Ärlighet är bra…
… eller…?
Inte alltid kanske?
Eller jo, jag gillar ju ärlighet, jag tycker det är själva grunden i det mesta.
Men… kanske inte ärligheten alltid behöver vara så uttalad, så tydlig?
Lilla H är ärligheten själv; what you see is what you get och det är inte mer med det.
Jag uppskattar det.
Oftast i alla fall.
Inte idag…
Lilla H och jag var på ”torget” (som man kallar centrum i vår lilla ort) och gjorde några ärenden.
Vi strosade från kemtvätten till bokhandeln och vidare in på gågatan.
Det är då det händer!
Hedvig och jag möter en man och en kvinna, kanske är de i 60-årsåldern.
De ser högst vanliga ut – jag skulle inte ens känna igen dem om jag mötte dem en gång till inom kort.
(Tack och lov kanske med tanke på hur det blev!?)
Kvinnan minns jag inte alls, mannen såg ut som de flesta lite äldre män; silvergrått hår, skägg och aningen rund om magen, men ja, han såg helt enkelt otroligt vanlig ut.
Det är då det händer!
Det myllrar inte av folk runt omkring vill jag påpeka!
Det är lilla H och jag.
Det är den äldre kvinnan och mannen.
Hedvig brister plötsligt ut i gapskratt, höjer sitt lilla knubbiga pekfinger i luften, pekar på mannen (fortsätter gapskratta – högt) samtidigt som hon säger (och aldrig tidigare har hon talat varken högre eller tydligare…)
-Helle Gud! Han äl ju tätteful!
Detta samtidigt som hon vrider sig av skratt…
Nu tänker jag att du som läser småler lite, men jag lovar; det var inte roligt!
Det gick inte ens att försöka släta över!
Det var, tyvärr, ett så tydligt budskap att det inte gick att bortförklara, inte ens med den vildaste fantasi hade jag kunnat bortförklara detta, och jag önskade så att jag, vi, bara kunde sjunka igenom jorden…
Det gick inte!
Att sjunka igenom jorden menar jag.
Inte heller kunde jag grabba tag i mannen och be om ursäkt – vi möttes ju bara!
Gick liksom bara förbi varandra…
Högt, om möjligt ännu högre än Hedvig, sade jag:
– Men VAD säger du??? SÅ får man verkligen INTE säga Hedvig!
Tänk vad ledsen den FINA mannen blev när du sade så…
Med flit sade jag det väldigt, väldigt högt och jag ber till Gud att den fina mannen hörde mig och helst lägger mina ord på minnet istället för lilla H:s…
Sällan är det dock de snälla orden som fastnar.
De är de hårda orden som etsar sig fast och gör ont, år efter år…
Hedvig menade inte att vara elak, det var inte hennes intention – det vet jag!
Hon sade bara vad hon tänkte just då, i den stunden.
För sådan är hon, lilla H.
Hon lever i stunden och hon är ärligheten själv.
Hon vill inte göra illa, hon vill inte göra någon ledsen…
Jag hoppas, hoppas, hoppas att mannen inte blev ledsen.
Jag hoppas att han kunde ta det för vad det var och kanske le lite.
För hörde, det gjorde han – tyvärr…
När jag fortsatte prata med Hedvig om detta en stund efteråt lyssnade hon en stund, men sade sedan:
– Äh, mamma! Nu äl ja hunglig, nu vill ja ha patismos o kolv.
Vi platal inte mel om gubben nu….
Så vi gick och åt potatismos och korv…
Vi pratade inte mer om gubben…
♥