! Vi vill ju ha lilla H precis som hon är, alldeles precis så speciell som hon är!

Jag vill ju ha alla mina fina alldeles speciella barn precis så som de är… och jag hoppas att alla mina barn verkligen förstår det! Om inte annat tänker jag att de förstår det den dagen de har egna små ljuvliga barn och som de älskar högre än allt annat…

♥

/>

Är detta symptom…?

I söndags fick lilla H vara med på gymnastiken igen efter några veckor av uppehåll på grund av förhöjt blodtryck. Söndagens träning var efterlängtad kan jag avslöja! Helgens besök reste hem på förmiddagen och Hedvig drog på träningskläder och var så laddad!

Friidrott stod på söndagens schema; kast med liten boll, längdhopp, höjdhopp, häcklöpning samt sprint. De små söta varelserna delades upp i grupper, i Hedvigs grupp var det bara tre små barn vilket är bra om man som liten H tycker att kö är bland det tråkigaste på jorden! Häcklöpningen var nog det allra roligaste tror jag! Hon flög över ”häckarna” som värsta pantern, igen och igen och igen…

Efter några stationer var det dags för sprint á la 60 meter fast kanske mer 15 meter… Då lilla H sprungit ett par gånger slängde hon sig plötsligt på golvet, grät och sa:

– Det gål inte mamma! Det gål inte att splinga….

Ivrigt försökte jag heja på, bedyra hur duktig hon är, hur snabb hon är, att hon faktiskt vann några gånger – för det gjorde hon verkligen. Annars har på sista tiden situationer uppstått där jag anar att Hedvig förstår att andra små kompisar kan/klarar saker som Hedvig inte kan och, vad värre är; det gör Hedvig ledsen… Det är bara början på det vi så länge bävat för känner jag, att hon förstår att hon kanske inte klarar av allt på samma sätt och lika fort som hennes kompisar gör… Den dagen kommer ju, det vet jag men jag vill inte att hon skall känna så, hon är ju bara så ”bäst” i våra ögon oavsett vad hon klarar och inte klarar.

Jag fick liksom för mig i söndags att nej, nu känner hon att hon är sist i ett kör men eftersom detta inte var riktigt sant, eftersom hon faktiskt var först i mål flera gånger så hängde jag inte riktigt med i hennes ”bryt-ihop-scen”…

En av ledarna fångade upp Hedvig första gången hon slängde sig på golvet och grät, ledde tillbaka henne till startlinjen ivrigt berömmande Hedvigs snabba sprint. Liten H torkade tårarna, intog startposition och när klartecken kom gav hon järnet igen och rusade iväg. Efter ett antal meter händer samma sak; hon slängde sig ner på golvet, tårarna sprutade och hon ropade:

– Det gål inte mamma! Det gål inte att splinga….
– Mamma, det göl ont i pannan!!!!

Vid de orden spred sig en iskyla genom hela mig! Herre Gud, ”ont i pannan” – det säger Hedvig när hon har ont i huvudet… Huvudvärk och tunga ben, det är symptom de på hjärtmottagningen sagt att vi skall vara uppmärksamma på eftersom hon har högt blodtryck! När Hedvig säger efter några meter att det inte går att springa, menar hon då att benen är tunga, att benen är trötta? Att de liksom bara orkar några meter…

Jag vet inte!? Jag vet inte om det är det Hedvig menar!? Jag vet inte om jag övertolkar? Om jag är en nojjig mamma? Jag vet att hon hade jätteont i pannan, att hon grät länge och att hon hellre satt och gosade med en liten bebis istället för att vara med på resten av träningen…

Jag vet att vi skall vara uppmärksamma på symptom men jag vet inte riktigt om detta var symptom…?

Oron finns där hela tiden och vi skall helt enkelt fortsätta att vara uppmärksamma på eventuella symptom samt hur ofta och i vilka situationer dessa eventuella symptom dyker upp…

Jag bestämmer mig helt sonika för att jag inte har övertolkat, jag bestämmer mig för att jag inte är nojjig och jag bestämmer för att detta visst var symptom…

Jag bestämmer mig inte för det för att vara negativ, tvärtom, jag bestämmer mig för det för det skänker mig ett visst lugn att liten H kan tala om hur det känns, hur hon mår och om gränsen är nådd. I och med det intalar jag mig att det blir lättare för mig att tolka eventuella symptom framöver och att jag förmodligen inte kommer att missa dem om de dyker upp!

Min skräck är nämligen den, att jag skall missa dessa eventuella symptom och inte riktigt förstå om något blir galet…

♥

Finbesök i helgen som var…

I helgen har vi haft besök av bästa Cilla och hennes tre fina barn!

Åh, vad mysigt vi har haft och åh vad roligt alla barn har haft!

Det är ju så här jag önskar att liten H skulle ha det! Jämt!
Ja, inte tre inneboende barn jämt kanske *ler* men barn att leka med, kravlöst, på lika villkor etc. Här har det dansats, det har brottats, det har lekts jage, det har cyklats, det har studsat, det har… you name it!

Hon har mått bra av all lek i helgen och jag har mått bra av mys med Cilla i helgen! Vi har pratat och pratat (min man är nog helt trött i öronen kan jag tänka – samtidigt som han ju inte har behövt prata…), vi har ätit mycket och gott, vi har druckit bubbel och vi har virkat ikapp! Tänk vilken energi man får, batterierna laddas och man lever länge på sådana stunder även om vardagen är ikapp oändligt fort, faktiskt direkt väckarklockan ringde i morse!

Hedvigs stora förebild har i helgen varit Clara! Stora tjejen med en ängels tålamod med liten H! Leksaker hade hon tagit med sig hemifrån och alltihop lånades glatt ut till liten H som även fick spela DS tillsammans med Clara, hon fick virka tillsammans med Clara, hon fick sitta i sängen, mumsa lördagsgodis och titta på Tzatziki-film med Clara! Vad gör det att Hedvig är på tok för liten för den filmen – egentligen! Hedvig kände sig stor, hon kände sig mallig och hon kände sig imponerad av fina Clara!

♥