Nytt år, nya tag..

… nu höjer vi ribban…

Lilla H är vetgirig
Jag är vetgirig
Lilla H har vinnarskalle
Jag har vinnarskalle

Oftast bra, ibland inte…

När det kommer till inlärning är det bra, då är det alltid bra.

Vi har schema för lilla H, det har vi haft sedan hon var pytteliten.
Från början bara dagens dag, i rätt färg.
Sedan hela veckan med alla dess dagar och färger.

Det är bra!

Hedvig vet vilken dag det är och behöver inte schemat av den anledningen.
Hon vet också vad som skall hända under veckans dagar, hon kommer ihåg och behöver egentligen inte schemat av den anledningen heller. Dock behöver Hedvig schemat för att få struktur på veckans dagar. Om det idag är fredag och hon vet att något spännande och efterlängtat händer på söndag så vet hon så väl att efter fredag kommer lördag och sedan kommer den efterlängtade söndagen men det kan vara svårt att få perspektiv på när i tid söndagen kommer efter fredagen… även om hon vet att det efter fredag kommer lördag och sedan söndag. Hänger ni med? Känner att jag förklarar luddigt…
Det är en sak att veta i vilken ordning dagarna kommer och en annan sak att veta vad det ordningen innebär…

I Hedvigs klass har man ”veckans samlingsvärd” vilket är kanonbra!
Samlingsvärden får tala om vad det är för dag, vilket datum, vad det är för väder, vem som har namnsdag etc och detta skall berättas för klassen och skrivas på tavlan.
Jag har sett hur lilla H växer genom att vara samlingsvärd, det värmer i hjärtat.
Dock kan hon inte vara samlingsvärd så oftra hon vill, det finns naturligtvis turordning, men vi leker samlingsvärd hemma mest hela tiden.

Det fick mig att fundera…
Vi kunde kanske utveckla vårt simpla schema med ytterligare information om dagen som är…?

Oftast när jag gör nytt material till Hedvig ogillar hon!
Hon kan ogilla upp till ett halvår vilket är både frustrerande och irriterande!
Alltså, det tar en himla massa tid att ta fram nytt material och jag kämpar med att ha ett halvårs framförhållning för att inte få ett bryt varje gång hon dissar det jag gjort – jag vet ju att hon gillar det om ett halvår!

Den här ”grejen” jag gjort nu funkar dock!
Den funkade från första dagen!
Det har aldrig hänt förr!

Det är lite svårt för Hedvig…
Fast det ska det väl vara tänker jag…?
Ribban måste ligga högt om man ska lära sig, fast lagom högt…

Tanken med detta är att Hedvig ska lära sig vad det är för datum, plocka ”rätt” lapp med ”rätt” siffra och sedan skriva siffran själv. Sedan är tanken att vi skall prata om vilken månad det är och sedan, när hon kan, ska hon skriva månadens namn och året vi är på.

Vidare tänker jag att vi pratar om vilken årstid det är, vilken månad det är och Hedvig skriver månadens namn om hon vill.
Allt handlar faktiskt om ”om Hedvig vill” och det är kanske det viktigaste när man skall lära
sig, att man vill…
Med vilja kommer man långt!

Näst sista rutan handlar om vädret.
Vädret är ganska centralt för Hedvig, vi pratar ofta om vädret.
Fast det gör kanske alla svenskar?!

Idag hade vi strålande sol och då valde hon ordbilden ”sol”.
Utan tvekan plockade hon ”rätt” ordbild, det känns häftigt!
Andra ordbilder att välja på var ”moln”, ”regn”, ”mulet”, ”snö”, ”blåst” etc.

Sista rutan är dagens namnsdag.
Den är svår…
Väldigt svår….

Vi läser på ett blad från en annan almanacka.
Vi ljudar och läser och sedan skriver Hedvig dagens namnsdag i rutan.

Jag vet inte hur länge detta kommer funka.
Jag vet inte om detta kommer funka.
Jag vet bara att det funkar nu, att det har funkat några dagar.
Jag vet att Hedvig än så länge tycker det är kul.
Jag vet att Hedvig tycker det är svårt, men inte för svårt.

Framförallt vet jag att Hedvig växer av att klara av detta varje dag!
Det gör mig glad…

♥

PS. Jag ser ingen anledning till att vi alla runt om i landet sitter och gör liknande material så vill någon av er ”där ute” ha detta material så kommentera nedan (med er mailadress) så mailar jag. DS.

Idag var en spännande dag för Hedvig…

… det var även en spännande dag för mig och Ludvig…

 Kanske var det en spännande dag för alla, men allra mest spännande var det nog ändå för Hedvig.

Man skulle kunna tro att världens största händelse just har hänt, och på ett sätt var det nog det, i alla fall om man heter Hedvig och är 7 år.

Idag har jag och Ludvig varit i Göteborg och tittat på Happy Feet 2 tillsammans med Hedvig.
Helt ensamma, utan mamma!
Att vara utan mamma händer inte särskilt ofta för Hedvig i sådana här sammanhang.
Kanske är det för att mamma skyddar Hedvig?
Eller så kan det vara för att de älskar varandra så mycket, mamma luktar ju trots allt popcorn enligt Hedvig…

Kl 8 imorse kom Hedvig in och väckte mig. Hämtar min telefon som ligger på laddning och kryper ner i sängen bredvid för att spela…
08.06 var Hedvig och jag uppe ur sängen!
Då ville hon ha frukost, helst mannagrynsgröt.
Toppen för Hedvig som får mig att göra det, sådär för mig som inte kan säga emot och aldrig har gjort gröt innan, speciellt inte kl 08.06…

Mormor hämtade oss tre hemma runt 10.30 och körde oss till bussen. Innan det hade vi hunnit vi äta frukost, titta på tv, ta kort, klä på oss, göra två st flätor, spela Mario Cart på Wii och läsa Bamse. Jag hann också svara henne om hur långt det var kvar tills mormor kom ungefär 10 gånger.

Väl på bussen så valde Hedvig att sitta längst bak, i mitten. Hon bad om min telefon och spelade hela vägen till Göteborg. Jag gjorde mina försök att prata med henne men fick inte så mycket svar så jag vände mig till Ludvig för att prata, men insåg snart att han nästan sov…

När vi kom fram gick vi först till McDonalds som vi hade lovat. Vi såg hur Hedvig njöt av att få gå runt själv, utan mamma och pappa. All mat slank ner och hon frågade säkert 15 gånger under hela dagen när bion börjar. Hon försäkrade sig också om att hon fortfarande skulle få köpa popcorn.

Allt gick så fort så vi fick sitta och vänta på bion inne i salongen en halvtimme, tillsammans med Hedvigs efterlängtade popcorn. Jag tror inte att jag har haft så gott om tid till en bio innan, men det var så Hedvig ville ha de och det var ju faktiskt hennes dag!

Äntligen började bion och jag tror att alla tre, Hedvig, Ludvig och jag tyckte den var bra.
Den handlade om att vissa pingviner inte är riktigt som de andra. I slutet var det som vanligt, den som var lite annorlunda från början är den som till slut räddar alla de andra.
Kanske kommer det vara så för oss också, det kommer en dag då Hedvig räddar oss alla…
 Från vad vet jag inte, men jag lovar att hon kommer lyckas med någonting stort i framtiden, för en mer godhjärtad människa får man nog leta efter väldigt länge.

När filmen var slut så gick vi till leksaksaffären medan vi väntade på att mamma skulle hämta oss. När vi sedan gick mot bilen och Hedvig såg mamma sträckte hon sina små armar och sprang rakt mot henne. Efter att ha varit utan mamma en hel ledig dag är det klart man längtar.
Innerst inne tror jag mamma alltid kommer vara bäst, mamma är ju alltid mamma…

♥

Skrivet av storasyster Ebba

I väntan på bussen

Äntligen på bussen

Så himla många bussar!

I väntan på mamma

buss                       bio

Första dagen på…

… fritids idag…

Lite julledighet i all ära men de sista dagarna längtade lilla H till fritids och efter sina kompisar!
Egentligen längtade hon nog allra mest till skolan men vårterminens skolstart låter vänta på sig ytterligare en vecka så fritids fick ”duga”.

Hela helgen har Hedvig rabblat vilka kompisar hon skulle leka med när måndagen kom.
Lika mycket har vi rabblat tillbaka om att det kanske inte är så många barn där idag och kanske inte just de hon allra mest leker med. Inte ens detta kunde dämpa hennes längtan efter fritids.

Pappa lämnade i morse och han hann inte ens se om det var några fler barn där då lilla H formligen sprang in på fritids efter att ha hängt upp overallen på kroken.

När jag sedan hämtade henne på eftermiddagen visade det sig att det bara varit två barn där idag.
Två barn och tre personal…

Jag hann känna ett styng av dåligt samvete och skuld i hjärtat och jag hann tänka tanken att stackars, stackars lilla Hedvig som behövde gå till fritids idag…

Är jag helt ärlig tror jag inte att jag hann tänka tanken fullt ut innan älskade lilla hjärtat tjoar:

– Mamma! Ja hal haft tätteloligt! Ja hal gjort allt ja vill ida´!!!

Så klart hon har!
Gjort allt hon vill!

Två busiga tjejer och tre underbara ”fröknar”.
Så klart tjejerna fått göra allt de vill…

♥

allt

Äntligen är nyårsafton över…

…för den här gången…

I skrivande stund håller mörkret på att lägga sig utanför våra fönster och jag anar att en och annan raket kan dyka upp på himlavalvet även i kväll.

Vi har en liten H som är så förtvivlat rädd för raketer och fyrverkerier.
Dels för ljudet av dem, både de som smäller och de som liksom tjuter, men även för att se dem lysa upp himlen.
Jag har försökt övertyga henne om att det faktiskt är vackert med fyrverkerier, att de liknar stjärnor i många vackra färger. Lilla H håller med, de är som stjärnor och de är vackra och de är i många färger. Hon håller med ända tills de dyker upp, då tar rädslan överhand.

Igår firade vi nyårsafton hemma tillsammans med flera goda vänpar till oss, både små, halvstora och stora.
Hedvig tycker om att ha gäster och väntade hela dagen på dem och hon var som en glad liten husa i köket då vi förberedde maten tillsammans.

Gästerna kom och vi hade så trevligt.
Vi satte oss till bords och började äta och vi hade fortfarande trevligt.

Då plötsligt smäller det utanför fönstret och himlen blir vackert röd av gnistrande stjärnor.
Lilla H blir stel av skräck, slutar äta och rusar storgråtande ifrån bordet.
Hon var otröstlig och ville inte ha mer mat, än mindre följa med ut i köket och hon ville definitivt att gästerna skulle gå hem så att nyårsafton skulle vara över.

Det blev tyst en lång, lång stund – klockan var ännu inte så mycket – och lilla H började så smått inse att det kanske inte kommer fler raketer på en stund.
Vi drog ner rullgardinen i Hedvigs rum, för att slippa se fler raketer.
Vi drog ner hissgardinerna i vardagsrummet.
Vi drog ner hissgardinerna i takfönstrena.
Vi drog också ner persiennerna i Ebba, Ludde och Gustavs rum på övervåningen.
Allt för att minimera risken för åsynen av vackra men ack så hemska raketer på himlen.

Det gick bra!
Det gick bättre än förväntat.

Hedvig skapade en egen lösning på problemet då hon satte sig i soffan med sin iPad.
Plötlsigt kom hon på att hon i julklapp fick hörlurar – mest för att omgivningen skall slippa höra alla spel om och om igen ifrån Hedvigs iPad, Nintendo DS och allt vad det är.
Hon hade inte ens provat hörlurarna tidigare men kom nu på att de fanns.

Vilken fantastisk idé!
Med hörlurar på, en iPad i knät och popcorn i en skål blev nyårsafton till slut en härlig kväll även för fina, söta, rädda lilla H…

Hörlurarna åkte av strax före klockan 01.00 då raketer och fyrverkerier hade klingat av.
Då, då kom partypinglan Hedvig fram, hon som inte gick och lade sig förrän klockan 02.30…

♥

raket

Gott Nytt År…

… önskar lilla H med familj…

Ett år är till ända och hos mig skapar det en känsla av både glädje, förväntan och lite vemod.
Glädje och förväntan över vad det nya året kommer att bringa, vemod över den tid som passerat och som vi inte kan ändra på om vi nu skulle vilja det.

Ett år innebär för de allra flesta människor både glädje och sorg.
Det händer roliga saker och det händer tråkiga saker.
Var och en får sina törnar i livet och hur vi hanterar dem är upp till oss själva.
Var och en kan förändra sig själv och sitt förhållningssätt till andra, till andras reaktioner etc men en annan människa kan vi aldrig förändra. Och så skall det väl vara?

Men, om människor inte är snälla måste de då inte ändra på sig?
Om människor trampar på andra människor, måste de då inte ändra på sig?

Det tycker jag.

Dessvärre tror jag att människor som inte är snälla antingen inte inser det och därför fortsätter utan att ändra på sig, eller så inser de visst att de inte är snälla men struntar högaktningsfullt i det. Kanske tycker de till och med att den de utsätter gott ”kan ha det”…?

Jag vet inte…
Jag förstår mig inte på elakhet.
Jag tror på snällhet.
Snällhet som tycks ha blivit en underskattat egenskap, nästan ett skällsord…
Det kommer jag aldrig att förstå hur mycket jag än grubblar – och jag grubblar vill jag lova!

Snällhet, godhet och omtanke, hur kan det vändas emot en?

Nej, jag är ingen liten ängel som aldrig gör någon illa, men jag är inte medvetet elak.
Jag trampar förmodligen någon på tårna då och då, men inte av elakhet.
Jag försöker finnas där, vara delaktig i människors liv och engagerad i människor jag tycker om.
Jag vill så gärna tro människor om gott och blir därför ledsen ända in i hjärtat när människor inte är snälla.

Kanske är jag för vek?
En mes?
Kanske måste jag ändra på mig?
Bli lite mer elak?

Men jag tror ju inte på elakhet…
Jag kanske kan jobba på att skaffa mig ett hårdare skal?
Ett där inte alla elakheter tränger in och gör ont.

Jag vill så gärna att år 2012 skall bli ett snällt år, ett år som inte gör ont.

Mitt nyårslöfte (som jag för övrigt är helt emot, nyårslöften alltså) blir att bara omge mig med snälla, goda, omtänksamma människor, de som inte bara tar utan också ger av sig själva.

Ju mer jag tänker på det ska jag nog skaffa mig det där skalet så kan de som vill fortsätta att vara elaka, men utan att jag blir ledsen…

Gott Nytt Snällt År till er alla!

Kram

♥

Nyårsafton

En uttjatad dialog…

… som någonstans ändå fyller sitt syfte…

Den har ägt rum idag – igen -, den uttjatade dialogen.
Det händer ganska ofta i det spännande och härliga livet med lilla H, att dialogerna blir uttjatade.
Så får det vara.
Så måste det vara.
Lilla H menar inte att tjata eller trötta ut sin mamma som under flera års tämligen uttjatade dialoger lärt sig att inte ens med minsta suck visa lilla H att vi alldeles nyss hade just den här uttjatade dialogen.

Nej, lilla H vill bara ha koll!

Den uttjatade dialogen kan handla om vad som helst!
Vad som helst som Hedvig känner att hon behöver ha koll på.
För så är det; syftet med den uttjatade dialogen är alltid att få koll!
Och koll vill väl varenda människa ha tänker jag. Hur man sedan skaffar koll är olika för olika individer.
Behöver lilla H ha samma dialog om och om igen för att få koll så är det helt ok för mig.

Den uttjatade dialogen idag löd som följer:

– Mamma, ida´ äl de torsda´!? Den bluna dagen…

– Precis Hedvig, idag är det torsdag, den bruna dagen.

– Inte nyelafton?!

– Nej, inte nyårsafton. Nyårsafton är på lördag.

– Nyelafton på lördag!?

– Mm, precis.

– Kommel laketel då?

– Ja, då kommer det raketer på himlen.

– Laketel inte faliga?

– Nej, raketer är inte farliga. Rakterna är ganska vackra på himlen. Du behöver inte vara rädd gumman…

– Ja äl inte lädd! Laketel äl vackla, många fäljel på himlen, å stjärnol å glittel å så…

– Precis! Raketer är vackra stjärnor på himlen i många färger.

– Inte ida´?!
 
– Nej, inte idag.

– På lördag äl det nyelafton.

– Ja, på lördag är det nyårsafton.

– DÅ kommel laketel å ja´äl inte lädd mamma!

– Vad bra gumman!

En stunds tystnad uppstår varvid Hedvig säger:

– Ja´ gillal inte nyelafton mamma!

– Gör du inte?

– Nä, ja gillal bala idag, den bluna dagen. Å imollon, den gula dagen, då kommel Ebba. Ja´ gillal inte nyelafton…

Ungefär här i den uttjatade dialogen går hon fram till sitt schema och plockar bort bilden på lördagen – den rosa dagen – där det står ”Nyårsafton” och sätter tillbaka den på väggen där vi har alla bilder som inte används på veckans schema. Att nyårsafton kommer att inträffa på lördag vare sig bilden hänger där eller inte faller henne inte in.

Den uttjatade dialogen ovan har vi haft ja, jag vet inte… otaliga gånger under dagen idag.
Den är tröttsam faktiskt, men den har ett syfte.
Hedvig får koll!
Jo, hon får koll på att Nyårsafton inträffar på lördag – men det känner jag att hon nog har koll på oavsett dialog eller inte – men vad viktigare är, är att Hedvig får koll på vilken dag hon skall intala sig själv att inte vara rädd för raketer, vilken dag hon skall övertyga sig om att raketer bara är som vackra stjärnor på himlen, i många fina färger…

Lilla H är nämligen skräckslagen för just raketer…

♥

Lilla H filosoferar…

Ikväll då vi läste den himla Önskeboken – igen – som godnattsaga fastnade Hedvig vid sidan med Schleischdjuren i plast. Hon tittade länge och konstaterade sedan:

– Mamma, om man mjölkal leoparden så kommel det små små ungal flån mjölken..

Skridskoprinsessan…

… och jag åkte skridskor igår…

Det är en himla rolig aktivitet måste jag säga!
Jag har inte åkt med Hedvig sedan förra vintern men då åkte vi ganska många gånger.
En damm alldeles i närheten av där vi bor frös och någon vänlig själ tog sig tid att ploga så att vi alla kunde njuta av små skridskoturer. En frusen damm är ganska knölig och därmed inte så hal, perfekt att våga sig ut på sitt livs första skridskoturer med andra ord.

Jag var även på halare is i ishallar med Hedvig förra året och det gick bra!
Hon är duktig och jag inbillar mig att det är bra träning för både balans, motorik och koordination.
Med skolan har lilla H åkt flera gånger i höst/vinter och lärarna har varit imponerade.

Övning ger färdighet och på avslutningsdagen då alla barn fick ett diplom för något alldeles enastående hos just den individen, fick Hedvig diplom för att hon var klassens skridskoprinsessa!

Är jag riktigt ärlig vet jag inte om hon var ishallens skridskoprinsessa idag…?
Det känns inte så viktigt.
Hon är positiv, glad, envis och framförallt är hon helt övertygad själv om att hon faktiskt är bäst!

Och hon är min lilla skridskoprinsessa…

♥

skridskor