… lika snabbt kan det bli helt och fyllas av glädje, lycka och värme…
Det här med Halloween skapar alltid förvirring, både i vårt hus och hos många andra har jag förstått. När skall man spöka? Vilken dag är den rätta? etc etc. Dessutom tillhör jag den skaran människor som tycker vi anammat den säkert storslagna amerikanska traditionen på sämsta vis. Jag är med andra ord inte alls särskilt förtjust i den svenska varianten men jag är inte sämre än att jag förstår att det är väldigt roligt om man är barn. Det har mina stora barn tyckt då de var yngre och det har Hedvig tyckt i ett par år.
De två tidigare åren har hon glatt traskat omkring själv här i området, ringt på dörrarna – medan jag väntat en bit därifrån – och glatt frågat:
– Bus eller godis?
Sötare spöke/monster/skelett får man leta efter!
Hon tillhör dessutom de ofarliga monstren eftersom hon mig veterligen inte haft något bus på lager (inte i det sammanhanget i alla fall).
I år googlade vi på vilken dag som är den rätta och förstod att det var i onsdags, den 31 oktober.
Jag pratade med Hedvig om att hon kunde få gå och ”spöka” efter fotbollsträningen om hon ville.
Då kommer kommentaren för första gången, den jag bävat för sedan dagen då hon föddes…
Hedvig sade:
– Ja´ vill inte gå emsam mamma! Ja´ vill gå med andla barn…
Åh, klumpen i magen var ett faktum och tårarna rann på mig!
Så klart att hon inte vill gå ensam…
Vem vill gå ensam?
Så klart attt hon vill gå tillsammans med andra barn…
De andra barnen går ju flera tillsammans…
För första gången satte älskade lilla H ord på sitt utanförskap…
Jo, för i de sammanhangen är hon utanför.
Hur jag än vänder och vrider på det så hon utanför, har ingen självklar plats hos de andra barnen och det gör mig så ont, så förtvivlat ont. Jag har legat sömnlös och grubblat sönder mig sedan hon uttryckte detta, mitt lilla, lilla hjärta. Är det så här det så här hon skall känna? Om det är så här det skall vara får jag helt sonika sadla om bli proffessionell tillrättaläggare av kompisrelationer för barn som drabbas av utanförskap eller något liknande.
Behöver jag ens nämna att hon inte alls ville spöka i onsdags?
Så igår gjorde vi ett nytt försök.
Vi misstänkte nämligen att det skulle komma många spöken och ringa på vår dörr igår kväll, vilket det också gjorde. Men nej, lilla H ville inte gå ”emsam”. Ludde erbjöd sig att gå med henne, det brukar smälla högt men nej, inte heller det ville hon. Vill man gärna gå tillsammans med andra barn så är det inte samma sak att gå med älskad storebror, om än att det är aldrig så kul. Det blir fel helt enkelt, en mamma i släptåg är inte detsamma som andra barn, en storebror som gärna går med för att lilla H skall få spöka är heller inte detsamma som att gå tillsammans med andra barn.
Sorgsen och ledsen har jag upplevt Hedvig i år när vi pratat om att spöka…
Men plötsligt händer det!
I morse då vi satt vid köksbordet och spelade spel Hedvig och jag, fick vi se vår grannpojke kom traskandes mot oss och ringde på vår dörr. Hedvig formligen flög fram till dörren, redo att leka. De ord Kristoffer sade då vi öppnat dörren kommer för alltd vara fastetsade i mitt minne!
– Hej! Jag undrar om Hedvig skulle vilja Halloweena med mig ikväll?
Hedvig som stod bredvid hoppade och tjöt av lycka och det var rackarn´s nära att jag själv började hoppa som en tok i hallen. Jag tror inte att Kristoffer har en blekaste aning om hur mycket detta betyder för både lilla H och oss andra!
Än en gång var det Kristoffer som skapade glädje i vårt hus…
♥
