… i flera dagar…

Fast jag har inte låtsats om det. Inte utåt och knappt för mig själv heller. Men jag har gjort det. För att slippa fokusera på dagen idag har jag tokfokuserat på andra saker. Jag har fokuserat på träning, läsning, lite mer träning, planering inför hösten med mera, med mera. Jag har babblat med folk till höger och vänster samtidigt som jag flackat lite med blicken. I flera dagar har jag puttat undan den när den smugit sig på. Det är oron jag pratar om…

Oron för kontrollen av lilla H:s hjärta. Inte hjärtat egentligen. Hjärtat är lagat och mår bra, säger de. Det handlar om förträngningen som finns i aortabågen. Förträngningen som orsakar högt blodtryck. Kateriseringen som gjorts, stentet som satts in och som kommer att behöva bytas. Jag avskyr att kateriseringen kommer behöva göras om, en gång till, två gånger till. Sedan vet de inte om det behöver göras mer. Det beror på hur mycket lilla H växer och på hur fort hon växer.

Idag var det dags för kontroll. Inget som gör ont. Inga stick. Bara längd, vikt, EKG, blodtryck och ultraljud. Det är bra med alla kontroller. De vet vad de gör och de tar hand om vår lilla skatt på allra bästa sätt. Det gör de verkligen. Det som oroar mig så att jag knappt känner mig som människa är de besked vi kan få vid dessa kontroller. Pappan i familjen är så lugn. Han är så saklig. Han litar så mycket på dem. Jag beundrar honom för det, jag avundas honom för det. Jag är raka motsatsen. Jag övertolkar hennes svettningar vid lek. Pappan lugnar mig och säger att så som hon håller på (hon är sällan stillasittande) vore det konstigt om hon inte svettades mycket. Jag envisas med att hon nog svettas på ”fel” sätt. Pappan lugnar mig igen och säger att alla svettas olika. Jag får spader när Hedvig drar sina små knubbiga sommarbruna händer över sina lår och säger att hon är trött i benen (högt blodtryck kan visa sig genom trötthet i benen). Pappan tittar lugnt på mig och frågar om inte jag blir trött i benen när jag springer som en tok. Så där håller vi på. Nej, så där håller jag på. Jag grubblar och oroar mig för mycket, så är det bara och jag vet inte hur många gånger jag skänker en tacksamhetens tanke till min man som är så lugn, som är så trygg, som är någon jag kan luta mig mot när hela mitt inre bara gör uppror.

Det gick bra idag! Vi fick inga skrämmande besked. Hedvigs blodtryck är för högt, men det är inte högre än vid förra kontrollen. EKG och ultraljud gav inga indikationer på att något försämrats. Läkarna ska konferera lite om lilla H och hennes förträngning och sedan återkommer de. Stentet kommer att behöva bytas, men inte just nu. Jag lovar mig själv att försöka lägga min oro åt sidan. Inte bara putta bort den i ett kör utan verkligen försöka placera den vid sidan av mig. Jag borde lyckas med det tycker jag. I alla fall efter jag fått veta vad de kommer fram till då de konfererat om mitt lilla barn…

Inga skrämmande besked alltså, det är bra. Ett konstigt besked fick vi, och det var att lilla H nu är hela 121 centimeter lång. Det i sig är inte konstigt. Det konstiga är att hon vid en annan kontroll i våras var 122 cm lång. Men det kan jag leva med – helt utan oro…

Efter blodtryck, EKG och ultraljud åkte vi som utlovat till den gigantiska leksaksjätten för att köpa en ny skolryggsäck. Spidermanryggsäcken som hängt med i två år har gått sönder här och var. Jag kände mig hyfsat säker på att lilla H skulle välja en ryggsäck med FC Barcelona eftersom hon plötsligt är tokig i Messi och benhårt hävdar att även Zlatan spelar i Barcelona men icke – hon valde en ryggsäck med Hello Kitty på! Den är redan packad inför några timmars fritids imorgon.

När vi kom hem från vår irrfärd till sjukhus och leksaksjätte idag kände mig alldeles konstig. Som sjuk ungefär. Lite darrig, lite klen, lite hungrig men ändå inte, lite… ja, lite konsig helt enkelt. Jag tror det var oron som sakta rann av mig…

 

♥

 

 

 

… sig själv…?

När man då och då går sönder en smula inombords och man inte vet hur någonting någonsin kommer att bli annorlunda i världen. När man gång efter annan går sönder en smula för att den elaka världen lurar alldeles runt hörnet. När man inser att man för att rädda sitt barn och sig själv måste välja bort situationer och till och med människor. När man då också inser att man blir betraktad som om man har ett knepigt beteende, när hela ens hjärta egentligen bara svämmar över av kärlek. Kärlek till sina barn, alla sina barn. När det man önskar sig mest på hela jorden är att andra skall se det fina, det vackra i alla jordens barn…

Man gör det inte. Man lagar inte sig själv. Inte för att man inte vill, men för att man inte kan. Man kan inte för man vet inte hur. Situationerna, kommentarerna och blickarna som gör att man går sönder dyker obönhörligen upp igen och igen. Ingen enda gång går det att vara förberedd. Man går helt enkelt sönder igen. Igen och lite till…

Idag läste jag på en fin blogg jag kikar in på då och då, Masarinmammans blogg. Jag läste, och jag gick sönder lite till. Jag gick sönder för Masarinmammans familj, jag gick sönder för lilla H:s skull och jag gick sönder för alla andra kämpande familjers skull som inget hellre vill än att bli omtyckta precis som man är…

 

♥