Liten H...
Världens bästa storasyster och världens bästa storebror…
 
… gjorde sina två småsystrar galet lyckliga igår…
De tog med båda småsyrrorna på cirkus!
 
För lilla H en personlig seger då förra cirkusbesöket slutade i katastrof.
Förvisso många år sedan men skräcken har suttit i.
Skräcken för höga ljud, för domderande cirkusdirektör och för applåder som hette duga.
 
Storasyster och storebror fick biljetter av sin pappa. – småsystrarna fick hänga på.
De två, de trivs så gott tillsammans och jag tror att båda två var lika malliga, prilliga, kollriga, nervösa, uppspelta och allt vad man nu kan vara när man är sju och nästan tio år gamla och får hänga med storasyster och storebror.
Som de kramades och skrattade när de sågs.
Jag hade gett bra mycket för att få höra dem snattra i bilen.
 
För att hålla humöret på topp började de sin tur med ett besök på Mc Donalds.
På cirkusen bjöds det på popcorn och festis, fotografering med sjölejon (som lilla H envisas att kalla för säl, men ändå…), clowner, en pratande papegoja, en jonglör och säkert hundra andra aktörer som jag inte hört om – ännu.
 
Storasyskon är bäst.
De visste precis hur mamman gick där i startfållan till vårruset och trampade och undrade och hoppades att lilla H verkligen, verkligen skulle klara av att gå på cirkus den här gången. Hon som så gärna ville klara av.
Då kommer det ett sms som talar om att det går bra – med tre utropstecken.
På den bifogade bilden sitter lilla H och skrattar, med hörselkåpor på.
 
Det går bra!!!
 
 
Alltså, syskon…
 
 
Om man är liten…

… och ganska orolig…
Orolig och rädd för blod och stick.
Då är det tur att det finns tid för att vara just orolig och rädd. Det är också tur att emlaplåster finns. Om än att plåster också är väldigt skrämmande.
Att få berätta hur rädd man är, och sedan få göra hela den läskiga proceduren  på nallen, kan göra att det känns aningen lite lättare. Att sedan genomgå ”allt” själv och faktiskt upptäcka att det gick ganska bra, gör plötsligt att hela livet känns lättare. Det gör att man känner sig glad och stolt. Så himla glad att man tar sig tid att ge en mjukissmurf samma behandling som man nyss gav nallen. Herre Gud, skolan kan väl vänta en kvart till tycks hon tänka. Den står ju kvar…
❤️
Tack och lov för förstående, lugn och tålmodig sköterska som gör livet lite lättare…
Vad vore vi alla…

… utan fantastiskt fina kompis-Johanna…
Vi vore så oändligt fattiga tänker jag. 
Varje gång jag ser Johanna och hennes smittande leende tänker jag att vi haft tur. Inte bara lilla H har haft tur, hela familjen har haft tur. 
Johanna som alltid hittar på det Hedvig vill hitta på. Johanna ser inga problem, bara möjligheter.
– Det är ju Hedvigs tid så det är klart att hon ska bestämma, säger Johanna utan omsvep.
Och Hedvig bestämmer, det ska gudarna veta. Hon bestämmer men är faktiskt villig att ändra sig. För Johanna i  alla fall.
Idag hämtade Johanna lilla H.
Tillsammans skulle de gå på Kopperskolans dag och sedan spela fotboll. Därefter skulle de laga köttbullar, potatismos, sås och lingon och kanske chokladbollar efter det. Enligt Hedvigs önskemål skulle även Johannas pojkvän vara med.
Det är så härligt att Hedvig har en alldeles egen kompis att hitta på roliga saker med…
❤️
Så härligt att det inte riktigt går att beskriva…
När mamman hämtar lilla H…

… och finner henne storgråtandes…
Då går hjärtat sönder en smula.
Tröstad av fina fröken P och bästis-Emil, ändå rinner både tårar och snor. Herre Gud och himmel och plättar, det kom ju blod!
Om man är snart tio år och galet rädd för blod såväl som för plåster, då blir det ett trauma varje gång en olycka sker. Som att vara ensam på toaletten och råka trampa med sin lilla fot på ett häftstift…
När man så suttit i mammans knä och gråtit ännu mer, och snorat ner nästan hela mammans tröja, då kan man torka tårarna med avigsidan av handen, titta med sina vackra bruna ögonen på mamman och förklara att man kanske behöver en prinsessbakelse när man känner sig så förjordat ledsen. En fredag och allt…
❤️
Mamman kan inte motstå de vackra ögonen, djupa som brunnar…
Jag har ett kluvet förhållande…
 
… till pelargoner…
Någon slags hatkärlek.
 
För det första avskyr jag lukten.
Några skulle kalla det doft, jag väljer att kalla det lukt när det kommer till pelargoner.
När jag var liten och mamma envisades med att ha pelargoner under vår och sommar fick jag svårt att andas så fort någon nuddade vid dem. Det kändes, och känns fortfarande, som om någon satt en klädnypa på min näsa och jag måste öppna munnen för att få luft.
 
När jag var liten tyckte jag också att pelargoner var oerhört fula.
Jo, faktiskt. Fula. Jättefula.
 
Men så har det hänt någonting under åren. Med mig eller med pelargonerna.
Plötsligt så tycker jag att Mårbackapelargoner är bland de finaste blommorna jag vet.
Ja, inte slår de pioner och ranunkler, men ändå. Och det måste vara just Mårbacka, annars får det vara.
 
Jag vill fortfarande helst inte att någon nuddar dem. Jag avskyr fortfarande lukten.
Jag får liksom ladda lite innan jag vattnar dem, jag vattnar dem fort samtidigt som jag håller andan och när jag är klar lämnar jag rummet. Ännu doftar de inte, de bara luktar. Men så de är så vackra. Kanske är det för att de står för barndom? Kanske har jag bara ”vuxit till mig” lite?
 
 
 
Hur som helst känner jag mig mycket lik min egen mamma när jag plockar bort vissna blad och gläds åt mina vackert blekrosa Mårbackapelargoner. Om än att jag håller andan…
 
Det är allt en väldans tur…
 
… att det finns så mycket kärlek i världen ändå…
 
Som Hedvigs enorma, hundraprocentiga och totala kärlek till bästis-Emil. Det är stort!
 
När lilla H idag var hos doktorn för att mäta sitt blodtryck, visade kärleken sig. Igen. Som sig bör fick hon välja något ur lådan när allt var klart.
 
– Ja’ tal en ling ja’. Den ska ja’ ha näl ja’ giftel mej med Emil!
 
❤️
 
Love is all…
Äntligen…
 
… har seglarskolan börjat…
 
Seglarskolan som bjuder på spännande äventyr och många glada skratt.
Som utrustar alla små seglare med såväl självförtroende som självkänsla.
Som har instruktörer få kan mäta sig med.
 
Som skapar tillhörighet, på lika villkor…
 
 
 
Som ger värdefull gemenskap…
 
 
Alla älskar väl Bamse…
 
… tänker jag…
 
I alla fall har jag alltid älskat tidningarna och filmerna med den extremt snälla och rättvisa lilla björnen.
Men aldrig någonsin har jag älskat Bamse så som jag gör nu.
 
Här i huset har läsandet verkligen exploderat och att få lyssna till högläsning av just Bamse är numer en förmån jag har så gott som varje dag. Kanske borde jag förmånsbeskattas för det?
 
Och det går bra!
Lilla H förstår dessutom fullt ut vad hon själv läser. Tidigare har det varit lite si och så med det. Hon har läst men koncentrerat sig så till den milda grad på ljudandet och varje ord för sig, att hon inte riktigt alltid haft koll på sammanhanget.
 
Men nu så!
Hedvig läser Bamse medan jag ligger platt ner på golvet eller i soffan och bara blundar, lyssnar och njuter. Läser hon pratbubblorna i fel ordning, ja men då hör hon plötsligt det och rättar sig själv.
 
– Nej, ja´ menal fel! Ja´ göl om igen…
 
Så läser hon om igen och får det rätt!
Detta, mina vänner, är en milstolpe vi passerat.
 
Ibland tänker jag att det är med lilla H som med ketchupen: förts kommer ingenting, sedan ingenting, sedan kommer allt på en gång! Trägen vinner och på något vis får vi ett kvitto på att all tid vi, och inte minst Hedvig själv, lägger ner på att lära sig saker och ting fungerar.
 
 
Var sak har sin tid och Hedvigs tid har aldrig bråttom – men på något vis hinner hon alltid ändå, i sinom tid…
Sen och senare…
 
… se´n och senare…
Det är vad jag hörde lilla H mumla mest hela dagen i helgen som var.
 
Egentligen låter det mer som:
 
– Se´n å senale, se´n å senale…
 
Först sätter jag nästan i halsen och som nästan alltid tror jag att jag har gjort något fel.
Himmel och plättar, går hon omkring och säger så för att hennes mycket trötta och numer lite disträ mamma ofta säger så? Att vi gör det se´n, menar jag. Men så försöker jag hejda mig, rannsaka mig själv och kommer fram till att jag nog inte så ofta säger så ändå. Inte till lilla H i alla fall. Jag har lätt för att skjuta upp saker – just ask my husband – men med lilla H funkar inte det där med att skjuta upp. Med henne funkar här och nu allra bäst.
 
Så istället frågade jag varför hon gick omkring och sade ”Se´n och senare”.
 
– Mäh! Se´n å senale – de äl samma sak mamma! Förstål du?
 
– Jo, alltså, det vet jag ju, men varför säger du det hela tiden…?
 
– Bala så att ja´ ska komma ihåg…
 
 
Lilla hjärtat, jag tänker att alla strategier för att minnas och hålla isär olika saker är bra…
Ibland är det svårt…

… att komma ihåg vad saker och ting heter…
Som den nya fotbollströjan till exempel. Fotbollströjan det står ”Deutschland” på, som jag köpte i Berlin och som jag visste skulle bli en succé.
När Hedvig idag – igen – ville ha den på men inte riktigt kom ihåg just det där svåra ordet ”Deutschland” och istället säger:
– Ja’ vill ha min nya Torslandatröja på mej…
❤️
I Torslanda bor kusinerna…