Jag sitter och pluggar, studerar till specialpedagog. Jag har försökt finna fakta om Down syndrom till min inlämningsuppgift så fann jag din blogg, en blogg jag ska fortsätta läsa. I sex timmar har jag nu varit inne här, dina ord, ditt sätt att skriva fick mig att fastna direkt. Först vill jag bara säga tack för din underbara blogg, som förmedlar så mycket värme och kunskap. Jag har kastas in i en känslomässig resa med skratt, kloka ord som berör och inte tala om din fina härliga och underbara dotter, hennes funderingar, åh vilken ära det måste vara att få vara mamma just till henne, vilken gåva! Sen när jag läser det här, läser om hur samhället är, hur er familj blir behandlad vissa gånger, det skär verkligen i hjärtat, som medmänniska. Jag har en granne som har Down syndrom och hon är en av de mest fantastiska människor jag mött, alltid ett leende på läppar, sprider med massor av värme, energi och kramar. Jag tycker det är så fel när man börjar placera människor fack, det skrämmer mig när människor börjar med det. Vi alla är unika på vårt egna sätt, människa som människa, vi alla har något att lära oss av varandra. Tänk en värld som bara är som en sådan själv? Fy, den världen skulle inte jag viljas finnas vid, hur skulle vi då kunna utvecklas? Det är ju det livet handlar om.
Ska tipsa om din blogg till min klass, ditt sätt att skriva slår hårt på alla dessa fördomar som finns. Du borde verkligen skriva en bok, jag älskar ditt sätt att uttrycka känslor, du berör mig ända in i hjärteroten. Må så gott! Kram Lovisa.