En av de där extra härliga…

… dagarna som sparas i hjärtat och i minnet…

… det har vi haft idag, lilla H och jag…

Vad vi gjort?!
Inget alls egentligen, det är det som är det härliga!
Vi har bara varit – och trivts med det och hållt sams – det är kvaltitétstid vill jag lova…

Vi har provat nya basketkorgen som inhandlades igår. Lilla H är bolltokig, fotboll främst, men i stora drag är hon tokig i allt som har med bollar att göra och jag har förstått att basket spelar hon en hel del på skolan.
Igår hade jag lovat en tur till Toys R Us, eller ”Toy Story Us” som Hedvig säger, och det enda hon pratade om i förväg det var att hon nog måste köpa sig en basketkorg. Lite roligt tyckte jag det var eftersom hon så sällan vill köpa något. Hon kan gå en timme eller två i leksaksaffärer, hon leker, tittar, känner etc och om jag ser att hon fastnar för något speciellt och frågar om hon kanske vill köpa det så säger hon nio gånger av tio:

– Nej tack, de äl bla!

Men nu fanns alltså behovet av en basketkorg och basketkorg blev det, tillsammans med vattenballonger och såpbubblor (samt en hemlig present till 8-årsdagen som jag inte trodde Hedvig såg men som hon nu undrar vart den är… hm…. det är långt till augusti…)

Vi har igår och idag spelat mycket basket. Det är kul och himmel vad många mål Hedvig sätter! Hon har bollkänsla den lilla damen, helt klart. Pappa pumpade dessutom basketbollen idag så att det gick att dribbla igen. Hedvig dribblade, jag låg platt på marken, solade och räknade:

1, 2, 3, 4…

… 57, 58, 59…

59 dribblingar utan att tappa bollen!
Jag är djupt imponerad!

Vi ”flyttade ut” rummet och målade i målarböckerna och byggde med lego på altanen istället för i Hedvigs rum.
Hedvig byggde en ”tågstation” i lego:

Vi gjorde också en annan riktigt somrig ”grej” idag, vi plockade årets första skörd av rabarber och gjorde en härlig smulpaj med vaniljsås som vi avnjöt i solskenet… Mmmm…

… fast Hedvig tycker inte om paj och åt jordgubbskräm och smörgås istället…
… och mannen är inte så himla förtjust i paj han heller men åt pliktskyldigast en liten bit…

Men jag njöt – för jag älskar rabarerpaj med vaniljsås!

Det är något av det bästa och somrigaste jag vet och det gör mig ingenting att de andra inte åt så mycket, desto mer blev det kvar till oss som tokgillar!

Ludde kom hem från havet och årets första dopp strax efter och mumsade även han i sig paj och vaniljsås.
Gustav kom hem först till middagen men åt paj som dessert.

Rabarberpaj är sommar…

Det absolut mest somriga idag var dock att Hedvig ville bada i vattenspridaren.
Eller, inte att hon ville, utan att hon faktiskt gjorde det! Vill, det vill hon året om men idag var det 20 grader varmt och läge för just vattenspridaren.
Vattenspridaren på gräsmattan, vattenspridaren under studsmattan…

Vattenspridare är också sommar och jag tokgillar…

♥

 

      

Har turistat på hemorten…

… tillsammans med två fina flickor idag…

Ett tursittåg finns plötsligt i den lilla ord jag bor i!
Ett sådant där litet tåg med öppna vagnar som brukar finnas på tja, Kolmården, i Slottskogen och nu uppenbarligen i lilla Stenungsund.

På väg till Stenungsund med bil idag fick lilla H syn på tåget och försökte ivrigt övertala mig om att vi måste åka detta fantastiskt roliga tåg, helst idag och helst just nu. Eftersom vi var på väg till doktorn med Ludde vågade jag – tack och lov – inte lova någon tur med det hemska lilla tåget just i dag men sade lite glättigt att ”i sommar… i sommar kan vi åka tåget Hedvig…”.

Framme hos doktorn mötte Luddes pappa upp tillsammans med Luddes lillasyster ”på den sidan”. De båda småtjejerna är väldigt förtjusta i varandra och blev glada då de sågs. De pratade om tåget och jo, de var eniga om att det var coolt och att det går fruktansvärt fort. De var också eniga om att de skulle åka tillsammans, de två och allra helst med storebror.

Ja, ja, ja… tänkte jag, det får bli en annan gång, men inte idag…

Doktorn tänkte annorlunda när hon, innan vi skulle gå, tog upp tre biljetter och sade att hon bjuder alla barn på tågresa och station fanns precis utanför hennes mottagning…

Jag såg hur Ludde bleknade lite och led med honom. Även om det är evigheter sedan jag var femton år kan jag ännu komma ihåg hur jobbigt pinsamma vissa saker faktiskt känns och jag anade att en tur med turisttåget genom orten där vi bor kunde vara en av dessa jobbiga grejer…

Utan att tänka mig för frågar jag därför flickorna om jag fick åka med dem på tåget…?

– Jaaa, de får du!!!

Ett unisont svar och så fick det bli!

Det var riktigt roligt att åka tåg.
Jag kan inte säga att jag såg mig omkring så mycket, och jag kände mig heller inte som särskilt mycket turist, men väl skrattade jag så jag fick ont i magen åt två små tjejer på fem respektive sju år som tyckte  det här var bland det coolaste i världen…

♥

    

En dag i…

… flitens tecken…

Jag har befunnit mig i skolbänken idag – och jag har njutit varje sekund!

Jag har varit med lilla H en dag i skolan och jag är varm i kroppen, rörd, berörd, glad och tacksam över att Hedvig går i skolan där hon gör, att hon har de kompisar hon har och att hon har alla de fina pedagoger hon faktiskt hon har runt sig hela dagarna!

Det var en glad, mallig och sprallig liten H som yrvaket frågade mig imorse om jag verkligen kommit ihåg att avboka taxin idag – vi skulle ju åka tillsammans till skolan.

Det var en lika glad, mallig och sprallig liten H som stegade över skolgården tillsammans med sin mamma i morse, som hängde upp sin jacka och lånade ut sin krok till mammans jacka, som plockade upp ”inneskor” till mamman ur sin ryggsäck (som hon envisats med att packa ner då vi ännu var hemma – jag avskyr inneskor!!!!).

Det var en lika glad, mallig och ja, kanske lite mindre sprallig mamma som gick över skolgården i morse, som glatt hängde upp sin jacka på den utlånade kroken och som ganska tacksamt tog emot de avskydda inneskorna (himmel vad smutsigt det är på golven i skolan!).

Jag har sett Hedvig in action på samlingen och jag har sett henne ”arbeta i bänken”.
Hon har läst, skrivit och räknat.
Hon har spelat spel med tärning där hon både måste räkna prickar på tärningen och räkna steg på spelbrädet.

    

Idag är det onsdag, den vita dagen, och då har Hedvig syslöjd – eller, textilslöjd som heter numera.
Idag har klassen påbörjat ett nytt projekt vilket innebar att man skall sy sin egen groda!
Alltså sy ihop den, sy på ögon och stoppa den – ganska avancerat tycker jag och känner att det hade jag velat gjort redan i första klass. På min tid infann sig den efterlängtade slöjden först i åk 3.

    

Jag har också äntligen fått klart för mig hur ”killer-ball” fungerar!
Killer-ball är något vi spelar alltsom oftast här hemma och jag har aldrig förstått reglerna. Hedvig förklarar och förklarar och just som jag tycker att jag förstått så ändrar hon på dem och igen står jag helt novis vilket leder till att vi aldrig lyckas genomföra ett helt ”killer-ball-spel”.

Men nu vet jag!

På ett ungefär vet jag, för det visade sig att reglerna ändrade sig beroende på vilka som deltog i spelet.
Högst märkligt tycker jag som gillar regler, som gillar rätt liksom…

Hur som helst så fann jag mig själv tycka att det var ok att ändra relger beroende på vilka som var med – för det som upptog mitt hjärta och min hjärna var att så många var med!
Barn i alla åldrar och från alla klasser, från särskolan och från sk ”vanliga” skolan – alla var med och alla visade tolerans och respekt inför varandra!

Självklart tänker du…

Men har man som jag ett barn som i mångas ögon inte alls faller inom ramen för det ”vanliga” så är det inte så himla självklart… tyvärr…

Men… varje gång det händer blir jag så lycklig, inifrån och ut!

Killer-ball

Att Hedvig har en bästa-kompis i klasskamraten Emil vet jag ju redan.
Emil har varit här flera gånger och lekt, de spelar fotboll tillsammans och Hedvig pratar gärna, mycket, ofta och varmt om fina Emil. Men att vara med dem, att se dem tillsammans i skolan var en helt annan grej! Det är deras vardag, deras sociala värld som jag normalt egentligen inte har tillgång till men som jag för en dag fick lov att delta i. Åh, de är så fina mot varandra!

De ber varandra om hjälp – och de tar emot varandras hjälp!
De skojar och busar – de ironiserar och gapskrattar tillsammans!
De skrattar – inte åt varandra men med varandra!

Jag hoppas att Hedvig och Emil alltid kommer att finnas för varandra…

   

    

♥

När skolan slutade klockan två hände något märkligt!

Från att ha åtnjutit min egen lilla söta och duktiga solstråle en hel dag förbyttes hon till ett monster!
I exakt samma sekund som vi sagt hej då till kompisar och fröknar och gick för att ta på oss våra jackor hände det! Det är fortfarande en gåta för mig hur fort det kan gå; från solstråle till monster!

Ett monster som räcker ut tungan, som svär, som nyper sin mamma, som slår sin mamma, som faktiskt inte ens står ut att vara nära sin mamma men som heller inte står ut med att vara ifrån sin mamma…

Mamman å´ andra sidan står heller inte ut med sitt monster och tänker efter X antal försök med samtal att nej, nu är det nog, nu rymmer mamman och kommer aldrig mer tillbaka. Hon tänker att hon gör sina ärenden i form av presentköp och Ica-besök tillsammans med sitt 114 cm långa monster – under total tystnad – för att sedan åka hem och lämna in monstret i huset, kanske låsa huset så att monstret ändå förblir hemma och inte kan försvinna, för att sedan helt sonika gå sin väg och inte veta när hon kommer tillbaka…

Kanske skulle mamman komma tillbaka när hon torkat sina tårar, kanske, kanske, kanske skulle hon stanna ”på rymmen” även när tårarna torkat, en liten stund i alla fall…. 

Men bara en liten, liten stund i så fall – mamman längtar ju så, efter både monster och storasyskon…

Hur mycket kan en mamma orka år efter år…?

Mycket blir svaret, mycket orkar en mamma…

En mamma orkar så oändligt mycket mer än vad någon människa förstår…
En mamma är på sätt och vis som en Duracell-kanin som bara går och går…
En Duracell-kanin som emellanåt får torka tårarna och komma igen…

En Duracell-kanin som får boka upp en spa-dag med en fin väninna för att orka lite till…

Just nu, så här några timmar senare, är jag en mamma (läs; ”Duracell-kanin”) som längtar efter att få krypa ner tätt, tätt intill mitt icke-fullt-så-arga-lilla-monster som nu sover djupt – i mammas säng…

♥

För första gången…

…  någonsin uppmärksammade FN World Downs Syndrome Day den 21 mars i år…

Det är inte den Internationella Dagen för Downs Syndrom jag egentligen vill lyfta fram idag utan det faktum att FN uppmärksammade dagen genom en konferens i New York på själva dagen D.

Det är stort, det är fantastiskt!
Jag tror kanske inte att man inser betydelsen, innebörden av det om man inte lever nära någon med Downs Syndrom. Människan funkar nog så, att man inte förstår förrän man är i samma situation.

Tidningen Föräldrakraft skriver om detta och intervjuar mamman Jessica Steje.
Jessica som faktiskt var där, i New York, på konferensen – jag är lite avis på henne det måste jag erkänna…

Läs och låt dig beröras…

♥

Det har sina fördelar…

… med att vara yngst i familjen…

En av dem är att det står en fritt att välja vem som skall läsa godnattsaga!
Oftast faller lotten på mig, ungefär nio och en halv gång av tio skulle jag vilja säga.

Igår föll lotten på storasyster – som är extremt lätt att manipulera om man heter Hedvig.
Ikväll föll lotten på Ludde som säkert välkomnade ett avbrott i sitt stora arbete om Amerikanska revolutionen, men som säkert också blev varm i hjärtat av hedersuppdraget att läsa godnattsaga för lillasyster yster.

Lillasyster yster å´ sin sida, drog en dubbel vinstlott;
godnattsaga av fina storebror och i min säng (dvs hemma hos mig) eftersom pappan i familjen är på resande fot…

Lycka är att vara liten – ibland i alla fall…

♥

Fruktsallad…

… med gurka…

Imorse då jag frågade lilla H vad hon ville ha för frukt med till skolan svarade hon att hon ville ha fruktsallad, i en burk, i en påse, med en gaffel och – viktigast av allt – med en påsklämma!

Nästa fråga från mig blev följaktligen vilka frukter hon ville ha i sin fruktsallad.

– Hm… Äpple… banan… och gurka!

Jag riktigt hörde hur mitt inre ropade ”kategorisering, kategorisering, kategorisering…” och jag sade:

– Gurka?! Fast det är ju ingen frukt, det är ju en grönsak…

– Jaha, just de’…

– Det blir en konstig och rolig fruktsallad Hedvig!

Hedvig fnissar lite och säger sedan:

– Jaaa, de blil tokigt! De blil fluktglönsallad!

Och visst blev det fruktgrönsallad i en burk, i en påse, med en gaffel OCH med en påsklämma…

Astrid-land….

 

… är ett härligt place…

Det är Astrid Lindgrens Värld jag talar om.
Lilla H väljer att kalla det för Astrid-land. Det känns som ett fint ord tycker jag.

Tidigt i lördags morse packade vi in oss i bilen, lilla H och jag.
Även bästa Cilla, Max och Ture packade in sig i bilen, en annan bil dock.
Frukostmackor, kaffe och juice var nerpackat – lite crazy att äta frukost i bilen enligt Hedvig.

Så åkte vi då…
30 mil i ösregn men med humöret på topp hos oss alla fem!

Vi kom fram, fortfarande i ösregn, vi hämtade våra förbokade biljetter och stegade rakt in på Bråkmakargatan.
Då händer det som så ofta händer; lilla H blir alldeles yr i mössan av allt roligt som finns att göra. Så ivrig att göra allt på en gång så hon vet inte vart hon skall börja eller vad hon skall göra.

Resultatet blir att hon rusar förbi Tant Bergs hus samtidigt som hon tjoar att det faktiskt är Tant Bergs hus.
Likaså springer hon förbi Lottas hus samtidigt som hon tjoar att det faktiskt är Lottas hus.

Sedan fortsätter hon, hela Bråkmakargatan upp i ett rasande tempo.
Jag ropar att hon måste stanna, att hon måste vänta men nej…

Då händer det som så ofta händer: jag skriker för full hals

STOOOOOOOPPPPPPPP!!!!

Igen händer det som så ofta händer; lilla H vänder sig om, räcker ut tungan åt mig och fortsätter sedan att springa. Jag känner att vansinnet är nära, samtidigt som jag är rädd att hon ska komma bort.
Jag väser något mindre snällt om min dotter till Cilla – som bara ler och faktiskt vet vad som rör sig i både min hjärna och i mitt hjärta i detta nu…

Det är så skönt med någon som förstår!

Jag inser att min lilla reptil inte kommer att stanna så jag rusar efter, tar tag i armen, får några svordomar kastade i ansiktet, jag väser något om rött kort för svordomar och instiftar i samma sekund även rött kort för den elaka tungan. Jag släpar och drar mitt lilla monster tillbaka till ruta ett, d v s till Lottas Hus.

Då händer det igen!
Det som så ofta händer!

Mitt lilla monster vänder sitt lilla, söta, runda, fräkniga ansikte mot mig, ler som en sol och säger:

– Titta mamma! Däl äl Lottas hus!!! Vi gål in!!!

Monstret är borta, mitt lilla solsken har återvänt – som om ingenting har hänt!

Kvar hos mamman, dvs mig, finns dock en upprördhet och ilska som krävde en rejäl lunch för att vända till solsken. Lite långsint är jag, det måste jag erkänna…

Lottas hus

– Himmel å plättal! Lotta vill inte ha en tlehjuling mamma!

♥

Karlssons hus var succé!
Där fanns så många och så långa rutschkanor!
Dessutom kunde lilla H springa runt i hela huset, upp och ner för trapporna, alldeles själv.

Vid ett tillfälle vinkade Karlsson till henne, då slog hon ner blicken och viskade:

– Hej Karlsson…

med väldigt tyst och ”blug” stämma.

Emil, Ida, Alma, Anton, Lina och Alfred var givetvis ett av de efterlängtade besöken.
Hedvig blev rädd vid deras teater och ville gå därifrån. De nypåkomna hörselskydden åkte fram och de åkte på men nja, lite scary var det så vi gick tillbaka till Karlssons Hus då de andra kikade på Emil.

         

Någon ”smiter” från snickarboa till matboa

♥

Största happeningen under dagen, behöver jag ens nämna vem det var…?

Tänker att det nog är densamma för de flesta barn som är i Astrid-land..

Pippi

Någonstans här tog all blygsel och rädsla slut!
Eller så bara infann sig något slags jäklar-anamma hos lilla H då glädjen och lyckan övervann allt?

Från att inte ha vågat lyssna på Antons gap och skrik i Lönneberga, inte ens med hörselskydd fann vi nu lilla H längst fram vid staketet – utan hörselskydd – i den ruskigaste teatern av alla; Pippi & Sjörövarna!

Inte ett spår av rädsla fanns kvar, bara ren och skär lycka – trots hällregn!

 

Liten lycklig H allra längst fram

Vidare vågade Hedvig prata en stund med Pippis pappa! Hon till och med hjälpte honom att leta efter Herr Nilsson och berättade för honom hur ”toki Pippi äl som kastal pannkakol i taket”.

  

Pannkakor i taket

En annan sak som fascinerade Hedvig – så där helt otippat – var att Pippis säng faktiskt stod där i huset, och Herr Nilssons!!! Jag vet inte riktigt hur länge vi stod där vid just deras sängar men länge, länge var det. Hedvig strök lite med sin lilla hand över täckena, sade att det var fint och ja, hon stod där lite andäktigt liksom.

Jag gav som förslag att hon kunde prova att lägga sig i Pippis säng men med en förskräckt min sade hon:

– Nej! Kan ja´ inte göla hellel! Va´ska Pippa säga då?

Tja, jag tror inte hon hade sagt så mycket faktiskt.
Fina är de i alla fall, Pippis och Herr Nilssons sängar.

När det kom till Pippi själv blev Hedvig ”tätteblug” och nöjde sig med att stå en meter ifrån och ”våga, vägra, prata med Pippi”. Pippi vinkade lite till Hedvig men jag är osäker på om vinken besvarades. Jag tror stundens allvar tog överhand.

Blom däremot, honom pratade hon länge och gärna med!
Om ditten och datten, guldpengar och gräddtårta och andra viktiga saker.

Vid Mattisborgen tog vi oss en fika i regnet.
Ture, Hedvig och Max mumsade muffins och drack saft.

Efter en fantastiskt lyckad, mysig och rolig dag bodde vi i campingstuga tillsammans!
Bara det är ett äventyr kan jag tycka som är en högst ovan campare!

En varm dusch senare åt och drack vi gott tillsammans, och vi njöt!
Det är härligt att njuta av någons sällskap. Här njöt jag av allas!

Den lilla, lilla, verkligen pyttelilla stugan var full av barnskratt, Cilla-och-Jessica-babbel, lek och mys.

En helg jag lever länge på!
Tusen tack Cilla, Max och Ture…

♥

Våningsängar kan man ha till mycket!

En vilopaus med Nintendo DS för Hedvig och Ture