… som är vårt…

Skiner solen.

Vi packar en fikakorg med kaffe, saft, kladdkakemuffins och servetter. Vi går väl till havet, resonerar vi. Vi bor ju här. Vi ser att det blåser halv storm och så men någonstans hittar vi väl lä. Resonerar vi.

Ingen av oss vill ha mössa. Solen skiner ju.

Vi vänder efter några meter, går in för att ta på varsin mössa. Går ut igen. Går ner på stranden men vill bort från den. Blåser nästan bort. Här finns ingen lä. Vi hamnar till slut i badhytten på bryggan. Lä! 

Så i badhytten dukar vi upp, lilla H och jag.

Kaffe, saft, muffins och servetter.

Där sitter vi sedan och blickar ut över stormande hav. Fikar och pratar om viktiga och oviktiga ting. Om flingor som är för "alla barn" men som jag i flera månader försökt förklara heter "All bran…" och inte "Alla barn". 

– Det spelar ingen roll för jag älskar inte flingor…

Så säger hon till slut.

Vi pratar om att vara sotis och hon deklarerar bestämt att hon minsann inte alls är sotis för sotaren går på taket och det gör inte hon. Skulle heller aldrig göra. Punkt.

Hon tycker att kladdkakemuffins borde heta kladdmuffinsmuffins eftersom det inte är en kaka utan just en muffins. Jag skrattar och säger att jag kan hålla med och hon tycker att vi ska gå hem från badhytten och istället ringa och boka en bowlingbana.

Vi gör så.

I det lilla livet som är vårt skiner solen…

❤️

… hon är solen…

… så skriver hon…

Word.

Hon gör sin egen pin och budskapet kunde inte vara bättre. Och jag kan inte förstå att alla inte tycker så. Å’ andra sidan, sedan när har människor tyckt lika? Men det där att sätta sig på höga hästar och anse sig vara förmer än någon annan…
Jag vet inte, men det kommer jag aldrig att förstå.

Idag är det internationella dagen för Downs syndrom. Av naturliga skäl den viktigaste "uppmärksamhets-dagen" för mig. Kanelbullarnas och chokladbollarnas dag bleknar en aning i jämförelse, även om de har sin charm. Tillika har
dagen blivit en dag då vi uppmärksammar allas våra olikheter. Jag tycker det fint. Det är inkluderande vilket måste vara ett av mänsklighetens viktigaste är mål. På alla plan. Vi som väljer att vara med på tåget upplyser idag lite extra
om vikten av allas lika värde. 

Det är inte viktigt hur man gör det.

Det viktiga är att din ståndpunkt oaktat är att alla människor är olika lika och lika olika och att det är som det ska vara.

Vårt liv vändes uppochner när lilla H valde att komma till oss. Aldrig har vi känt annat än kärlek till henne. Aldrig har vi önskat att hon vore på ett annat vis än hon är. Aldrig har jag mött någon med så många klok-ord som hon bär på. Aldrig har
någon lärt, och lär, mig så mycket om livet. Genom hennes enkla, nakna och sanna världsbild når jag kunskaper och insikter jag annars hade varit utan.

Olika är bäst helt enkelt. 

Vi älskar dig Hedvig…

❤️

… för att du är du…

… när jag faller…

Alltid.

Jag faller inte ofta.

Eller jo, det gör jag ju.

Men jag faller inte avgrundsdjupt.

Jag mer småsnubblar hela tiden och genom hela livet tycks det. Ibland faller jag hårt så klart, men jag reser mig.

Man gör ju det.

Jag har nära och kära som fångar upp mig. Ibland ser de att jag snubblar eller till och med faller, men kanske oftast inte ändå. Även om de inte alltid ser – eftersom jag biter ihop – så finns dem där för mig och det räcker för att jag ska känna
mig omfamnad och uppfångad. Det räcker för att jag ska hitta fotfästet igen.

Hon däremot. Hon ser alltid.

Och som en klippa står hon där och omfamnar hela mig med kärlek. Hon ser och hon gör bot på sitt alldeles särkilda vis. Ett leende i rätt tid. En klapp på kinden när jag som bäst behöver det. En hand i min och ett löfte från ingenstans om att
jag är hennes "bästa mamma i hela världen".

Kärlek.

Hon gör gott för alla som korsar hennes väg…

❤️

… och jag tror inte ens hon vet om det…

… är så enkelt…

Oftast.

Livet med lilla H är också så svårt. Ofta.

Så tufft. Så orättvist. Så kämpigt.

Inte lilla H i sig. Men livet runt omkring.

Med fördomar, förutfattade meningar, kommuner, myndigheter och lagar som tycks tolkningsbara när det passar vissa bäst.

Men lilla H!

Hon i sig är så okomplicerad.

Så direkt. Så omedelbar. Så fantastisk.

Som när hon med inlevelse berättar något och jag, oavsett vad hon pratar om, översköljs av en lycksalighet och stolthet över detta särskilda och alldeles speciella flickebarn så att jag inte kan sluta le samtidigt som jag drunknar i hennes ögon djupa
som den djupaste av brunnar.

Hennes ögon strålar, som alltid då hon med iver berättar något. Plötsligt avbryter hon sig, lägger sin lilla hand på min kind och säger:

– Men duuuu… 

Ditt vackra fina leende mamma!

Jag älskar dig!

Jag svarar att jag älskar henne också, massor. Hon säger, som i förbigående:

– Ja ja, nu måste ja’ koncentrera mig så tyst nu tack…

Detta flickebarn…

❤️

…  inget annat än hundra procent kärlek…

 

… framåt räknas…

Hos oss.

Som hos de flesta tänker jag.

För oss är även pyttesmå steg beundransvärda. Steg som för många passerar obemärkt förbi. För att de är så självklara. Så väntade.

Hos oss är de varken självklara eller väntade. Därför blir de små stegen hisnande gigantiska. Ni som förstår ni förstår.

– Ja’ tänkte att ja’ går ut till taxin själv ida’ mamma. Hur tycker du om det?

– Åh!

Det tycker jag låter som en strålande idé!

– Strålande idé!

Du är roli’ du mamma.

Mamman svalde alla förmaningar om att stå nära husväggen, inte gå fram till bilen förrän den stannat helt och alla andra miljoner saker som i och för sig kändes extremt nödvändiga – för mamman – att häva ur sig, men som hade förstört hela det fantastiska
initiativet. 

Och, för att vara ärlig, var det mer för mammans skull än för ungdomens skull som förmaningarna kändes nödvändiga. Den kloka ungdomen vi har här i huset, hon vet ju redan "allt det där".

I fönstret stod mamman. Stolt.

Messade pappan som hon visste blev lika stolt.

Stolt över flickebarnet kommer jag vara i alla mina dagar…

❤️

Ni som förstår, ni förstår…