… Gott & blandat…

Så’n är hon, lilla H.

 

Hon har allt man vill ha.

Hela hon är full av kärlek, bus, humor, ilska, glädje, funderingar, envishet, trots med mera, med mera.

 

Vi har hela den fantastiska godispåsen hos oss, och som extra lyx får vi njuta av den varje dag och inte bara på lördagar. Ibland plockar man go’bit efter go’bit, ibland får man den lite mer sura godisbiten. Det fina är att man tar den, sväljer den med hull och hår, och man gör det utan att blinka. Man gör det för man vet att nästa bit kan vara den ljuvligaste och godaste man vet.

 

 

 

 

 

 

… önskar till middag…

Födelsedsgsmiddag.

 

Hon svarar att hon funderar på om vi ska gå till Harrys och äta födelsedagsmiddag. Jag håller med. Är det på Harrys hon vill äta sin födelsedagsmiddag så är det till Harrys vi går. Hedvig, Ludde, pappan och jag.

Hedvig klär sig fin i ny skjorta.

 

 

 

 

Så säger hon medan hon fixar sig och byter om. 

I skolan har hon blivit firad. Där har hon också bjudit på chokladbollar. I nya klassen, men också i den gamla klassen. Ja’ tycker så mycke” om dom allihop, säger hon med eftertryck. Pirrigt har det varit hela dagen lång.

 

Ja, hela dagen igår också, och många dagar innan dess har det förresten varit pirrigt i hela lilla H. Igår gick det inte att somna. Inte alls. Strax efter klockan elva kröp jag ner och lade mig bredvid. Pussade, höll handen och hon somnade. Jag tassade in till min säng, somnade. 

 

Vid två vaknade vi.

Då var den blivande jubilaren uppe.

Hon stod i mörkret i Ebbas rum, letade efter paket. Klämde på flera paket. Undrade trumpet när vi egentligen tänkte komma och sjunga för henne. Klockan sex kommer vi, lovade jag. Tillsammans somnade vi om.

 

Jag gick upp klockan fem, Hedvig vaknade halv sex.

Och klockan sex dundrade vi in och sjöng för henne. Inte undra på att hon var trött ikväll. Så trött att hon inte riktigt orkade konversera fast vi var på Harrys. Så trött att hon hellre tittade på ”Bästa vännen” på telefonen.

 

Så ringde moster, morbror & kusin.

Strax därefter ringde storebror.

Så malligt.

 

 

 

 

 

 

… lilla Hedvig…

Tonåring idag.

 

Känslostormar som river runt i hela mig denna dag.

Som alla dina födelsedagar en alldeles speciell och känslosam dag. Tänk så lite vi visste. Tänk vilken resa du tar oss med på varje dag. Och tänk lilla älskade H, vad du lär oss om livet. Också det varje dag.

 

Vilka prövningar du utsatt oss för.

Så liten och så sjuk du var då du kom.

Så liten men så in i norden stark. 

Kämparglöd jag aldrig sett maken till.

Stum av beundran. Då som nu.

 

Tusen tack lilla älskade barn för att just du kom till just oss. Och för att du valde att stanna hos oss.

Nu har vi en liten tonåring i huset igen.

Lyckliga oss.

 

På din önskelista står en bebis, en nerf, turkosa kläder, andra turkosa grejer, ansiktskräm, smink och allt som har med Marcus & Martinus att göra. Inte alla önskningar blir tillgodosedda. Framförallt inte den som står högst upp på listan (en bebis). Men de flesta andra av dina önskningar prickar vi rätt på och som alltid är du så strålande lycklig för minsta lilla. Så där som bara du kan vara.

 

 

 

 

 

 

… en sväng…

Hedvig vill springa med.

 

Solen skiner.

Så klart. Skolorna har ju börjat.

Med skolstart följer oftast fint väder.

Vi springer en sväng innan maten, säger jag.

Det gör vi, svarar hon.

 

Svängen vi springer är 1,2 kilometer.

Hon har gjort det förr och hon gör det igen.

Springer hela vägen under pepp och heja-rop från mig.

Jag följer hennes tempo.

 

Någon kanske tycker att 1,2 kilometer inte är så långt. Det är det kanske heller inte, för vissa. För andra är det tillräckligt långt.

 

Tillräckligt långt för att utmana sig själv.

Tillräckligt långt för att orka springa hela vägen.

Tillräckligt långt för att bli genomsvettig och ganska slut.

Tillräckligt långt för att endorfinerna ska flöda och tillräckligt långt för att känna sig lycklig, mallig, stolt och nöjd med sig själv och sin insats.

 

När vi passerar ”hemma” springer hon ända in i huset medan jag fortsätter min vanliga runda. I mitt tempo.

Den som gör mig glad och tillfreds.

 

 

 

 

 

 

 

… ett par pizzor…

… lite vemodigt…

Men roligt.

 

Och spännande. Och stort.

Som sagt.

 

Precis som det ska vara.

 

Idag har hon flyttat in i sin första lägenhet.

Vi har burit, kånkat, spikat, skruvat.

Diskat, plockat, vikt kläder.

Skrattat, fnissat, gråtit.

Och ätit hämtpizza.

 

Ebba, hennes båda småsystrar, hennes pappa, Hedvigs pappa och jag. Vi har haft en härlig dag. En rolig dag.

I Ebbas lägenhet. I hennes egen lilla men så fina lägenhet. 

Stort.

 

Tårarna som bränt bakom ögonlocken då och då under dagen är egentligen inte ledsna tårar. Det är tårar fyllda till bredden av stolthet och kärlek. Tänk att hon är så stor nu, tänk att det är dags nu. Att hon liksom är lite flygfärdig.

Stort. Härligt. Vemodigt. Men stort. Och härligt.

 

Jag är så stolt över henne.

Över hennes empatiska inställning till människor som korsar hennes väg, över hennes fina sätt att se på livet, över hennes kloka livsval och hennes enorma välvilja.

Alltid liksom.

 

Jag är så glad över att hon kom till mig.

Över att just jag fick bli hennes mamma.

 

❤️

 

Der är en ynnest att ha fått se dig växa upp till den vackra, kloka och goda unga kvinna  du är idag Ebba. En lyx.

Att få vara mamma är lyx.

 

Med stolthet, kärlek och öppen famn ser jag fram emot att följa din fortsatta väg genom livet. På avstånd när du vill, nära när du vill. Mammahjärtat gör lite ont idag. Det gör det faktiskt. Ganska mycket om jag ska vara ärlig. Fast hur skulle det inte kunna göra det? Också det är som det ska vara tänker jag. Det är väl det som kallas livet?

 

Livet är ju så himla mycket.

Glädje, sorg, lycka, svårigheter och förtvivlan.

Skratt, flams, fniss och gråt.

 

Och oro.

Herre Gud, denna oron.

Jag höll på att glömma oron.

 

Men mest av allt är livet kärlek.

Med kärlek kommer man så långt.

Av kärlek blir man så rik.

Rik på livet.

 

 

 

Älskade Ebba, gå stolt genom livet och slösa med din kärlek så som du alltid gjort…

 

❤️

 

 

… jag älskar dig i oändlighet…

 

… är källan till lycka…

Avis.

 

På sovtishan, visst.

En gammal, sliten och extremt mjuk bomullstisha är ljuvligt, gosigt och liksom som snällt mot hela kroppen. Dessutom verkar sådana gamla sovtishor dofta gott av bara farten. Men egentligen är det inte tishan i sig jag är avis på. Det är den där lyckan. Eller, den där förmågan att känna sig så in i Norden lycklig över minsta lilla. De flesta av oss har tappat den förmågan. Det har inte lilla H.

 

När storasyster packar och packar för att flytta och leva studentliv blir det högar av saker att ge bort till båda fina småsystrarna. Allt ifrån smycken till kläder och prydnadssaker. Det är då hon ser den. Tishan som hon så många morgnar och kvällar sett Ebba i. Och som hon älskar. Ebba frågar om Hedvig kanske vill ha den?

 

Det är då det händer.

Det är då hon blir så lycklig att hon inte vet var hon ska göra av alla känslor som bubblar och far runt i kroppen.

 

Lyckan blir till fniss som blir till gapskratt.

Hon rusar runt i huset för att visa mamman och pappan.

Hon ber oss dofta på den.

 

 

 

 

Och oj, så gott hon har sovit i flera nätter.

Tänk vad en ärvd gammal sovtisha från högt älskad syster kan göra. Kärlek. Punkt.

 

 

 

 

 

… hitta ett paket i brevlådan…

Bara så där och apropå.

 

Lycka.

Så mycket lycka att hon tjoar högt vid brevlådan.  För att sedan springa nerför backen mot vårt hus, ivrigt viftandes med det tjocka kuvertet.

 

 

 

 

Det är så spännande att vi måste öppna det på direkten. Där och då, mitt på uppfarten.

Det är postat i Spanien.

 

Det är från goda vänner som nyss varit i Spanien. Från Ewa och resten av hennes fina familj. Ewa som Hedvig utsett till en av dem hon tycker särskilt mycket om. 

Familjen skickar, förutom klistermärken med Barcelonas emblem, kramar från ett soligt Spanien.

 

 

 

❤️

 

 

… på fritids…

Efter fem veckors ledighet.

 

Då kan det kännas konstigt.

Tur då att denna någon har världens bästa pedagoger.

Pedagoger som aldrig tröttnar på att hitta på nya saker.

Pedagoger som också förstår betydelsen av att vila lite om man behöver.

 

En av dessa finfina pedagoger är Johanna.

Just det. Den Johanna. Hedvigs Johanna. Hedvigs stora kompis.

Lyx.

 

Imorgon ska de på utflykt.

De två. Till en lekplats i en annan stad.

Till en lekplats Hedvig ser storheten i, men kanske inte riktigt vi andra.

 

Vi gör matsäck.

Den vanliga med pasta penne, köttbullar, körsbärstomater, isbergssallad, gurka, majs och ketchup i en burk bredvid. Så där så att man kan dutta på sin ketchup själv efter behag. Eller för den delen doppa gaffeln djupt i burken för varje tugga man ska stoppa in i munnen.

 

Så kommer vi till chokladbollen. Den obligatoriska.

Pratar vi delicatoboll blir det en, pratar vi hemgjorda små kan man få två.

Hon ville ha hemgjorda. Den här gången. Det är inte alltid så.