… tjejkväll…

Bland annat.

 

Vi snattrade och pratade, bubblade och fnissade.

Åt länge. Plockmat kallar hon det. När det finns lite av det mesta ni vet. Lite grillad kyckling, ett gäng kex, några goda ostar, en bit bröd och en slev pasta med ketchup för den som önskar. Åt länge och pratade så som tjejer gör. Så säger hon också, att tjejer pratar som tjejer gör.

Så då gkörde vi så.

 

Pappan är i huvudstaden och storebror på vift.

Vi pratadr om livet. Tror jag. Det som händer nu och som Hedvig är som allra bäst på. Om skolan, om syslöjden, om kompisarna och om lunchen som var sådär. 

 

Vi vek och packade.

Packade kläder, böcker, cyklop och filmer.

Solkräm, glajjor i flera varianter och solhattar.

Hon i sin nya turkosa resväska, jag i vår vanliga champagnefärgade. Jo, det är sant, färgen kallas champagne och jag tänker att den hamnat i rätt hus.

Hösrlovet närmar sig och vi tänker oss sol och värme.

Lilla H är pirrig och prillig, funderar över vad för mat som serveras på flyget, om taxichauffören kommer hitta oss då vi landat och om han kommer hitta hotellet vi ska bo på.

 

 

undrar hon och tänker popcorn.

 

 

 

 

 

 

 

… en lapp…

Till mig.

 

En lapp som jag hittar.

En lapp som gör mig glad.

Extra glad efter en dag när hennes humör och hennes stundom otrevliga språk drabbat mig lite extra. Så där så att man inte vet om man ska tappa det och bli som galen, om man ska fälla en tår för att man inte orkar, eller om man helt sonika ska låtsas som om det regnar.

 

På lappen står:

 

 

 

 vilket bör läsas:

 

Jag har tvättat dina glasögon åt dig.

Puss

❤️

 

 

Vad det gör med mig?

Det gör att dagens mot mig riktade okvädsord faller i glömska. Eller i vart fall blir till världsligheter.

 

 

 

 ❤️

 

 

… tredje onsdagen i rad…

Lycklig.

 

Vi hämtar en kompis på vägen.

Bara det gör henne lycklig.

 

Jag blir glad och sorgsen på samma gång.

Det som för många är så självklart, att plocka upp en kompis på vägen, är för henne stort och inte alldeles självklart. Så stort och roligt att hon är prilligt lycklig och jag blir också lycklig mitt i sorgsenheten.

 

20 kronor med sig. Det är bra malligt.

Att få handla i cafe’t en vanlig onsdag och dessutom få välja vad man vill, det är också bra malligt.

 

Hon fikar, lyssnar på musik, spelar pingis och biljard, hänger med sina kompisar tredje onsdagen i rad. En ny värld har öppnat sig för henne, och för oss.

 

Själv åkte jag till Ica.

Mest lycklig kände jag mig.

 

Så kom ett sms och en bild och plötsligt kände jag mig bara lycklig. Lilla hjärtat, all Cola och mjölkchoklad i världen önskar jag henne. Särskilt på onsdagar och särskilt när hon är tillsammans med sina kompisar.

 

 

 

 

 

 

… en tisha…

Till mig.

 

En röd.

Hon har sytt den i färgen röd och inte vet vi varför.

Rött är inte hennes favoritfärg och själv har jag knappt aldrig ägt ett rött plagg.

Med grön text har hon, eller symaskinen, eller de två i kombo, broderat Marcus Martinus på tröjans mitt.

Jag har sällan, eller faktiskt aldrig, blivit så glad för en tröja någon gång. Inte ens om vi pratar HunkyDory, Marlene Birger, Odd Molly eller något annat som annars kan göra mig lite ytligt och kortsiktigt glad.

Men den här tröjan, den gör mig lycklig och glad hela livet tänker jag.

 

Det är så mycket kärlek i gåvan jag fått.

Jag har frågat om hon verkligen inte vill ha den själv.

Men nej.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… igen…

Lycklig.

 

Hon är lycklig.

Jag är lycklig. Och snuvig. Igen.

Skogen gör mig snuvig och därför går jag sällan där. När jag ändå befinner mig i skogen håller jag mig lite i utkanten av den. Aningen rädd att gå vilse, aningen mer rädd att träffa på vildsvin. Sant. Jag är inte rädd hela tiden, inte alls. Bara emellanåt. Den mesta tiden smittas jag av Hedvigs iver, hennes idoga klättrande över stock och sten, hennes glittrande ögon och bubblande skratt.

 

Vi har åkt till skogen där vi bodde förut. Till skogen hon saknar emellanåt. Vi pratar om saknaden, om att den handlar om skogen och lekplatsen, om fina grannfamiljen Larsson med sina ljuvliga, nu stora, flickor och som alltid tagit så väl hand om Hedvig och resten av familjen, om närheten till mormor och om Hedvigs gamla dagis. Så pratar vi om att skogen finns kvar, att vi ju är där nu med goda smörgåsar, kaffe, saft och en och annan chokladboll, att lekplatsen plötsligt mest har småbarnsgrejer, att familjen Larsson ännu är våra goda vänner, att vi ju ses och tycker om varandra fast vi flyttat, om att mormor ju också flyttat och hade gjort även om vi bott kvar och också om att dagis är till för små barn.

Så säger hon, den lilla kloka:

 

 

 

 

Tänk hur det var ändå.

Att Hedvig inte fick vara med.

Att kompisarna försvann. Tittade.

Och här stod vi nu. En solig söndag.

Tillbaka på ”brottsplatsen”. 

Med matsäck och allt.

 

Som en revansch.

En vänligt sinnad revansch.

 

”De” ville inte ha oss och vi behöver inte dem.

Gott så. 

 

 

Skogen återvänder vi till. Den är allas.

Våra vänner återvänder vi också till. De är våra.

Jag fortsätter sträcka på mig och vara glad och omättligt stolt över att just Hedvig är just vår fina lilla flicka.

Så fin världen skulle vara med mer godhet.

 

 

 

 

 

 

… och vi pratar om livet…

Stort som smått.

 

Det som är stort för oss, kan var litet för henne. Och vice versa.

Ofta är det just så. Att det som är stort för henne har jag inte ägnat en tanke.

Inte förrän hon yppar och ventilerar ser jag storheten i vad hon beskriver.

Hisnande. Lärorikt.

 

Idag har hon bakat kanelbullar på hemkunskapen.

De är tills imorgon. Då är det kanelbullens dag och hon ska springa kanelbulleloppet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kanelbullarna hon bjuder på är så himla goda. Mycket smör och kärlek i dem. Så säger hon.

För så säger jag när jag bakar kanelbullar. Vad ska man annars fylla dem med?

Smör och kärlek och lite kanel så blir dem som allra godast.

 

Hon är lite brydd att Ebba bor så långt bort. Hon hade velat bjuda henne på en bulle eller två.

Kanske vi får lägga en bulle i frysten tills Ebba kommer hem? Ludvig som är på konsert i Köpenhamn kan ju få imorgon. Så resonerar hon. Alltid så omtänksam. Alltid så snäll. Alltid så genomgod.

 

Hon vill ha ”kanelbulleloppskläder” på sig direkt hon vaknar imorgon.

Jag undrar vad ”kanelbulleloppskläder” egentligen är?

 

 

 

 

Visst vet jag.

Den hänger på skrivbordsstolen nu.

Redo att springa kanelbulle loppet. Lika redo som lilla H.

 

 

Så har hon varit i kyrkan ikväll. Kyrkan som hon älskar.

I sin Solstrålegrupp som hon tycker så mycket om. Det var länge sedan.

Inte en gång efter konfirmationen har vi varit där. Skäms på oss. Vi är inte vidare kyrkliga av oss, jag erkänner.

Ändå tycker jag det är så fint och så mysigt när jag väl är där. Stämningsfullt. Men så glömmer jag av att man kan gå dit. Kanske måste man inte tro på Gud för att gå till kyrkan då och då? Kanske räcker det med att man vill sitta en stund och bara hämta andan? Titta på allt det vackra. Jag tycker om vackra saker. 

 

Hon kommer hem och proklamerar:

 

 

 

 

Pappan såg minst sagt ställd ut. Vad säger man liksom?

Även om man inte håller med vill man inte ta ifrån någon annan känslan och övertygelsen.

Han sade egentligen ingenting. Jo, han log och frågade om hon hade haft det bra. Det hade hon. Det allra bästa var att Elin var där. Elin, vår finfina tidigare granne som ”sprungit” hos oss långt innan Hedvig kom, som vi lärde känna när hon var två år och som tillsammans med sin lika finfina familj alltid tagit så innerligt väl hand om lilla H.

 

Så har vår tisdag varit.