… för att man blir tittad på…
Hur känns det i en vacker liten själ?
Efter en vecka präglad av feber, frossa, hosta, Ipren och Alvedon fick vi idag ta oss utanför väggarna.
Hedvig fick bestämma och valde en tur till biblioteket, med tillhörande fika efteråt.
Vi lämnade pappan hemma, pappan som tagit över stafettpinnen i influensa, och åkte iväg.
Biblioteket är så himla mysigt att vara i.
Att bara sitta där och läsa bok efter bok kändes som en lagom syssla en lördag som idag.
Jag läste för Hedvig, och Hedvig läste för mig.
Grann-Tuva och grann-Ville var också på biblioteket.
De delade med sig av chokladguldpengar till lilla H innan de traskade vidare.
Dags för lunch och i brist på köttbullar valde Hedvig korv med bröd.
Som hon själv lade ketchup på.
Mycket ketchup lade hon på. Själv.
Jag bad Hedvig välja bord och efter bara några sekunder tjoade hon glatt att hon hittat ett bord som passade till oss. Hon slog sig ner med ryggen åt mig och fixade lite fint till oss med servetter och så. På väg till bordet ser jag hennes lilla ryggtavla. Jag ser också hur flickan vid bordet framför vänder sig om för att med öppen mun stirra på Hedvig. Jag undrar för mig själv hur länge hon kommer att kunna sitta så utan att nacken vrids ur led eller ögonen hoppar ur sina hålor. Länge kan hon ska det visa sig.
Jag söker flickans blick för att avvärja stirrandet med ett soligt leende, alternativt titta uppfordrande tillbaka. Men nej, flickan är så upptagen att stirra på lilla H att hon inte ser varken mig eller min alltmer stressade blick. Jag söker mammans blick, lite för att få hjälp, men inte heller hon ser mig. Lite hårdare än jag behöver ställer jag ner brickan på bordet, och för en sekund tittar de båda på mig. Flickan återgår till sitt stirrande och mamman sysslar med sitt. Vad vet jag inte, men hon noterade uppenbarligen inte vad hennes flicka ägnade sig åt.
Men det gjorde lilla H.
Så klart. Hur skulle hon inte kunna märka?
Hedvig viskade till mig att hon ville byta plats.
Hon reste sig, gick runt bordet och satte sig med ryggen åt flickan.
Jag frågade om hon kände sig ledsen, och hon nickade.
Jag bad henne att inte bry sig om flickan, att Hedvig är den bästa i världen etc.
Nu vet jag att flera kommer ifrågasätta varför jag inte sade något.
Och det är helt okej. Att ifrågasätta menar jag.
Några kommer undra vad jag är för sorts mamma.
Och det kan man ju undra, så klart.
Walk a mile in my shoes.
Saken är den att jag ofta biter ifrån, inte alltid.
Ofta har jag ork och kraft att ta tag i ”det” där och då, inte alltid.
För ska jag där och då reagera som jag vill, då behöver jag ha mitt hårda skal på mig.
Åtminstone med mig så att jag snabbt kan kränga på det. Men det där skalet, det glömmer jag oftast.
Och utan det blir även jag så oändligt sårbar.
Utan skalet blir jag ledsen – och jag orkar inte, vill inte, bli ledsen inför folk jag inte känner i ett kör.
Då blir jag tyst, går sönder lite inombords samtidigt som jag viskar till Hedvig att hon är den bästa i hela världen.
Hon pussar på mig, ler och säger:
– Ja’ vet mamma…
❤️
Jag undrar hur det känns inuti den vackraste själen av alla?
