… och traggla lite till…
Det är vi duktiga på.
För livet med lilla H innebär mycket tragglande.
Inte tragglande med någon negativ innebörd, men vi tragglar, upprepar och repeterar.
Och vi gör det allt som oftast utan att vi tänker på det. Det har blivit som en vana. En vana som gör gott.
För lilla H behöver göra och höra och säga det mesta många gånger om, innan kunskapen eller färdigheten sitter.
Men, fast vi gör det utan att reflektera, får jag nästan spader emellanåt.
Plötsligt kan tanken slå mig att vi har glömt att traggla ditten eller datten.
Då slår det dåliga samvetet till med full kraft och jag blir rädd att Hedvig kanske har glömt en färdighet som hon haft tidigare. Eller missat att lära sig något för hon har en glömsk slarver till mamma.
Åh, vad stressad jag blir när tankarna snurrar i de här banorna.
Stressad och lite ledsen för att det känns som att fina lilla H har rätt till en bättre mamma.
En mamma som inte glömmer av att lära sitt barn det hon bör lära sig.
Då måste jag liksom brottas lite med mig själv.
Putta tillbaka mig in på banan igen. För jag tragglar ju. Jag gör faktiskt det.
När vi steker köttbullar, brer en smörgås, tar på kläder, filurar på om det är schampo eller balsam man använder först, promenerar, åker bil, spelar spel, leker, pratar om allt och inget. Men i alla fall.
När det dåliga samvetet slår till då känner jag mig kass…
Nyligen fick jag för mig att det är uppochnervända världen att Hedvig inte kan ramsräkna till 100.
Att hon nog inte, ve och fasa, vet att siffran 47 faktiskt heter fyrtiosju och inte fyrasjua. Eller ett 83 heter just åttiotre och inte åttatrea. I så fall är det ju mitt fel. Som inte tragglat. Som glömt traggla längre än upp till tjugo.
Vad är jag för en mor…?
Så brottades jag med mig själv ett tag.
Jag brottades tills jag skämdes över att jag ens kunde tänka tanken på att hon skall ramsräkna från ett till hundra utan bildstöd, när det är bildstöd som krävs för insupa ny kunskap på bästa sätt. Nästa fråga blev följaktligen vad jag nu var för hemsk mamma som ställde sådana orimliga krav?
Himmel, jag vet ju att bildstöd gör all kunskapsinlärning så enormt mycket lättare.
Hade jag glömt det också liksom?!
Så jag gjorde ett rutschema.
Ett rutschema med siffrorna ett till hundra.
Med udda siffror i svart, jämna siffror i rött och tioskutten markerade i en blå kolumn.
Det måste ju vara bra att också kunna räkna två, fyra, sex, åtta etc.
Precis som det måste vara bra att kunna räkna tio, tjugo, trettio, fyrtio etc.
Hedvig gillar inte alltid nytt material jag presenterar, men den här gången gick det hem.
Hon tittade en lång stund på siffrorna och frågade sedan varför vissa var röda. Jag svarade att de talen kallas för jämna tal.
– Jaha, vad kallas de svarta då?
– De kallas för udda tal.
– Udda?! De´ var konsti´t namn…
Därefter satte hon sitt lilla finger på siffran ett och räknade:
– Ett, två, tre fyra, fem…
Hela vägen upp till hundra!
Utan att hamna fel en enda gång.
Därefter satte hon sitt finger på siffran tio och sade:
– Man kan räkna så här också: tio, tjugo, trettio…
Också det ända upp till hundra.
Liksom…
Episoden säger en del om både lilla H och mig själv…
♥
Bildstöd is da shit…
