… vilken snabb liten tjej vi har här i huset…

 

Med nya springskor!

 

Springskor, visst är det ett härligt ord?!

Ett ord från barndomen tänker jag. Ett ord som rymmer löften om vår, löften om utelek utan tjocka kläder…

 

Lilla H och jag tog en tur till torget efter fritids idag. Vi skulle gå till Synsam och be om nya ”pluppar” till Hedvigs glasögon. Mitt emot Synsam finns en skoaffär, lite längre bort på gatan en till och lite längre bort på gatan ytterligare en. Lilla H, som verkligen inte är särskilt shopping-vänlig, fick ett infall och utbrast:

 

 

Och visst var det som vår idag. Idag också skall tilläggas. Flera dagar i rad har jag drabbats av vårkänslor och jag njuter varje sekund. Uppenbarligen hade lilla H också vårkänslor idag. Så klart vi skulle köpa springskor när vårkänslorna knackar på. Vi stegade in i en av skoaffärerna och sanningen att säga bävade jag lite för vad som komma skulle. Önskemål om blinkande skor, om Spidermanskor och om skor med Hello Kitty på har nämligen avlöst varandra de senaste åren. Jag tycker de är sådär fina faktiskt. Men, det är ju inte jag som skall ha dem på mig och det ska kännas malligt att komma till skolan med nya springskor tänker jag. Man ska ju själv tycka att de är fina. Därför har här passerat både blinkande skor och skor med Spiderman och Hello Kitty på.

 

Men nu så!

 

Hedvig stegade rakt fram till ett par knallrosa Adidasskor med lika knallgult foder i:

 

 

Vilken tur att de fanns i rätt storlek, och vilken tur att de var både coola och sköna på den lilla foten.

 

 

Så klart hon ville ha dem på sig direkt, till bilen och så. Men inte kunde Hedvig gå till bilen inte. Nej då, hon hoppade, skuttade och sprang om vartannat och tjoade med jämna mellanrum:

 

 

♥

 

 

 

… studiedag…

 

Den lediga dagen började som sig bör, med kaffe, varm mjölk och Bamsesaga i sängen.

Inga måsten alls idag, underbart!

Lite smått avundssjuk son tror jag, som inte har studiedag idag, trots att både lillasyster och storasyster har det.

 

Efter frukosten frågade jag lilla H vad vi skulle hitta på idag.

 

 

Och klippt har vi gjort, länge och mycket. Hedvig har klippt och klistrat figurer, gjort en fin skapelse till Ebba och en annan vacker skapelse till favoritfröken Anette som hon träffar imorgon igen. Vi har klippt i olika färger och olika former. Jag har mest klippt hjärtan. Jag älskar hjärtan och har massor av hjärtan i vårt hem. Små röda pappershjärtan har jag liggandes i en liten ask och dem kan jag dela ut när jag tror att någon behöver just ett litet hjärta. Jag kan smyga ner ett hjärta i mannens ficka, eller kanske plötsligt lägga ett hjärta på sonens skrivbord eller på någon av döttrarnas säng. Då och då, när jag tror att de behöver lite extra kärlek…

 

Lilla H väckte Ebba och gav henne en av de fina teckningarna.

 

Ebba som tvärslocknade innan halv nio igår kväll, efter en kväll på krogen.

Ebba som var tokhungrig då hon vaknade och valde att göra amerikanska pannkakor.

Hedvig som lycklig ännu tassar omkring i pyjamas.

Hedvig som sitter på gungan i hallen och sjunger så högt att Ebba och jag knappt hör vad vi tänker, än mindre vad vi säger – det är en högst medveten strategi från lilla H:s sida.

Ebba som berättar och berättar om lördagens kväll och natt.

 

Mitt i detta går jag och myser och tänker att det är så härligt att få vara en del av mina barns liv.

 

 

♥

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…med anledning av den ledsenhet jag kände…

 

 

Förra lördagens krönika i Göteborgs-Posten gjorde mig ledsen.

Ledsen för att en annars fantastisk krönikör använde ordet ”mongoloida” när han talade om människor med Downs Syndrom. Krönikan i sig handlade inte om människor med ds, de nämndes bara i förbifarten,men ordet ”mongoloida” träffade mig både i magen och hjärtat och gjorde mig ledsen. Så där ledsen inifrån och ut.

 

Jag mailde G-P.

 

Några dagar senare fick jag svar. Jag fick en ursäkt där de medgav att ordvalet var dumt och att meningen naturligtvis inte vara att såra någon. Det tror jag inte heller. Men det sårade i alla fall och det tycker jag att man ska tala om.

 

I dagens G-P finns ovan notis, bredvid dagens krönika. Det värmer!

 

En eloge till Göteborgs-Posten, som säkert tänker över sina formuleringar framöver.

 

 

 

 

 

 

♥

 

 

 

 

 

… kanske har lilla H hittat en lösning…

 

En småländsk lösning i så fall.

Lilla H har lite svårt att säga ljudet ”r”. Många gånger blir det ”l” istället för ”r”.

Det senaste året har det också kommit ett ”r” ur hennes lilla mun som mycket liknar ett tyskt ”r”. Med andra ord har hon det senaste året gått omkring med r-ljud som sitter djupt nere i strupen, särskilt då hon läser. Jag tror det beror på att hon då har r:et visuellt. När hon bara pratar och babblar på som en liten pratkvarn då blir r-ljudet mest till ett  l-ljud. Då har hon det inte visuellt. Jag vet inte om det ligger någon sanning i det men jag får för mig det.  Skriver jag bokstaven ”r”, eller tar fram den taktila tygbokstaven ”r” då kommer det lustiga tyska r-ljudet.

 

Vi pratar mycket om vad orden börjar på för bokstav här hemma och jag vet att de gör det i skolan också.

Lägg där till att vi bor i Göteborgstrakten varför lilla H gärna betonar orden på Göteborgska. Jag hör det bara ibland, men så är jag ju själv härifrån också…

 

Jag är härifrån men Hedvigs fantastiska fröken U är inte härifrån – hon är från Småland.

Att Hedvig lyssnar till Småländska hela dagarna blev fantastiskt tydligt i morse då hon säger:

 

 

Ordet hon skulle berätta vad det börjar på har jag glömt, det är inte intressant. Det intressanta och fantastiskt roliga i det hela ligger i det utpräglade småländska uttalet lilla H hade, utan att ens fundera på hur hon sade det.

Jag gapskrattade och sade till Hedvig att hon lät precis som fröken U. Hedvig skrattade också, fast mest åt mig tror jag. Jag har provat flera gånger idag att fråga vad olika ord börjar på för bokstav och varje gång får jag svaret:

 

– Dää bööjaj påå….

 

Varje gång med samma klockrena småländska dialekt.

Jag tycker det är underbart! Att hitta sitt eget sätt att ”slippa” säga r-ljudet på ”fel” sätt.

Nu blir det ju rätt fast hon ”slipper” säga ”r”.

 

Guldmedalj till Hedvig!

 

♥

 

 

 

 

… kan man nästan tro att hon inte får någon mat här i huset…

 

Så är det inte!

Mer är det så att lilla H är galet tokig i baugette.

Märkligt på ett vis, eftersom hon egentligen inte är särskilt förtjust i mjukt bröd.

 

Men så kommer vi till det här med baugette…

Baugette har vi inte jätteofta här i huset. Det kan bli när det serveras sallad, chili, eller de gånger vi köper grillad kyckling. Ja, så i båten förstås! Där är det gott med varma bake-off baugetter till frukost. Onyttigt, ja visst, men gott…

 

Igår hade lilla H önskat Chili con Carne till middag och så fick det bli.

När jag så går ut i köket för att påbörja middagen hittar jag lilla H i full färd med att mumsa baugette!

Likt ett litet vilddjur slet hon loss bitar av baugetten, utan att ens ta den ur påsen.

Ebba och jag fick ett skrattanfall och frågade vad hon höll på med?

 

 

 

 

♥

 

 

 

 

… hyfsat modernt hus…

 

Relativt nytt ändå, 12-13 år gammalt sisådär.

Det är inte särskilt dragit i alla fall, vare sig i fönster eller vid lister.

Så när lilla H en kväll plötsligt fick för sig att hon skulle ha strumpor på sig då hon sov får jag erkänna att jag tyckte det var märkligt. Hon som alltid är så varm dessutom!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… med hjälp av en skattjakt…

 

Jag har en bekant, Marie-Louise, som jag tror är den mest pedagogiska mamma jag någonsin mött! Jag önskar jag hade ett uns av hennes kreativiet. Marie-Louise berättade för mig härom dagen att hon brukar ordna skattjakt till sin son. Dels som ett led i att träna läsning, kanske läsförståelse ännu mer, dels som ett led i att kunna hantera och utföra instruktioner. Det är ju en briljant idé och som alltid när Marie-Louise berättar något så klokt ter det sig så enkelt att jag blir irriterad på mig själv över att jag inte kommit på det tidigare. Det är tur att jag känner Marie-Louise som kan ge mig idéerna jag aldrig själv får.

 

Hur som helst ordnade jag en skattjakt till lilla H igår.

Redan under fredagen hade jag berättat för henne om den, allt för att trigga upp spänningen – hon hängde på och gladde sig hela fredagen och hela lördagen till den kommande skattjakten. Jag valde att skriva enstaka ord istället för hela meningar, lite rädd att lägga ribban för högt. Är det för svårt ger hon nämligen upp, lilla H. Istället för att skriva ”Gå till trappan” skrev jag bara ”trappan” osv.

 

När det efter middagen var dags för den efterlängtade skattjakten var hon så prillig att hon skuttade runt, fnissade och hämtade sin ficklampa som hon absolut tyckte var nödvändig då man ska på skattjakt. Med liv och lust läste hon på lapparna, skuttade dit lappen hänvisade, läste nästa lapp och skuttade vidare.Det var så härligt att se henne, att se glädjen, spänningen och all förväntan – för att inte tala om tjutet hon gav upp då hon till slut hittade skatten.