Är detta symptom…?

Hoppa häck är kul och går som en dans!

I söndags fick lilla H vara med på gymnastiken igen efter några veckor av uppehåll på grund av förhöjt blodtryck. Söndagens träning var efterlängtad kan jag avslöja! Helgens besök reste hem på förmiddagen och Hedvig drog på träningskläder och var så laddad!

Friidrott stod på söndagens schema; kast med liten boll, längdhopp, höjdhopp, häcklöpning samt sprint. De små söta varelserna delades upp i grupper, i Hedvigs grupp var det bara tre små barn vilket är bra om man som liten H tycker att kö är bland det tråkigaste på jorden! Häcklöpningen var nog det allra roligaste tror jag! Hon flög över ”häckarna” som värsta pantern, igen och igen och igen…

Efter några stationer var det dags för sprint á la 60 meter fast kanske mer 15 meter… Då lilla H sprungit ett par gånger slängde hon sig plötsligt på golvet, grät och sa:

– Det gål inte mamma! Det gål inte att splinga….

Ivrigt försökte jag heja på, bedyra hur duktig hon är, hur snabb hon är, att hon faktiskt vann några gånger – för det gjorde hon verkligen. Annars har på sista tiden situationer uppstått där jag anar att Hedvig förstår att andra små kompisar kan/klarar saker som Hedvig inte kan och, vad värre är; det gör Hedvig ledsen… Det är bara början på det vi så länge bävat för känner jag, att hon förstår att hon kanske inte klarar av allt på samma sätt och lika fort som hennes kompisar gör… Den dagen kommer ju, det vet jag men jag vill inte att hon skall känna så, hon är ju bara så ”bäst” i våra ögon oavsett vad hon klarar och inte klarar.

Jag fick liksom för mig i söndags att nej, nu känner hon att hon är sist i ett kör men eftersom detta inte var riktigt sant, eftersom hon faktiskt var först i mål flera gånger så hängde jag inte riktigt med i hennes ”bryt-ihop-scen”…

En av ledarna fångade upp Hedvig första gången hon slängde sig på golvet och grät, ledde tillbaka henne till startlinjen ivrigt berömmande Hedvigs snabba sprint. Liten H torkade tårarna, intog startposition och när klartecken kom gav hon järnet igen och rusade iväg. Efter ett antal meter händer samma sak; hon slängde sig ner på golvet, tårarna sprutade och hon ropade:

– Det gål inte mamma! Det gål inte att splinga….
– Mamma, det göl ont i pannan!!!!

Vid de orden spred sig en iskyla genom hela mig! Herre Gud, ”ont i pannan” – det säger Hedvig när hon har ont i huvudet… Huvudvärk och tunga ben, det är symptom de på hjärtmottagningen sagt att vi skall vara uppmärksamma på eftersom hon har högt blodtryck! När Hedvig säger efter några meter att det inte går att springa, menar hon då att benen är tunga, att benen är trötta? Att de liksom bara orkar några meter…

Jag vet inte!? Jag vet inte om det är det Hedvig menar!? Jag vet inte om jag övertolkar? Om jag är en nojjig mamma? Jag vet att hon hade jätteont i pannan, att hon grät länge och att hon hellre satt och gosade med en liten bebis istället för att vara med på resten av träningen…

Jag vet att vi skall vara uppmärksamma på symptom men jag vet inte riktigt om detta var symptom…?

Oron finns där hela tiden och vi skall helt enkelt fortsätta att vara uppmärksamma på eventuella symptom samt hur ofta och i vilka situationer dessa eventuella symptom dyker upp…

Jag bestämmer mig helt sonika för att jag inte har övertolkat, jag bestämmer mig för att jag inte är nojjig och jag bestämmer för att detta visst var symptom…

Jag bestämmer mig inte för det för att vara negativ, tvärtom, jag bestämmer mig för det för det skänker mig ett visst lugn att liten H kan tala om hur det känns, hur hon mår och om gränsen är nådd. I och med det intalar jag mig att det blir lättare för mig att tolka eventuella symptom framöver och att jag förmodligen inte kommer att missa dem om de dyker upp!

Min skräck är nämligen den, att jag skall missa dessa eventuella symptom och inte riktigt förstå om något blir galet…

Uppvärmning