… lilla H och jag…

Inventerar.

 

Strosar. Pratar.

Provsitter några soffor. Provligger några sängar.

Ikea-style helt enkelt.

 

Vi klurar på vad barnen i Tanzania skulle bli glada för och bestämmer oss för papper i vackra färger och tågbana i trä. Och lilla Ezekiel, pojken med Downs syndrom som Ebba lärt känna, vad kan han tänkas bli glad för? Att ha med för mycket ger fel signaler har Ebba berättat. Vi bör inte komma härifrån och överösa med presenter, vi bör hjälpa på plats. Med andra saker. Och ha med några leksaker och mycket hela och rena kläder som vänliga människor skänkt. Till Ezekiel tycker Ebba att vi kan tänka hink och spade så kan han och hans syskon leka tillsammans utanför deras hus. Hink och spade blir fint tänker vi också där vi strosar omkring i möbelvaruhuset. Och tvättlinor har vi köpt, modell tåliga i plast med ”ståltrådskärna” inuti.

Nödvändiga ting. Och en och annan av det lite mindre nödvändiga.

 

Plötsligt och från ingenstans frågar Hedvig mig om Ludde ska flytta hemifrån när han blir ”stor”. 

Jag svarar att visst ska Ludvig flytta hemifrån en vacker dag. Hedvig rättar mig och menar att det inte alls behöver vara en vacker dag, bara en dag då han är lagom stor för att flytta. Och det fick jag ju hålla med om. Hon säger att hon också ska flytta hemifrån när hon blir stor.

 

Pang!

Som ett knytnävslag hamnade orosklumpen i magen.

På en gång och från ingenstans. I möbelvaruhuset och allt.

Visst vill jag att Hedvig ska flytta hemifrån, det är inte det. Men det är så mycket som måste klaffa, och det är faktiskt så otroligt mycket som inte klaffar i det skyddsnät vi sägs ha här i landet. Jag ser det var och varannan dag i vän- och bekantskapskretsen för att inte tala om det andra mammor och pappor berättar i grupper på Facebook jag är med i som förälder till ett barn med en extra kromosom. Sanna och verkliga berättelser. Det faktum att mitt barn tillhör en extra utsatt grupp, en grupp som så ofta får ge vika för högre makter, gör att oron inte går att förbise. Jag kan inte bara tänka att ”det ordnar sig”, för det gör det inte. Inte av sig själv och inte utan alla mammors och pappors ständiga stridande för sitt barns rättigheter.

Så gick mina tankar där vi strosade i möbeljättens gångar.

 

Lilla H skuttade med hoppsasteg bredvid, lycklig över att vara där och då, lycklig över kommande köttbullemiddag och lycklig bara så där i största allmänhet. Hon var inte orolig över vart vårt samtalsämne hade landat. Och medan oron gav mig en smäll och tog över hela mig klurade hon ännu skuttandes, på sitt svar.

 

 

 

 

Det soliga vackra lilla ansiktet med de glittrande ögonen vändes mot mig, och hon log.

Hon log som om hon hade hela världen i sin hand och när hon frågade om jag vill komma och hälsa på henne när hon flyttat till Ludde var min oro med ens som bortblåst.

 

 

 

 

 

 

 

♥

 

 

… Minecraft och bygger världar…

Som ingenting.

 

Det trodde jag inte för tolv år sedan.

Jag vet inte vad jag trodde. Eller jo, det vet jag.

Jag trodde, befarade och fruktade det värsta. Det onämnbara.

 

Idag är det tolv år sedan vi lämnade vårt lilla, lilla, yttepyttiga hjärta ifrån oss för att hon skulle genomgå en hjärtoperation. Den hjärtoperation som var nödvändig för överlevnad. Helt klart en av de värsta dagarna i mitt liv. Så osäkert, så oroligt, så surrealistiskt. Det här skulle ju inte vi vara med om. Inte någon av oss. Inte lilla H, inte de stolta och lillasysterälskande syskonen och inte heller pappan eller jag. Men så blev det och så var det.

Och det gick bra.

Puh…

 

På IVA låg hon efter operationen, med sin vanliga lilla tofs i håret.

Solen strålade in genom fönstret och gjorde hela den bruna lilla kalufsen glittrande.

Jag trodde inte benen skulle bära mig fram till sängen, men det gjorde dem.

Några oroliga dagar väntade och sedan kom vi hem igen.

Vi kom hem, och vi hade den lilla älskade med oss.

Livet började om.

 

Nu är hon en stor tjej minsann.
Stark och frisk, aktiv och rolig, fundersam och klok.

Vi pratar om Minecraft och världarna hon bygger där. Med hus, facklor, lampor och balkonger. Med gräsmattor och pooler. Och mycket annat.

 

Hon messar i taxin då hon är på väg hem från skolan, eller om hon har något annat att berätta för den delen.

Hon klurar på kroppen och alla dess funktioner. Skelettet och sådana spännande saker. Vi pratar om att kroppen behöver mat för att må bra, men att man inte bör ge den för mycket mat för att den då istället kan bli sjuk. Avvägningen är svår att greppa men vi är överens om att en portion mat vid varje mål nog är det bästa.

”Och vill man ha mer kan man fylla på med sallad” säger lilla H. Snusförnuftig som hon är. 

 

Vi pratar om kläder och smink och om den kommande konfirmationen.

Hedvig berättar om besöket i en moské som klassen ska göra imorgon. Hon berättar om Koranen vs Bibeln, om islam vs kristendom och om att vara muslim vs kristen. Som så många gånger förvånas jag över alla kunskaper hon insuper. Hon är nyfiken och vetgirig. Har inga fördomar utan tycker att det är spännande att få ta del av vad andra tycker och tänker och känner. Utan att för den sakens skull försöka påverka någon, eller ännu mindre döma någon. Hedvig nöjer sig nämligen med insikten om att vi alla är olika och hon tycker också att det är bra. Jag håller med och tycker också att alla människor borde ha någon som Hedvig i sin närhet. Det skulle utveckla hela mänskligheten, det är jag övertygad om.

 

 

 

 

 

 

♥